Det är förvisso två hundra år sedan Darwins födelse, men också precis två hundra år sedan Jean-Baptiste de Lamarck (1744–1829) tydligt formulerade sin utvecklingslära i »Philosophie zoologique«. Lamarck verkade vid det naturhistoriska museet i Paris och sysslade där bland annat med de ryggradslösa djurens systematik. Som systematiker var han väl medveten om den anatomiska variation som fanns mellan olika exemplar inom en art, vilket stred mot mångas uppfattning om arternas absoluta konstans. Lamarck tänkte sig också att organismerna strävade efter att anpassa sig till omgivningen, vilket resulterade i ärftliga kroppsliga förändringar.
Ett av de stora problem som Darwin inte kunde lösa, vilket han var väl medveten om, var hur ärftliga variationer kunde uppstå och hur dessa variationer kunde föras vidare mellan generationerna. Även om Darwin och Gregor Mendel (1822–1884) var samtida kunde Mendels genetiska experiment och resultat aldrig korsbefrukta (om uttrycket tillåts) Darwins tankar, eftersom hans epokgörande arbete »Ver­suche über Pflantzen-Hybriden« publicerades i den provinsiella tidskriften »Verhandlungen der Naturforschenden Vereins in Brünn«. Däremot torde Mendel ha läst Darwin. I det augustinerkloster där Mendel sedermera blev abbot fanns böcker av Darwin med marginalanteckningar av Mendel.
Även om Lamarcks idéer länge tett sig obskyra, inte minst mot bakgrund av de stolligheter Stalins protegé Trofim Lysenko torgförde vid mitten av 1900-talet, så var Darwin själv inte främmande för lamarckistiska förklaringsmodeller. Han uteslöt till exempel inte att konsekvenserna av kirurgiska ingrepp kunde gå i arv, bland annat mot bakgrund av experiment Brown-Séquard gjort på marsvin.
Innan vi lämnar Lamarck kan det vara värt att påminna om att aktuell forskning visat att förvärvade egenskaper faktiskt kan gå i arv. Inom epigenetiken studeras ärftlighet som inte förklaras av förändringar i själva DNA-sekvensen utan sammanhänger med annan kemisk modifiering av DNA-molekylen, till exempel metylering. Detta kan orsakas av omgivningsfaktorer och påverkar i sin tur genexpressionen i efterföljande generationer. Det verkar alltså som om miljöpåverkan kan sätta adaptiva spår hos avkomman. Lamarck, men säkert också Darwin, torde le i sin himmel.

Under några viktiga decennier mellan världskrigen och strax därefter möttes utvecklingsläran, genetiken och ekologin på ett för alla disciplinerna mycket fruktbart sätt. Man brukar kalla detta för den moderna syntesen, efter Julian Huxleys bok »Evolution. The modern synthesis«, som utkom 1942. Huxley var professor i zoologi London och barnbarn till »Darwins bulldogg«. En av de allra mest inflytelserika vetenskapsmännen under denna period var Theodosius Dobzhansky (1900–1975), som 1937 publicerade »Genetics and the origin of species«, där evolution och genetik sammanfördes på ett fruktbart sätt. Efter den moderna syntesen är evolutionsläran och det evolutionära tänkandet så fast rotat och integrerat i all biologi att verkligt och seriöst inomvetenskapligt ifrågasättande inte riktigt förekommer. Dobzhanskys kommentar från 1970-talet om att »ingenting inom biologin är begripligt utom i ljuset av evolutionen« belyser detta väl.
Man brukar i evolutionsbiologiska sammanhang skilja på proximata och ultimata förklaringar. Ett klassiskt exempel är skillnaden i storlek på kammen och stjärtfjädrarna hos tuppar och hönor. Den proxi­mata förklaringen handlar om effekterna av manligt könshormon på tuppens kroppsutveckling, vilket låter sig förstås och beskrivas i endokrinologiska termer. Den ultimata förklaringen handlar om varför denna könsskillnad uppstått och vidmakthålls. I detta fall rör det sig om ornament som är dyra att bygga och underhålla, vilket innebär att endast riktiga prakttuppar får stora kammar och imponerande fjäderbuskar. Denna fjäderfänas motsvarighet till en Porsche signalerar i sin tur till hönorna att här kommer ett genetiskt bra partnerval. Den ultimata förklaringen är alltså evolutionsbiologisk och handlar om sexuell selektion.

