I sina självbiografier beskrev Linné även sin utmärkta syn och betonade särskilt betydelsen av ett bra detaljseende. I botanisten Linnés förundran inför naturens underverk fanns ofta ett drag av prästsonens andäktighet, och den goda synförmågan såg han som en gåva av den Allwisa Skaparen. Men medicinaren Linné, som hade anammat Descartes´ nya idéer om seendet och avbildningen i ögat, kunde konstatera: »Ögat är intet annat än en camera obscura, ty på ryggen av ögat representeras alla objecta upp och nedvända« [1, 2].
Intresset för ögats synförmåga väcktes redan under studenttiden och ögats sjukdomar tog Linné senare utförligt upp i sina föreläsningar.
Full av förhoppningar hade den unge Linné hösten 1728 börjat sina medicinska studier i Uppsala, men han fann snart till sin besvikelse att den akademiska undervisningen var synnerligen torftig. De ryktbara professorerna Olof Rudbeck dy och Lars Roberg var gamla och ofta oense, studenterna var få och fakulteten i förfall. Rudbeck hade under många år misskött den medicinska undervisningen, och Roberg, som hade grundat det nya sjukhuset, Nosocomium Academicum, hade även han tröttnat. »Ingen såg någon Anatomie, ingen Chemie och Linnaeus hade aldrig fått höra någon Botanisk föreläsning«, klagade den missnöjde studenten. Både Rudbeck och Roberg skulle dock utanför den medicinska undervisningen få betydelse för Linnés utveckling.
I januari 1729 tillkännagav preses i Collegium Medicum, Magnus von Bromell, att publik anatomi på en hängd kvinnokropp skulle hållas i anatomisalen på Södermalms stadshus i Stockholm. Sammanlagt sex offentliga dissektioner med olika föreläsare ägde rum under januari–februari och den flitigt antecknande medicinstudenten Linné deltog vid samtliga [3].
Dissektionerna blev ett välkommet komplement i studierna. En föreläsning över hjärnan och ögat hölls av Evald Ribe. Han hade redan som 19-årig student väckt stor uppmärksamhet i Uppsala, då han med ett starrstick hade lyckats återställa synen på en blind soldat. Ribe disputerade 1722 på den första avhandlingen med ett oftalmologiskt ämne, »Dissertatio medico-chirurgica de cataracta« [4].
Linnés anteckningar från föreläsningarna finns bevarade i Linnean Society i London. Trots sin ringa erfarenhet visade han god förtrogenhet med ämne och terminologi. Föreläsningen om hjärna och öga fick av Linné betyget »mycket lärd«. De utförliga anteckningarna från Ribes föreläsning omfattade 23 sidor, och en närmare analys har visat att de troligen inte nedskrivits direkt. Anteckningarna är förmodligen en senare avskrift av föreläsarens manuskript.
Det var inte medicinaren utan botanisten Linné, som tidigt blev känd och berömd. Redan 1730 hade Rudbeck låtit honom överta undervisningen i botanik med demonstrationer av den botaniska trädgården. Rudbeck hade också visat färglagda teckningar av växter från sin ungdomsresa till Lappland för Linné. »En otrolig längtan opwäxte häraf efter de Lappske fjäll.« I maj 1732 kunde Linné börja sin forskningsresa till Lappland utrustad med »bläckhorn, pennhus, lupp och kikare« och med ett av Kungliga Vetenskapssocieteten beviljat resestipendium på fickan [5, 6].
I »Iter Lapponicum« beskrev Linné samernas enkla och sunda liv som ledde till en god hälsa och ett långt liv. De drabbades inte heller av de farsoter och sjukdomar som var vanliga bland andra folk. Men Linné fann att många gamla var blinda och han skrev i sin bok om lapparnas ögonbesvär och dåliga syn:
»Alla lappar var vanligtvis surögda med röda och rinnande ögon. – Stark kyla och blåst gör strax röda ögon. – Snö och allt vitt skadar synen. – Av elden i kåtan bliva de strax röda i ögonen. – Röken i kåtan stod dem i ögonen, deras ögon runno därvid, ändock var de räddare om värmen än om ögonen.«
Efter hemkomsten beskrev Linné resan för Lars Roberg, som nu hade fattat stort intresse för den begåvade unge naturforskaren. En pennteckning av Linné från denna tid är sannolikt utförd av Roberg.
