Ann Lagerström, journalist och driven frilansskribent, och Ted Harris, teologie doktor och präst med djup kunskap om människan och filosofen Søren Kierkegaard, har skrivit en bok tillsammans. Lagerström presenterar Kierkegaards filosofi enkelt och lysande. För första gången kan kanske en som aldrig hört talas om Kierkegaard förstå innebörden i hans inte helt lättillgängliga texter.

Lagerström använder ibland enkla scener ur sitt privatliv för att göra filosofens svåraste passager mer lättfattliga. Kierkegaard kommer till slut fram till att meningen med livet är att just söka den. Färdig blir man per definition därför aldrig. Det gäller att inte jäkta. Arbete och privatliv kan bli ändå intressantare om man lär känna sig själv och handlar vägledd av egna mer än av andras förväntningar.

Vi får ta del av samtal mellan Lagerström och Harris. Hon möter honom på promenad. Han lockar henne att med sina frågor se sig själv, att använda sitt eget medvetande. Essensen i Kierkegaards innerliga sökande är att »… finna en sanning som är sanning för mig, att finna den idé som jag vill leva och dö för«. Vad är det att vara människa? Svar fann han inte i förhållande till det etablerade samhällets ytliga piruetter och den överklass han själv tillhörde. Han bröt med uppfostran, konventioner och anpassning och sökte sig med öppet sinne och nyfikenhet in i sig själv, samtalade med människor på gatan och sökte på bibliotek efter vägar att förlösa sitt eget fängslade jag. Lagerström visar oss hur.
Søren Kierkegaard kunde med sitt intensiva sökande finna tre stadier, det sinnliga, det innerliga och det andliga, som vart och ett leder vidare i tre steg. Människan utvecklar sig genom att förhålla sig självmedvetet till sin materiella omvärld och till personliga och andliga aspekter av den mänskliga helheten.

Kierkegaard är viktig också för oss läkare och kanske i synnerhet för allmänläkare. Vi möter allt ifrån människor med biomedicinskt förklarbara sjukdomstillstånd till förståeliga, livsnödvändiga personliga behov av symtomupplevelser utan koppling till sjukdom. Ingen går fri från ångest, den är ofrånkomlig. Kierkegaard menar att vi alla har hjälp av och utvecklas genom att lyssna till vår existentiella ångest. Den är en röst från vårt inre, vårt själv. Ofta »väljer« vi i stället ångestdämpande medel eller förvandlar rösten till irrationell ångest, uttryckt som till exempel fruktan, smärta, nedstämdhet, yrsel. »Det måste ju va’ nå’t!« Det namngivna är mer hanterbart. Verklig ångest är namnlös. Kunskap om människan som existentiell varelse kan göra oss läkare säkrare i dialogen med upplevt sjuka, drabbade, egentligen friska människor. Bara en liten del av det som finns att se kan fångas med vårt biomedicinska perspektiv på människor.

Jag föreslår att »Konsten att leva innerligt« delas ut till AT-läkare under deras vårdcentralsplacering. Med sina enkla vardagliga omskrivningar av Kierkegaards svårfångade tankar kan författarna hjälpa unga läkare att läsa mer om vad det är att vara människa, att se också andra som något mer än mänskliga kroppar, att vilja bli de som vi alla innerst inne är, bli oss själva.