Under de senaste 50 åren har läkare lagt ner ett stort arbete för att finna biologiska förklaringar till utvecklingsstörning och rörelsehinder hos barn.

Intresset för att beskriva och bedöma hur den miljö barnen vistas i påverkar deras utveckling har däremot varit mindre. Detta är förvånande då utvecklingen inom omsorg och barn- och ungdomshabilitering har visat många exempel på att miljön starkt påverkar dessa barns möjligheter till en så normal utveckling som möjligt.
Ett exempel: Under de första åren av 1960-talet öppnades vid Salberga Sveriges andra specialsjukhus för de utvecklingsstörda barn som hade så störande beteenden att de inte kunde vistas på vårdhem. Beteendestörningarna – bland annat självdestruktivitet, kräkningar och aggressivitet – sågs som en del av deras funktionsstörning och behandlades med tung medicinering.
Man kunde dock på specialsjukhuset visa att beteendestörningarna hos barnen var inlärda genom ett tidigare olämpligt omhändertagande. Här rådde det inga tvivel om att dessa sårbara barn hade stressats till att utveckla för omgivningen störande beteenden. Deras uppväxtmiljö hade haft en förödande inverkan på dem.
Numera är detta historia. Specialsjukhus och vårdhem för barn är sedan länge borta.

Men läkarna fortsätter än i dag att fokusera på sökandet efter biologiska förklaringar och att bortse från miljöns betydelse. I dag riktas deras intresse mot barn med AD/HD och liknande syndrom.
Denna bok, den första som på ett både kritiskt och konstruktivt sätt beskriver AD/HD i ett nytt ljus, är angelägen för den visar att det behövs ett nytt synsätt om barnen med AD/HD ska få det stöd de så väl behöver.
AD/HD kallas för ett funktionshinder. Diagnosen AD/HD ställs med hjälp av den amerikanska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders). Barn med AD/HD kännetecknas av att de är mer aktiva, ouppmärksamma och impulsiva än andra barn. Cirka 5 procent av alla barn anges uppvisa så avvikande beteenden att de uppfyller kriterierna för diagnosen AD/HD.

I boken presenteras olika teorier om varför AD/HD upp­kommer. En sådan teori är den neuropsykiatriska. Den säger att barn med AD/HD har primära biologiska förändringar i hjärnan som orsakar deras beteendeavvikelser. Hjärnfunktionsförändringarna anges finnas i pannloben, lillhjärnan och basala ganglierna. De beror antingen på ärftliga faktorer eller på att skador på hjärnan uppkommit under graviditeten och/eller förlossningen. Arvets bidrag sägs vara absolut viktigast och ärftlighetsfaktorn anges till åtminstone 80 procent.
En förändrad aktivitet i signalsubstansen dopamin anges vara den biokemiska orsaken till att symtomen vid AD/HD uppkommer. De läkemedel som används för att behandla AD/HD ökar och återställer därigenom aktiviteten i denna signalsubstans i hjärnan, allt enligt den neuropsykiatriska förklaringen.

I boken »AD/HD i nytt ljus« går författaren igenom det veten­skapliga stödet för det neuropsykiatriska paradigmet. Det visas till exempel att ärftlighetens bidrag inte alls är så stort som har angivits. Det finns inga enhetliga resultat som visar att någon speciell del i hjärnan verk­ligen är förändrad hos barn med AD/HD. Det finns inte heller ett enhet­ligt vetenskapligt stöd för att en förändrad omsättning i signalsubstansen dopamin orsakar AD/HD. Författaren visar också, vilket går stick i stäv med det neuropsykiatriska paradigmets slutsatser, att barnets uppväxt­miljö och psykosociala omgivning är utomordentligt viktiga för att AD/HD ska uppkomma.

Slutsatsen i boken blir att det inte är vetenskapligt hållbart att benämna AD/HD som ett »neuropsykiatriskt funktionshinder«. Begreppet bör därför inte längre användas i detta sammanhang.
Den modell som bäst kan förklara uppkomsten av AD/HD är en stress–sårbarhetsmodell. Som ett alternativ beskrivs en sådan förklaringsmodell för AD/HD i boken. Denna bok beskriver AD/HD på ett sätt som bättre stämmer med min kliniska erfarenhet än vad den neuropsykiatriska teorin gör. Jag är övertygad om att många av mina kollegor kommer att dela min uppfattning.