Författarinnan är teologie doktor och forskare i etik. Hon har 2008 utgivit »Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar«. Dessutom har hon varit flitig debattör i media i moralfilosofiska frågor.
I den aktuella boken skildrar hon i sporadisk dagboksform 24 år av periodisk psykisk ohälsa med ångest som dominerande symtom. Redan i 14-årsåldern hade hon självskadebeteende och ätstörningar och initialt kontakt med BUP. Jag tror att man utan vidare skulle kunna extrapolera minst 10 år tillbaka därifrån och göra väsentliga upptäckter om Ann Heberleins tidiga emotionella prägling.
För undertecknad, som i 30 år sysslat med depressionernas psykodynamik och tidiga psykogenes, finns nämligen en halv sida (80) som väcker intresse. Av någon för mig oklar anledning har denna sida satts inom parentes: »Min uppväxt har inte varit exemplarisk – har någon haft en sådan? … Den har varit så bra den kunde vara …«

Trots att Heberlein nu har »allt« – en kärleksfull make (präst), tre minder­åriga barn, rikliga inkomster, uppmärksamhet i media genom frekventa intervjuer – upplever hon alltmer livet som meningslöst med åtföljande frekventa suicidtankar och ångest. Till skillnad från den debuterande ångesten, som kan vittna om olösta konflikter, förefaller ångesten nu närmast vara av existentiell karaktär med olösbara frågor om livets eventuella meningsfullhet. Det är intressant att notera att det i en ny bok om ångest (av Jan-Otto Ottosson och Giacomo D’Elia) påpekas att existentiell ångest, hur plågsam den än kan vara, ligger utanför sjukvårdens möjligheter att åtgärda.
Heberlein fick 1991 diagnosen bipolär sjukdom typ 2, tidigare benämnd manodepressiv sjukdom, vilket ledde till frekventa kontakter med framför allt den biologiska psykiatrin. Det viktigaste i terapin tycks ha varit att med diverse farmaka hålla symtomen i schack. Strategin bäddade för återfall och täta »akutinryckningar« till S:t Lars sjukhus på grund av ångest. Sjukhusets akutväntrum förefaller vara den enda plats i världen som kunde ge henne ro.
Författarinnan räknar i korta meningar upp de överkrav som tynger ner henne: »vara perfekt, vara till lags, skynda sig, anstränga sig, ha kontroll!« Det kan vittna om tidigt internaliserade emotionella budskap. Med en enkel liknelse skulle man kunna säga att hon »kör sitt livs högst moderna intellektuella hårddisk med för länge sedan ogiltiga emotionella drivrutiner«. En terapeut påpekar också i boken att Heberleins intellekt tycks sakna kontakt med hennes känslor, ett tillstånd som en bra psykoterapeut kan ändra på. Någon kvalificerad psykoterapi tycks tyvärr inte ha erbjudits klienten. En sådan skulle för länge sedan ha kunnat lindra hennes mångåriga lidande.

Det ligger utanför min uppgift som recensent att meddela men jag känner sorg över att personer med psykisk ohälsa fortfarande betraktas som andra rangens klienter. Jag har i 25 år propagerat för att psykiatrer ska gå i egenterapi för att få tillgång till sin egen barndoms slutna rum och därmed allsidigt kunna behandla den kraftigt tilltagande psykiska ohälsan, speciellt hos unga kvinnor. Om sådan bär denna bok plågsamt vittnesbörd.