Linné var dock inte den förste att notera lapparnas ögonbesvär. Redan 1673 hade Johannes Schefferus, berömd skytteansk professor i Uppsala, beskrivit lapparnas liv och seder i »Lapponia«, ett bokverk på över 400 sidor [8, 9]. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie hade upprörts över att »utländsk propaganda satt den svenska äran på spel genom insinuationer, att rikets segrar hade vunnits med hjälp av trolldom, det vill säga lapsk magi«. Han hade därför infordrat redogörelser över tillståndet i lappmarkerna av norrländska präster, och gett Schefferus i uppdrag att ge ut en saklig information.
»Lapponia« kom i huvudsak att baseras på prästernas rapporter. I kapitlet om lapparnas sjukdomar hade kyrkoherdarna Rheen, Niurenius och Plantin samt lappstudenten Lundius lämnat redogörelser. Den vanligaste sjukdomen var olika slags ögoninflammationer och blindhet förekom ofta. Ur »Lapponia« kan citeras:
»Lapparna äro af Naturen ett helsosamt folk som med kropsens bräckligheter icke gemenligen bekajade äro, såsom annat folk af andra nationer. De flesta sjukdomar känna de inte till. – De bli blinda på grund av solreflexen, då solen skiner på is och snö under sommaren. Den bländande glansen skadar deras ögon som bli röda och rinnande. – Hela detta onda härrör sig av att de vinter och sommar se elden, ty mitt i kåtan brinner alltid en eld. – Röken i deras kåtor plåga deras ögon, att största delen emot ålderdomen warde blind«. Likheterna mellan beskrivningarna i »Lapponia« och sextio år senare i »Iter Lapponicum« är slående. Schefferus hade varit noga med att uppge alla sagesmän »på det att alla skola få sitt välförtjänta beröm«. Linné, som sannolikt haft kännedom om »Lapponia«, uppgav inte några referenser i »Iter Lapponicum«. Denna ogenerösa inställning till andra författare var dock inte ovanlig i Linnés vetenskapliga rapportering [10].
Linné blev 1742 professor i Uppsala och visade sig vara en lysande akademisk lärare. »Ingen har med större nit drifwit sin Profession och ingen hade flere auditores wid wår Academie.« Särskilt i dietetiken, som var en allmän hälsolära och kulturhistoria, kunde de populärt hållna föreläsningarna locka flera hundra åhörare varav flertalet inte var medicinare [11, 12]. Linné var inte alltid objektiv men han hade förmågan att drastiskt och ofta skämtsamt kunna förmedla sina iakttagelser.
Kunskaperna om ögats sjukdomar var på 1700-talet mycket ofullständiga och man beskrev huvudsakligen yttre åkommor. Det skulle dröja till mitten av 1800-talet innan sjukdomar i ögats inre delar blev tillgängliga för undersökning med ögonspegel. Linné ägnade ögats sjukdomar stort utrymme i sina föreläsningar, men han gav aldrig ut några specifikt oftalmologiska skrifter.
Ett särskilt kapitel i dietetiken ägnades yrkessjukdomar, morbi artificum [13]. Linné tog upp närmare 60 olika yrken och i flera förekom olika ögonbesvär. Kardare, häcklare och kalkbrännare blev surögda av dammet och salpetersjudare fick röda ögon av ångan som steg upp i ögonen. Smeder och glasblåsare blev svagsynta av elden som de ständigt måste stå framför. Fjällappar riskerade att bli blinda av sol och snö. Boklärda såsom studenter, präster och professorer kunde bli närsynta av att ständigt se på vitt papper. (Kommentarer: »Glasblåsarstarr« uppkommer efter långvarig exponering för infraröda värmestrålar. – Exponering för ultravioletta strålar orsakar ytliga skador på hornhinnan och kan medföra kortvarig »snöblindhet«. Defekterna läker inom något dygn. – Närarbete kan vara en riskfaktor för utveckling av närsynthet.)
Linnés metod att artbestämma växter hade blivit en stor framgång, och det låg nära till hands att på ett liknande sätt systematisera olika sjukdomar i klasser, ordningar, släkten och arter. I »Genera morborum« [14] hade Linné indelat sjukdomarna i 11 klasser, 17 ordningar och 325 grupper (genera). Inga arter hade tagits upp. Kunskaperna om olika sjukdomar var dock alltför ofullständiga för att kunna göra en adekvat indelning i olika sjukdomsgrupper.