I sin bok »Idéer om livet« påpekar Nils Uddenberg det anmärkningsvärda i att den medicins­ka vetenskapen i så pass ringa grad har påverkats av evolutionära tankar när situationen är så radikalt annorlunda inom den övriga biologin. Detta till trots har ju medicinen gjort enorma teoretiska och praktiska framsteg sedan Darwins dagar. I ett försök att närma medicinen och evolutionsbiologin utkom under 2008 på Oxford University Press »Evolution in health and disease«, under redaktörskap av Stephen C Stearns och Jacob C Koella. Boken innehåller såväl djuplodande teoretiska avsnitt med fokus på genetik och evolutionär teori, som mer sjukdomsorienterade avsnitt där ett evolutionärt tänkande appliceras.

De flesta medicinare är nog förtrogna med något eller några exempel ur den evolutionära medicinens fatabur. Ett välkänt sådant är att individer som är homozygota för sickelcellsgenen väldigt sällan kan reproducera sig eftersom de ofta dör mycket unga. Detta borde innebära att anlaget för hemoglobin S (Hb-S) minskade i frekvens för varje generation, tills före­komsten i populationen blev obefintlig eller mycket ringa. Nu är det ju inte så, utan i tropiska Afrika är ungefär tjugo procent heterozygota anlagsbärare. Detta skulle i princip kunna bero på att sickelcells­mutationen väldigt ofta uppstår spontant, eller att individer som är heterozygota för Hb-S-allelen har haft en evolutionär fördel i denna miljö jämfört med homozygoter för såväl Hb-S som normalt hemoglobin. Orsaken är som bekant att både prevalensen och intensiteten av malariainfektioner är lägre hos de heterozygota, vilket utövat ett mäktigt selektionstryck. Barn som föds heterozygota för Hb-S har helt enkelt större chans att överleva och föra sina anlag vidare. Att sickelceller innebär en nackdel ur malariaparasiternas perspektiv sammanhänger med att överlevnadsvillkoren i dessa deformerade röda blodkroppar är sämre och att de snabbare elimineras ur cirkulationen.
En historisk tillbakablick på många av våra folksjukdomar visar att de näppeligen kan ha funnits under åtminstone äldre stenåldern, eftersom den kritiska populationsstorleken helt enkelt inte förelåg. Dessa virus kunde inte överleva i så små grupper av människor. Mässling är ett bra exempel. Livslång immunitet hos dem som haft mässling kräver ett ständigt nyinflöde av icke-immuna individer d v s i princip småbarn, för att sjukdomen ska finnas kvar i en befolkning. Det har uppskattats att 250 000 individer krävs för att för att mässlingen ska kunna bita sig fast, och så stora befolkningskoncentrationer uppstod inte förrän cirka tre tusen år före Kristus. Därför blev också mässlingen ett så dödligt hot för den amerikanska urbefolkningen efter 1492, eftersom deras förfäder hade lämnat Eurasien långt innan mässlingen gjorde entré på scenen. En eventuellt sjunkande vaccinationsfrekvens är i ljuset av detta givetvis djupt olycklig!
Om vårdrelaterade infektioner, antibiotikaresi­stens och pandemihot är vanligt diskuterade problem, även ur ett evolutionsmedicinskt perspektiv, så ger oss »Evolution in health and disease« exempel på flera andra områden där detta alls inte är så självklart eller spritt. I flera spännande kapitel diskuteras cancer, metabola syndromet och åldrandet. Det jag däremot saknar i boken är avsnitt om psykiska sjukdomar ur ett evolutionärt perspektiv. Inte minst kring schizofreni har det ju skrivits mycket under åren. Möjligen är jag av ohämmad vana alltför inriktad på proximata förklaringar och kliniska realiteter för att inte uppfatta att inslaget av spekulation ibland ter sig väl stort. Men det är å andra sidan en mycket nyttig övning att se välbekanta frågeställningar ur en annan vinkel, och evolutionsmedicin borde nog vara en större del av såväl grund- som vidareutbildningens pensum.

