Termometern visar på minus 32,7 grader, och en bitande vind ylar runt knuten och viner i stagen. En liten månskära ger ett minimalt ljus, men över hela himlen dansar slöjor av norrsken i regnbågens alla färger. Mannen går med knarrande steg den välkända upptrampade stigen i snön mot observatoriet för att läsa av instrumenten. I ena handen håller han väskan med anteckningsböckerna och i den andra ett gevär för den händelse att någon isbjörn skulle dyka upp ur mörkret. Han känner sig lite stel och frusen. Det är den 12 januari 1873 och året har vänt. Om någon månad kommer man att kunna se en liten strimma av gult längst ner mot horisonten i öster, ljuset kommer att återvända. Mannen heter Axel Enwall, han är läkare och 28 år gammal. Han är en av deltagarna i Adolf Erik Nordenskiölds expedition till Spetsbergen 1872–73.
Under senare halvan av 1800-talet började man inse att de stora geografiska upptäckternas tid snart var förbi. Det gjorde att intresset för polarområdena intensifierades, framför allt genom drömmen att komma först till Nordpolen. Även Adolf Erik Norden­skiöld hade siktet inställt på denna destination. Han hade polarerfarenhet från Spetsbergen, ön som han besökt fem gånger (1858, 1861, 1864, 1868 och 1872–73) och från östra Grönland (1870 och 1883). Han visste att polarbassängen på sommaren bryts upp i drivis i form av större eller mindre isflak som ibland skruvas till svårforcerade isvallar, så kallade torosser. Nordenskiölds målsättning var att övervintra så långt norrut som möjligt, helst på Sju­öarna, och sedan när ljuset återvände men isen ännu inte brutits upp göra ett försök mot polen.
Detta skulle bli den första svenska övervintringen i polartrakterna. Till Nordenskiölds förfogande hade svenska staten ställt ångfartyget »Polhem« som expeditionsfartyg samt två supportfartyg, ångfartyget »Onkel Adam« och segelfartyget »Gladan«. Tanken var att expeditionens deltagare skulle övervintra dels på fartyget »Polhem«, som skulle frysa fast i isen, dels i ett uppfört hus, som för övrigt står kvar i Musselbukten på östra sidan av Wijdefjordens mynning nära nordöstra hörnet av Spetsbergen. Onkel Adam« och »Gladan«skulle enligt planerna återvända till Sverige fram på höstkanten. För att ta sig till polen hade man tänkt använda hundslädar, men av flera skäl gick detta inte att realisera. I stället införskaffades ett antal renar som sköttes av tre medföljande samer [1].
Det blev tyvärr inte som man tänkt sig. Expeditionen kunde på grund av isläget inte nå Sjuöarna utan valde i stället Musselbukten som bas. Dessutom rymde alla renarna utom en och kunde inte infångas. Den kvarvarande renen blev expeditionens maskot. Vintern kom så tidigt och snabbt att »Onkel Adam« och »Gladan« frös fast i isen redan den 16 september 1872. Därmed var det inte bara 29 expeditionsmedlemmar som skulle övervintra utan det tillkom ytterligare 13 plus 25 personer – allt som allt 66 män och en kvinna, kokerskan Amanda Wennberg [1, 2].
Personalen på »Polhem« var militär och disciplinen var sträng med vardagen noggrant schemalagd, vilket gjorde att man klarade vintern bra. Även på »Onkel Adam«, som hade en civil besättning, klarade man vintern tämligen bra, medan övervintringen på »Gladan« gick något sämre. Endast ett fåtal fall av skörbjugg och ett dödsfall rapporterades i lägret. Ytterligare en man försvann och miste förmodligen livet under en expedition över Nordostlandets iskalott. Expeditionens unge läkare Axel Enwall sammanfattade senare erfarenheterna från sjukdomsfallen i allmänhet och skörbjuggen i synnerhet i ett par vetenskapliga artiklar [2, 3].

Vem var då Axel Wilhelm Enwall? Han föddes den 8 december 1844 i Enköping. Pappan var skeppare, och man kan förmoda att han inte var hemma så ofta. Det torde rimligen ha inneburit att Axel växte upp mestadels under moderns försorg. Så småningom fick Axel gå i Katedralskolan i Uppsala där han tog studenten 1863. Året därefter, i december 1864, tog han med fil-examen, och blev med kand fyra år senare 1868. Med lic vid Karolinska institutet blev han 1874, samma år som han fick sin läkarlegitimation. Under studietiden (1866) var Enwall stipendiat i Fältläkarkorpsen och hann också med att vara amanuens på fysiologiska institutionen i Uppsala under ett år (1867).
