År 1930 öppnade staten tre sinnessjukhus i ledigblivna kaserner för sinnesslöa med asocialitet, trots att det inte var fråga om psykiskt sjuka personer. Det ena av dem var Salberga i Sala med 370 platser för män. Skälet var rent administrativt; man kunde använda sig av sinnessjukvårdens regelverk, särskilt med tanke på tvångsvård. Så gjorde man inte i något annat nordiskt land.
Den tidigare fackjournalisten Olle Nilson har nu skrivit en bok om Salbergas öde. Dess styrka ligger i en omfattande dokumentation, intervjuer med ett antal tidigare anställda och referat av journaler och brev.

Salberga fick en dålig start. Stor del av den fast anställda militären skolades om, men disciplinen blev redan från början hård. Till det bidrog de stora sovsalarna, avdelningar med upp till 100 personer och isoleringsavdelningar med små cell­iknande rum. Tvångsmedel av olika slag utvecklades och var i bruk ända in på 1960-talet. Straff användes under alla år – värst var nog sängliggning, som dock betecknades som behandling. Beteendestörningar av olika slag uppfattades som sjukdom och under åren 1949–1960 användes elchocker. Åren 1941–1943 steriliserades 80 procent av patienterna, vilket liksom kastrering ställdes som villkor för utskrivning.

Ända till andra hälften av 1950-talet bar skötarna uniform. Vi den tiden började man anställa kvinnlig personal. Hälften av skötarna borde aldrig varit där, menar en av de intervjuade överskötarna. Det förekom grov misshandel, vilket brukade bortförklaras med att patienten ramlat och slagit sig. Skrev man in skadorna i journalen förebråddes man av läkarna, säger han.
Graden av asocialitet varierade hos de intagna från den allra svåraste brottsligheten till stöld av mat. En del var dömda till rättspsykiatrisk vård, andra hade fått åtalseftergift under förutsättning att de togs in på dessa sjukhus. Mångas asocialitet var en följd av att de hade farit illa sedan barndomen och skrivits ut från skolan som obildbara.

Personalen utvecklade industriell legotillverkning så att sjukhuset tidvis fick mera en karaktär av fabrik än sjukhus Tack vare bristen på arbetskraft efter andra världskriget kunde över hundra patienter placeras i familjevård hos traktens bönder och dessutom transporterades uppemot 70 patienter dagligen till bl a fabriker.
Ett genomgående intryck från Salberga, särskilt i äldre tider, var monotoni och tristess inramat av trängsel, bråk och skrän, enligt tidigare skötare. Hot och trakasserier hörde till det normala, liksom en nästan hopplös uppgivenhet.
Rymningsförsök hörde till vardagen, vilket tvingade skötarna att ständigt räkna sina patienter, liksom besticken efter varje måltid, eftersom sådana kunde användas för rymning. Vid återkomsten efter en sådan lades patienten till sängs, tidvis i minst åtta dygn. Dessutom klippte man av håret. Inte underligt att en av överläkarna betecknade sjukhuset som »en synneligen svår mellanform av sjukhus och fängelse«.

Vid mitten av 1960-talet utvidgades sjukhuset med nybyggda paviljonger för 500 svårskötta barn, ungdomar och vuxna och hela sjukhuset togs över av landstinget. Patienternas »hemlandsting« fick nu betala en rejäl vårddagkostnad. Det tillsammans med landstingens egna ökade resurser och det minskade antalet utvecklingsstörda med asocialitet ledde till nerläggning av sjukhuset. Därtill kom flera reportage i riksmedia om den auktoritära vården i kasernen; bl a dömdes skötare för misshandel. I en krönika betecknade författaren Lars Gustafsson sjukhuset som »detta lilla västmanländska Dachau«. Kasernen revs 1983 och paviljongerna är numera ett fängelse.
Olle Nilsons bok är viktig då den ger en initierad och levande beskrivning av en märklig period i sinnesslövårdens historia då vården medikaliserades och då läkare tog beslut för vilka de inte hade någon utbildning. De skyddade ett i grunden inhumant vårdsystem.