Om »Evolution in health and disease« är mer teoretiskt orienterad och förutsätter en hel del förkunskaper, inte minst genetiska, för att bli fullt njutbar, så är evolutionsbiologen Staffan Ulfstrands »Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag« betydligt tillgängligare. Boken är ett nästan övertydligt exempel på hur bra och intresseväckande det kan bli när djupgående ämneskunskaper och verklig kärlek till ämnet strålar samman. Vill vi inte hamna i en brittisk situation när det gäller kunskaper om och acceptans av evolutionsbiologin borde »Darwins idé« läsas allmänt i gymnasierna, eller åtminstone hamna på många nybakade studenters presentbord.
Staffan Ulfstrand redogör såväl för Charles Darwins liv och det vetenskapshistoriska sammanhang han verkade i, som för den moderna syntesen och socio­biologin.
En betydande del av texten ägnas åt den sexuella selektionen. Med detta menas den evolutionära process som resulterar i utvecklingen av olika attribut eller ornament, vars enda syfte är att öka individens sexuella attraktionskraft och reproduktiva framgång, även till priset av förkortad livslängd för den enskilde. Lev hårt och dö ung kan mycket väl sättas som credo för den sexuella selektionen, liksom för de unga hanar som ofta spelar dess karaktärsroller. Vi talar bland annat om stjärtfjädrar och tuppkammar men också om koltrastens sång i vårkvällen. En grundläggande tanke är att dessa ornament är så energikrävande att bygga och underhålla att endast de bästa individerna kan bli riktigt imponerande. Man brukar tala om handikapprincipen, vilket innebär att det finns ett positivt samband mellan ornamentens extravagans och hanens kondition, där den senare får anses avspegla en allmänt god genuppsättning. Endast eliten kan bära kostnaden för handikappet.
Det finns en genomgående skillnad mellan könen när det gäller ornamentering. Grundregeln är att de flesta honor inom en art blir befruktade, medan det bland hanarna finns en stor grupp frustrerade och kärlekskranka unga individer, som inte kommer till vid fortplantningens köttgrytor. Därför gynnar evolutionen maximala ornamentala satsningar. En halvtaskig fjäderskrud eller slätstruken sång duger inte. Det gäller som sagt att ge järnet. Nu finns det ju som vi alla vet sekundära könskaraktäristika också hos honor, så även inom vår art, och mycket talar för att de uppstått genom samma evolutionära mekanism d v s sexuell selektion. Att smal midja och breda höfter, oavsett viktklass, är ett ideal i många kulturer är nog inte en slump utan en biologisk signal om ungdom, hälsa och fertilitet.

De sista kapitlen ägnar Ulfstrand åt männi­skan och hennes utveckling. Frågor om språket och kulturen diskuteras och belyses ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv. Vi träder här in på sociobiologins minerade mark. Minerad av alla dem som verkar tro att evolutionen tar slut någonstans på halsen, som en provokativ artikel i »The Economist« nyligen spetsade till det. Att våra benknotor och fysiologiska processer har en evolutionär bakgrund kan nog (hoppas jag!) accepteras av många, men att högre cerebrala funktioner, intellektet eller själen, skulle ha så triviala anor får tyvärr ofta karaktären av rött skynke.
Visst är det så att den relativa determinism när det gäller respons på givna stimuli som jag ser hos min hanhund, eller än mer så hos de blodiglar jag höll i några år, inte riktigt kännetecknar människans mer avancerade beteenden, åtminstone inte sedan vi passerat spädbarnsstadiet. Men det betyder ju inte att den evolutionära grundtonen upphört att ljuda i vårt själsliv. Tvärtom säger Edward O Wilson att generna håller den mänskliga kulturen i ett koppel, låt vara att det är mycket långt. Kanske skrev Ulfstrand sin bok och jag min artikel av delvis ornamentala skäl. För allt kan väl inte vara spleen?




LIVETS TRÄD. Charles Darwin talade inte vitt och brett om sin forskning, men han skissade tidigt »livets träd«, så som han tänkte att det såg ut enligt hans teori. Texten finns på sidan 36 i »Anteckningsbok B«, utställd i monter på universitets­biblioteket i Cambridge.



ARBETSRUM. Charles Darwin var en tillbakadragen forskare under hela sitt liv. Han höll sig mest till arbetsrummet i bostaden Dawn House i Kent, England. Foto: Noël Kingsley