Vad sorts sjukvård fanns under första världskriget? undrade jag i Luleås kommunbibliotek. Strax kom bibliotekarien fram med en liten bok, tryckt i maj 1915 och flitigt utlånad, sista gången »4.Mrs.18«. »Där stridens sår läkas. Skildringar från Tyskland och västra krigsskådeplatsen av Gunnar Nyström, med. doktor, docent i kirurgi vid Karol. Institutet, Norstedt, 1915. 133 s.«
»Efterföljande små skisser … ha nedskrivits helt enkelt så, som man i en krets av vänner skildrar sina upplevelser under en intressant resa« [1].
Ja, nog hade min kollega något att berätta när han kom hem till Sverige. Orden kommer så lätt, för att inte säga lättsamt. Om teknikens och vetenskapens framsteg, om soldaternas fosterlandskärlek, om läkarnas enastående skicklighet, om ett folk förberett för en hård tid.
Bokens författare, Gunnar Nyström, var ingen klemig professor. Till professuren i kirurgi i Uppsala kallades han år 1921. Utan ansökan; en lysande hedersbevisning! Disputerat hade han redan 1907 på opererade, icke-brustna blindtarmar, hos 312 patienter, av vilka 311 överlevt.
Nyström var en flitig författare i många medicinska fält; »Kancerbehandling«, lokalbedövning, tuberkuloskirurgi och »sjukhusbyggnadskonst« kan nämnas.
Klemig kan han inte ha varit, inte med sig själv i alla fall: »’Om skelettsystemets smärtsinne’ (1917) grundar sig i väsentliga delar på experiment efter uppborrning av vadbenet på förf. själv« (Nordisk familjebok, »Uggleupplagan«, 1926).

Kritiskt öppnar jag boken »Där stridens sår läkas«. Vad kunde kirurgerna då första världskriget bröt ut? Förvisso kunde man amputera, utan att patienten förblödde. Fransmannen Am­broise Paré hade redan på 1500-talet kommit på knepet, att knyta en tråd om blodkärlen, att ligera artär och ven, innan extremiteten skars och sågades av. Mycket effektivare blodstillning än att bränna med glödande järn. Mindre smärtsamt, snabbare läkning.
Undra på att Paré gick till historien och gav namn åt ett berömt universitet.
Men Paré var ödmjuk: »Jag förband honom, Gud helade honom«, brukade han säga.
Paré var en riktig doktor som dokumenterade sina iakttagelser skriftligen. Och ordet »doctor« är latin och betyder »lärd«. Alltså inga hantverkare, såsom jordegummor och barberare, vilka saknar skriftlig tradition. Före den vita rocken, öronspegeln och stetoskopet, var en tjock bok fylld av lärdom under många århundraden läkarens symbol.

Vad kunde kirurgerna år 1915 göra åt skador på kroppens inre organ, i skallen, bröstet och buken? Än saknades ju blodtransfusioner, infusioner, antibiotika. Förmodligen kunde de göra en hel del – människokroppen kan tåla förunderligt mycket.
Sedan flera årtionden fanns narkos och sterila operationsrutiner med vita rockar och gummihands­kar. Men, krigsskador är alltid förorenade av bakterier, från jord och vapen. Och penicillin kom i bruk långt senare, i andra världskrigets sista år. Vår docent noterar positivt de tyska värdarnas rutiner:
»Vid gevärsskott genom buken låter man i allmänhet patienterna blott ligga fullständigt stilla under absolut svält, och läkningen inträder ofta utan operation, emedan de hål, som moderna finkalibriga vapen slå genom magsäck eller tarm, äro så små, att dessas innehåll icke läcker ut i bukhålan. Vid granatskott bli skadorna i regel betänkligare, men i ett mindre antal kan dock här en tidig operation medföra räddning.«
Talrika fall av skott genom huvudskålen hade opererats. »Där lågo några, som redan voro på god bättringsväg, där åter en, som icke kunnat väckas, sedan kulan hittade vägen till hans huvud bakom skyttegravens jordvärn, och vars lugna sömn nu höll på att glida över i dödens stillhet« [1].
Fransmännen, med sin stolta bakteriologiska tradition med namn som Louis Pasteur, höll fanan högt. På militära sjukhus förekom anslaget:

»Chaque blessé que suppure,
a le droit d’en demander la raison
a son chirurgien«

Vilket betyder: »Varje sårad med varbildning har rätt att fråga sin kirurg om orsaken«.

