Modern forskning inom biomedicin och bioteknik, ja merparten av all naturvetenskaplig forskning, tillkommer genom grupprocesser. Den ensamme författaren till en vetenskaplig artikel eller en monografi tillhör det förflutna. I vår tid handlar det i stället om författarkollektiv, där den enskilda forskningsinsatsen är omöjlig att spåra.
Under sådana omständigheter är det naturligt att kreativitet inte längre uppfattas som ett intrapsykiskt fenomen hos en enskild individ, utan som ett utflöde av processer som uppstår i samspelet mellan individer och deras omgivning. Att söka kartlägga de fysiska och sociala faktorer som bidrar till en kreativ miljö förefaller därför mer relevant i detta sammanhang än att fokusera på djuplodande psykologisks analyser av den kreativa processen hos framstående forskarpersonligheter. Åtminstone är detta en reflektion man kan göra av det föreliggande arbetet.

Sven Hemlin, docent i psykologi vid Handelshögskolan i Göteborg, presenterar en studie om den sociala och fysiska kunskapsmiljön för forskningsgrupper inom bioteknik på svenska universitet och företag. Metoden som valts för undersökningen inkorporerar såväl enkäter som personliga intervjuer. En jämförelse görs mellan de forskargrupper som verkar inom universitet och de som verkar på kommersiellt inriktade bioteknikföretag.
Dessutom jämförs också två klasser av forskargrupper inom universitet: de som författaren betecknar som excellenta och de som betecknas som mindre excellenta. Den sistnämnda kvalitativa indelningen baserar sig på utomstående bedömningar av forskningsresultat samt mängden producerade studier i internationellt högt skattade vetenskapliga tidskrifter. Definitionen på kreativitet: En idé eller ett slutresultat som har värderats som nytt och användbart.

Studien bygger på gedigen empiri. Från metodologisk synpunkt finns inget att anmärka på annat än att de slutsatser som författaren når fram till har en alltför allmän karaktär: En kreativ forskarmiljö kännetecknas bland annat av ett öppet respektfullt gruppklimat med god atmosfär, samt att ledarskapet stödjer och förmår ge återkoppling på idéer. Det måste skapas utrymme för kontakter inom ett forskningsområde genom resor, deltagande i konferenser, besök och inbjudningar av forskare utanför den egna gruppen. Både den enskilde forskaren och forskningsledaren måste ha en »stark förankring i frontnära universitetsforskning eller av forskare i företagsgrupper med frontforskning«.
Intressantast är dock de skillnader som påvisas mellan de mer »fria« universitetsanknutna forskargrupperna och de kommersiella företagsbaserade grupperna. Beträffande de sistnämnda finns en del data som talar för att den kommersiella inriktningen är hämmande för forskning. Inom bioteknikföretagen finns en större grad av slutenhet mot omgivningen och forskarna upplever sig själva som mindre fria jämfört med universitetsgrupperna.
Samtidigt upplever forskarna i företagsgrupperna ett större behov av ett utbyte med universitetsgrupperna än vice versa. Eftersom det kommersiella inslaget i modern forskning tenderar att öka, är dessa resultat av Hemlins studie tankeväckande.

Hur resultaten av Hemlins studie ska konkretiseras och få genomslag i praktiken är inte klart för mig. Enligt min mening hämmas hans studie av att det individcentrerade perspektivet spelar en alltför underordnad roll. När en forskargrupp analyseras måste man förr eller senare nå fram till det grundelement som konstituerar gruppen, nämligen den enskilde forskaren, och jag antar att det är på den nivån skillnader i kreativitet mellan forskargrupper ytterst uppstår.
Men sådana aspekter på forskning är säkert svårstuderade med den metodik som Hemlin har valt, och det är säkert svårt att finna alternativa metoder för studiet av kreativitet som belyser forskningsprocessen med utgångspunkt från individen. Kanske hade en mer processinriktad ansats – inriktad på fältstudier av enskilda forskningsprojekt och deras upprinnelse hos individer och implementering i forskargrupper samt utvecklingen till publicering av forskningsresultat – gett en fylligare bild av hur en kreativ miljö uppstår genom interaktionen mellan individ och grupp.
Till slut är gränserna satta av att Hemlins studie riktar fokus på miljön – vilket också titeln på hans studie ger vid handen – och inte på den enskilde forskaren.