Ögonsjukdomar hade indelats i 18 sjukdomsgrupper. De flesta ingick i klass XI (utvärtes skador och sjukdomar), till exempel brytningsfelen långsynt och närsynt samt åkommor som vindögd, harögd, kattögd och surögd (lippitudo). Däremot var blötögd (epiphora) placerad i klass IX (kroppsvätskors uttömning). Synnedsättningar, ofta utan känd orsak, fanns i klass VI (förlustsjukdomar): Cataracta (starrblind), Amaurosis (stenblind), Scotomia (swartnande) och Amblyopia (skumögdhet, synnedsättning utan märkbart fel på ögat.).
I föreläsningarna i dietetik hade Linné beskrivit olika arter av amblyopi. Några var mer spekulativa än trovärdiga, men sannolikt roande för auditoriet. Amblyopia foricariorum ansågs orsakas av stank och skarp lukt från ansamlingar av exkrement och drabbade rackare (rensare av avträden). Nattpottan i sovkammaren med sin skarpa lukt borde enligt Linné vara täckt med lock för att förhindra skumögdhet. Lärjungen Fredrik Hasselquist hade i Kairo lärt känna den egyptiska ögonsjukdomen med röda rinnande ögon, som ansågs bero på hetta och virvlande damm. Med Linnés föreläsningar i färskt minne föreslog Hasselquist att Amblyopia aegyptica orsakades av »all stillastående orenlighet i Canalen«. Hypotesen blev till och med internationellt uppmärksammad.
Amblyopia a cantu ansåg Linné bero på ett alltför ansträngande bruk av lungorna. Sångare och blåsare av musikinstrument var ofta synsvaga, och böneutropare, som från minareterna ropade ut timmarnas gång, var ofta blinda enligt Linné. Även professorer, som måste föreläsa flera timmar i sträck, riskerade att drabbas av skumögdhet [2]!
»Gud har låtit honom se mera av sina skapade verk än någon dödelig före honom.« Linnés goda syn på nära håll var välkänd. – »Linné använde aldrig lupp, ens i sina mest detaljerade undersökningar.« – »Den linnéska metoden är svår på grund av ståndares och pistillers litenhet. I de flesta arter äro ståndarna så obetydliga att man knappt kan räkna dem. Linné, som var närsynt (myops) påstår sig hava beskrivit nästan alla med blotta ögat till hjälp« [15].
En lupp på träskaft, som uppges ha tillhört Linné, har beskrivits av ägaren Strandell [16]. På Linné-museet i Uppsala finns diverse synverktyg, som tillverkats i början eller mitten av 1700-talet och anses ha tillhört Linné [17]. Ett negativt enkelglas (–3,25 dioptrier) för seende på avstånd ger stöd för uppfattningen att Linné var måttligt närsynt [18]. Han bör då ha kunnat läsa utan glasögon, och det finns inga bilder av Linné med läsglasögon. Där finns också en enkel tubkikare för rättvänd bild med utdrag av papp med en förstoring av 4,5 gånger och ett förstoringsglas med en förstoring av 3,5 gånger.
Bland instrumenten ingår även ett enkelmikroskop (lupp) på stativ enligt Cuff, som sannolikt har ägts och använts av Linné [19]. Mikroskopet ger en förstoring av 20 gånger. Det fanns på den tiden både enkla och sammansatta mikroskop med betydligt bättre prestanda, men Linnés behov av förstorande optik tycks ha varit mycket modesta.


Fängslade av optiken. På Linnés tid fanns ett intresse för optiska fenomen. Bilden ovan finns i ett verk utgivet i Grünstadt 1685, »Oculus artificialis telediopticus sive Telescopium« av munken Johann Zahn (1631–1707). Hagströmer Biblioteket, Karolinska institutet.



Tidigt intresse. Linné började intressera sig för ögats sjukdomar redan som student.



Förebilden. Johannes Schefferus, professor i uppsala, skrev först om »lapparnas ögonbesvär« i bokverket »Lapponia«.





Linnés instrument. Ett mikroskop enligt Cuff, på stativ, anses ha tillhört Linné som också använde luppen ovan. Linsen förstorade 3,5 gånger.




Resa i Lappland. Linné skrev om sin lappländska resa i »Iter Lapponicum«, sextio år efter Schefferus. Även manuskriptet till verket finns bevarat.




Lysande lärare. Uppsalaprofessorn Carl von Linné hade rykte om sig att vara en lysande föreläsare, bland annat om ögonens olika sjukdomar.




Självporträtt. Linnés föregångare Johannes Schefferus, enligt ett självporträtt från 1679.