Jens Mortensen, som arbetat som urologöverläkare vid Eksjö lasarett, har haft sin forskningsverksamhet vid universitetet i Århus. Han har i samarbete med farmakologerna Frederik Andrea­s­en och Ulf Simonsen utgivit en samling arbeten om njurbäckenets tryck och uretärens peristaltik och deras betydelse vid behandling av urolithiasis. 
Flera internationellt välkända forskare har bidragit till boken. Alison Brading i Oxford och medarbetare har beskrivit hur den pacemakeraktivitet som påvisats starta i atypiska celler i njurkalkarnas slemhinna propageras längs uretären till blåsan av kontraktioner reglerade av autonoma nervsystemet, men också under inflytande främst av frisatt kalcium och av histamin och prostaglandiner.Vid akut uretärstensanfall innebar på 70-talet användningen av prostaglandinhämmare en effektiv smärtlindring, som åstadkoms genom både minskad slemhinnesvullnad och sänkt diures men sannolikt också av en bromsad peristaltik. Prostaglandinhämmare blev förstahandsanalgetikum i stället för opiater. 
Vid obstruktion i urinvägarna är främsta målet att reducera det förhöjda njurbäckentrycket för att lindra kolik­smärtan och för att minska risken för njurskada. Den senare ökar proportionellt med trycknivån och tiden för obstruktion, men påverkan på njuren förvärras vid samtidig förekomst av infektion. 

I Århus finns en lång forskningstradition av njurbäckentryckmätningar och peristaltikstudier på gris. Mortensen och medarbetare har, med bakgrund av de senaste årens bättre kartläggning av receptorförhållanden i övre urinvägarna från in vitro-försök, velat studera om man med infusion i uretären av noradrenalin och isoproterenol kan minska det intrapelvina trycket och uretärkontraktionernas amplitud och frekvens.
De redogör för hur man med små infusionsflöden och låga koncentrationer kan uppnå bromsande effekter utan att få en generell påverkan med takhykardi eller hypertoni hos försöksdjuret. Dessa effekter var väntade av isoproterenol, som är en beta-2-agonist, men kan tyckas vara oväntade av noradrenalin, som vid generell tillförsel är uretärkontraherande. Författarna anser att den svagt beta-stimulende effekt som noradrenalin har, förstärks och dominerar vid lokal tillförsel i uretären. Försöken har utförts både med olika perfusionsflödeshastigheter i uretärkateter och under ureteroskopi på sövd gris med liknande resultat.

Ureteroskopi är ett vanligt ingrepp som utförs på de flesta kliniker och med allt finare kaliber hos instrumenten. Det senare har inneburit en markant sänkning av komplikationsriskerna uretärperforation och strikturer. De grövre och mindre flexibla ureteroskop som tidigare användes hade en ytterskida som medgav bättre spolningskapacitet, om man fick besvärande blödning. De kunde därför vara tekniskt lättare att handskas med för en skopist som inte var så driven. Mortensens och medarbetares tidigare studier, liksom andra internationella publikationer, visade hur man med höga spolflöden skapar så höga trycknivåer att njurskada kan utvecklas. Om farmaka av ovannämnda slag tillsätts kan urologen med ett skonsamt tunt flexibelt skop arbeta utan jäkt i en relaxerad och vidgad uretär. Sannolikt finns möjligheter att i framtiden använda även andra farmaka som 5HT-ant­agonister och kalciumkanalblockerare. 
Budskapet om risken för njurpåverkan, som säkert inte alltid den ivrige skopisten beaktar under jakten på uretärstenen, är viktigt, och boken förtjänar att läsas av urologer med stenverksamhet. Tyvärr lär den nog inte påträffas i svensk bokhandel, men den kan beställas direkt från förlaget.


Aspects of pharmacology of the pyeloure­ter with clinical perspectives.