Omedelbart dödliga och bortom all terapi är få krigsskador. Så var det även i första världskriget. Och sjukvårdarna visste att lägga tryckförband för att stoppa blödningar från armar och ben. Men, innan bandaget var anlagt kunde mycket blod ha runnit. För att inte nämna blodförlusten vid skador i buken och brösthålan; dessa var svåra både att diagnostisera och åtgärda. De sårade blödde bokstavligen till döds.
Under decennier hade man försökt överföra blod från en människa till en annan. Men blod levrar sig, i röret som det ska rinna genom eller i skålen där det samlas. Och hur förbinder man givaren med mottagaren – artär till ven? Och varför blir somliga mottagare svårt sjuka av blodet de fått?
Om detta skriver, i sina lysande och lättlästa memoarer, kirurgen Geoffrey Keynes, bror till den kände nationalekonomen Maynard. Han ger oss en bild av kriget, hur en läkare möter massdödande och lemlästande [2].
Men också konkreta detaljer. Med slang, nålar och flaska konstruerar han en enkel anordning för överföring av blod, från givare till mottagare. I nattens stillhet går han in i avdelningen för förblödande döende unga män och finner sin anordning fungera. Den blev, skriver han långt senare, standardredskap för blodöverföring, men ses numera endast på museer.
Så blygsamt nämner Keynes detta sitt bidrag till blodtransfusionstekniken. Desto mer framhåller han två upptäckter. Dels tysken Karl Landsteiners upptäckt 1901 av blodgrupperna A-B-O. Dels att citrat just före kriget befunnits hindra blodets levring, utan att skada mottagaren.
Självklart att vid offensiver planera tillförsel av män och ammunition. Men det tog tid, skriver Geoffrey Keynes, innan man även kom på att förstärka aktuella frontlasarett och förbandsplatser i tid före storoffensiver.
Tankarna går till Florence Nightingale i 1850-talets Krimkrig. Hon var inte bara den hjälpande ängeln, där hon lyste sig fram mellan raderna av sårade. Hon var också den som organiserade omhändertagandet av dem. Hon såg till att mat, vatten, kläder och transporter fanns. Hennes brev, konkreta, vädjande, befallande, till myndigheter och enskilda, är levande läsning [3].
Att planera för förluster – här finns flera stora namn att nämna, såsom Dominique Larrey, generalläkare åt Napoleon, känd för sina flygande ambulanser, tvåhjuliga kärror dragna av två hästar, för snabb transport till förbandsplatserna.
Vår svenske kirurg skriver 1915: »För mången är det säkert ej bekant att huvudparten av förlusterna under ett större krig ända till senare tid åsamkats genom farsoter, särskilt koppor, kolera, tyfus, fläckfeber, dysenteri (rödsot), i äldre tider även pest. … den glänsande utvecklingen av bakteriologi och hygien under de senaste decennierna skall visa sig [bära] ännu rikare frukter under det nu pågående världskriget« [1].
Detta konstaterande inleder ett litet kapitel om besök på epidemisjukhus vid fronten, inrättade i kyrkor, slott, baracker och tält. Med skärpt hygien, mikroskop och bakteriologiska laboratorier, vaccinationer och vila bekämpas de fientliga mikroberna.
Och ingen kunde ana att en farsot, spanska sjukan 1918–1919, efter kriget skulle kräva över 20 miljoner liv, framför allt i krigsdrabbade länder. Fler än de fallna i hela första världskriget. Senare, år 1933, kunde smittämnet identifieras: influensavirus.
Simulerande värnpliktiga och militaristiska män i vita rockar må förknippas med militärmedicin. Men ämnet rymmer konkreta möjligheter, som Gunnar Nyström antyder. Patienterna kan kommenderas, sorteras, tilldelas olika behandlingar, följas upp – även om katastrofer kan komma emellan, sådana som generalen von Clausewitz så varsamt benämner »friktioner«.

