Svensk medicinhistoria under 1900-talet har nu översiktligt skildrats i en bok av svensk medicins verklige nestor, professor emeritus Lars Werkö, som själv fått uppleva flera av de omvälvande förändringar i medicinens utveckling som han skildrar. Det har funnits andra medicinhistoriska exposéer tidigare, bland annat i form av en artikelserie i Läkartidningen (2004) om medicinens stora upptäckter under de senaste 100 åren, men denna bok går mera på djupet än tidigare skildringar.

Werkö ger sin syn på utvecklingen i några översiktliga kapitel, men därefter också en mer ingående skildring av ett fåtal utvalda speciella områden. Dessa omfattar tuberkulosterapi, diabetes, hypertoni och kirurgins utveckling. Med breda penseldrag tecknas förändringarna och några förgrundsgestalter. Intressant nog utnämns Malmöprofessorn Jan Waldenström till seklets mest betydelsefulla intermedicinare och skapare av en kreativ forskningsmiljö, medan en liknande tätposition tillskrivs hjärtkirurgen Clarence Crafoord inom kirurgin. Inom diabetologin lyfts Rolf Luft fram, den svenska endokrinologins pionjär, medan inom hypertoniområdet omnämns professorerna Björn Folkow, Lennart Hansson och Bertil Hood, samtliga med anknytning till Göteborg.

Inom diabetesområdet kunde man ha tänkt sig tillägg av namnen Bengt Scherstén (diabetes i öppen vård), Leif Groop (diabetesgenetik) och Ulf Smith (molekylär diabetesforskning).
Det kan alltid finnas detaljer att diskutera. Tiazider i hypertonibehandlingen kom mot slutet av 1950-talet och vid samma tid apresolin i efterföljden till ganglieblockerarna. Introduktionsordningen av dessa terapier kunde ha skiftat.

En bärande tanke i boken är att det ofta har varit insiktsfulla kliniker som funnit nya behandlingsalternativ, inte resultat i första hand från de stora läkemedelsföretagens utvecklingsavdelningar. Det har inneburit att fri forskning inom kliniska discipliner kunnat leda fram till innovativa mekanismer och nya terapier.
Inte mycket nämns dock om några viktiga terapeutiska innovationer som B12 och kortison, något som haft stor betydelse för att behandla vissa anemier liksom inflammatoriska sjukdomstillstånd.

Synnerligen intressant är uppgiften att när Nationalföreningen skulle omfördela ekonomiska medel från tidigare satsningar på tuberkulosvården (skärmbildsundersökningarnas tidevarv) så stod valet mellan psykiatri och hjärt–kärlsjukdomar. Det blev det sistnämnda området som fick de stora anslagen och uppmärksamheten, kanske med negativa konsekvenser för psykiatrisektorn – beslutet påverkade kanske hela utvecklingen inom de två disciplinerna.
Man kan konstatera att skildringen av svensk medicinhistoria under 1900-talet via Lars Werkö är lättläst, kanske litet väl faktatung i mitten, men skriven med mästarens suveräna autoperspektiv.

Kritiskt kan nämnas att det saknas helt en skildring av Nils Alwall och utvecklingen av dialysen, något som kom på 1950-talet och betytt mycket för vården av kronisk njursjukdom. Werkö nämner Edler-Hertz och ultraljud på sju rader med utvecklingen koncentrerad till USA. Edler har dock tidigare blivit framröstad som århundradets störste svenske kardiolog, och ultraljudet är väl det närmaste som svensk medicin kommit ett kliniskt Nobelpris.
En praktisk brist är att det saknas register till boken; i varje fall ett personregister är lätt att göra och ger stor hjälp för en orientering.

Två namnkunniga personer som format svensk medicin ur administrativ synvinkel lyfts fram, Axel Höjer och Bror Rexed, vars insatser mötte motstånd och först i backspegeln kan förstås till sin rätta betydelse.
Bokens största styrka är utan tvekan avslutningskapitlet med kondensering av drygt sex decenniers visdom i form av sammanfattning samt kloka råd för framtiden. Den rekommenderas för alla som vill skapa sig en överblick av den svenska medicinens hittills mest expansiva århundrade.