Entusiastiskt rapporterar vår docent: »Då man sitter som åhörare vid en tysk vetenskaplig sammankomst i ett krigslasarett inom hörhåll från kanonerna och får del av en hel rad intressanta erfarenheter från olika delar av krigssjukvården, samlade på skilda håll under arbetet vid förbandsplatser och sjukhus, då måste man taga av hatten för den anda, som genomgår den tyska vetenskapen, den oavlåtliga och aldrig tröttnande strävan att taga vara på allt, som kan lända till en utveckling och förbättring av mänsklig verksamhet.«
»I Berlin fick jag tillfälle att se det senaste av enskilda personer uppsatta lasarettståget Q3, och det var verkligen överdådigt. Vid varje bädd en liten på sängkanten fastskruvad svängbar pulpet av vackert polerat trä för lektyr och vykortsskrivning. … Detta var manskapsvagnarna, och då kan man ju göra sig en föreställning om officersvagnen, där tillfälle givits att i de avskilda kupéerna skapa en stämning av privat hemtrevnad för de sårade hjältarna« [1].
Alla förenas i kampen för fosterlandet, noterar docenten.
»Den unge tandläkaren bar järnkorsets svart-vita band på uniformsrockens kant. Jag frågade honom, hur man kan förvärva en sådan utmärkelse genom att stå i ett gammalt lasarett och lappa ihop käkar. Jo, han hade varit flera veckor ute vid skyttegravarna och plomberat tänder åt dem som hade tandvärk!!!« [1]
En annan engelsman, Siegfried Sassoon, kompletterar vår svenske kirurgs bild av krig och tappra män. Den lilla lågmälda boken »Memoirs of an infantry officer«, utgiven 1930, skildrar inte bara vardag och gräsligheter vid fronten och den oföränderligt fridfulla världen hemma i England, där han som sårad och dekorerad får vila sig [4]. Boken beskriver också hur han, krigshjälten, börjar fråga efter stridernas mening och mål.
»Den saken skall man inte fundera på«, svarar hans överordnade, först vänligt förstående. Senare ifrågasätts Sassoons psykiska hälsa. Striden måste gå vidare.

Vår svenske doktor fortsätter sin berättelse. I en stor, »skön« bil färdas man, »med 4–5 mil i timmen« genom ett land som är skådeplatsen för världshistoriens blodigaste krig. Och lunchen väntar: »Vid nedgången till en halvt underjordisk timmerkoja har man satt upp ett väldigt uppstoppat vildsvinshuvud och över dörren står ’Im wilden Schwein’. Det är sanitetsofficerarnas kasino.«
»Här få vi nu en enkel, men utsökt god liten måltid – kotletter och päronkompott med ett par olika vinsorter är ju inte så illa i en liten skogshydda och en särdeles angenäm stund tillbringas under muntert samspråk, som ej störes av det ihållande alltmer tilltagande kanondundret« [1].
Den lilla boken, av en svensk kirurg på studiebesök i skyttegravarna vid västfronten, för oss nära den berusande stämning som inledde första världskriget.


SJUKHUS I FÄLT. Det franska slottet Pinon i Aisne-området blev ordentligt sönderskjutet i samband med första världskrigets militära urladdning. På slottsgården fungerade en tid ett tyskt fältsjukhus. Foto: Krigsarkivet, Utl. bildbyrån



GAMMALT PÅ NYTT. Gunnar Nyströms bok från 1915 ges ut igen av Svenskt militärhistoriskt bibliotek, SMB.



SKALPELL I HAND. Gunnar Nyström (1877–1964) var professor i kirurgi i Uppsala. Han var en pionjär i kirurgisk metodik men även en flitig författare, bland annat av en bok om sjukvård i världskrigets skyttegravar.Olje­mål­ningen, av okänd konstnär, finns på Akademiska sjuk­huset i Uppsala. Foto: Leo Hassler



ANSVAR FÖR SJUKVÅRDEN. Generalläkare i den tyska armén var Otto von Schjerning. Foto: SMB arkiv



KORS EFTER FÖRTJÄNST. Sjukvårdspersonal blev ibland dekorerade med medicinska förtjänstkors. Exemplaret ovan från den bayerska armén.



TÅG FÖR SÅRADE. I de tyska sjukvårdstågen låg de sårade och sjuka i tvåvåningssängar. Foto: SMB arkiv



HEMSKA SKADOR. Röntgenbilden visar den för­ödande skadeverkan på skelettet som så kallade dumdumkulor kunde åstadkomma. Foto: SMB arkiv



TRANSPORT PÅ CYKEL. När de sårade anlände till Berlin fick de åka cykel från järnvägsstationen till stadens olika sjukhus. Foto: SMB arkiv