Sin läkarbana inledde Axel Enwall som militärläkare (underläkare) vid Allmänna garnisonssjukhuset i Uppsala 1866. Samtidigt var han frivilligt kommenderad till Piteå där han förestod kolerasjukhuset. Två år senare tjänstgjorde han som så kallad uppbördsläkare på monitorn (en sorts fartyg) »John Ericsson« och deltog bland annat i en expedition med detta fartyg till Bottniska viken och i Östersjön. Från 1869 tjänstgjorde han som bataljonsläkare vid flottans station i Karlskrona. Denna befattning innebar dels att han arbetade vid flottans sjukhus, dels att han tjänstgjorde som uppbördsläkare på korvetten »Af Chapman«. Med detta fartyg seglade han tillsammans med sjökrigsskolans elever till England, Spanien och Azorerna. Det var efter denna långa resa som han fick chansen att följa med fartyget »Polhem« och A E Nordenskiöld till den svenska övervintringen på Spetsbergen 1872–73.
I mitten av 1800-talet hade man börjat experimentera med fotografering, och Axel Enwall var mycket intresserad av denna nya konstart. Hans specialintresse kan ha haft stor betydelse för att man valde just honom som expeditionsläkare.
Den första polarexpedition som hade med en fotograf eller i alla fall en kamera var John Ros’ expedition till Antarktis 1839–43 [4]. Mycket snart blev det mer eller mindre obligatoriskt för olika internationella expeditionerna att fotodokumentera sina upplevelser, och att ha med en fotograf på resan blev »standard«. När A E Nordenskiöld genomförde sin stora expedition genom Nordostpassagen runt Eur­asien 1878–80 var det dock inte Axel Enwall som fotograferade utan löjtnant Pallander, som under övervintringen på Spetsbergen 1872–73 var chef för fartyget »Polhem«. Värt att notera är att Axel Enwall på denna expedition tjänstgjorde dels som fotograf, dels som expeditionsläkare, dels som befäl för de personer som övervintrade, och det innan han tagit sin licentiatavhandling och blivit legitimerad läkare.
Efter den stora polarexpeditionen 1872–73 förde Axel Enwall ett kringflackande liv. Hösten 1873 var han tf läkare på Karlberg och året efteråt amanuens vid pediatriska kliniken, Allmänna barnsjukhuset i Stockholm. Hösten 1874 och större delen av 1875 var han stadsläkare i Sölvesborg, och därefter blev han bataljonsläkare vid Kronobergs regemente, en post som han innehade till 1886. Under sin Växjö-tid var han en kortare period under 1880 förste bataljonsläkare vid Kalmar regemente, men gick tillbaks till tjänsten som andre bataljonsläkare vid Kronobergs regemente. Vid sidan av sin militärläkartjänst arbetade han även som biträdande läkare vid Växjö hospital och var där uppförordnad till överläkare under ett år.
Axel Enwall intresserade sig inte enbart för militära ting och sjukvård i vid mening utan var också under många år medlem av stadsfullmäktige i Växjö där han också satt i drätselkammaren. Han var medlem av en kommitté för förskönande av Växjö stads »begrafningsplats« samt var en aktiv medlem av skolrådet.
Sina viktigaste insatser inom sjukvården gjorde Enwall i Kristinehamn, dit han flyttade i mars 1887. Han hade fått en fast överläkartjänst vid Kristinehamns hospital, vilket innebar att han övertog ledningen för det nyuppbyggda sjukhuset. Det nya hospitalet var rymligt och skulle serva hela Värmland i stället för tidigare mentalvårdsinrättningar i länet, som till exempel en så kallad dårkista i Filipstad.
Med sin bakgrund som militärläkare och sina breda kunskaper om somatisk vård fick Axel Enwall möjlighet att omsätta sina idéer i praktisk, klinisk sjukvård. Han var bland de första i Sverige som införde »sänglägesbehandlingen« på ett hospital, vilket gav mentalsjukhuset en närmare prägel av sjukhus. Enwall var även en ivrig förespråkare för avskaffandet av alla tvångsmedel såsom isoleringsrum, tvångströja etc. Han trodde mycket på arbetets helande verkan, och han införde arbetsterapin som en ny behandlingsmetod [5].
Kristinehamns hospital Marieberg bestod då, och består än i dag, av två »klammerformade« byggnader. I det ena huset fanns en kyrka och i det andra låg kök och matsal (numera rivna). Byggnaderna var förbundna med varandra med två murar, vilket således skapade en »borg« med borggård. Man slapp inte ut ur denna borg om man inte hade läkarens eller husmors tillåtelse, och det gällde såväl patienter som personal. Byggnaderna har efter Mariebergsklinikernas nedläggning byggts om till vackra och mycket attraktiva lägenheter.
Mariebergsanläggningen utökades på Axel Enwalls tid så småningom med bland annat en ladugård med husdjur och lantbruk, en äppelodling, en snickeriverkstad, en badstrand med egen brygga och egen utflyktsbåt samt en egen begravningsplats. Senare tillkom ett hus för arbetsterapi, panncentral, tandläkarmottagning och kafé. När Marieberg var som störst utgjorde det ett eget komplett men slutet samhälle. Axel Enwall trodde starkt på den helande verkan av vackra omgivningar och tog aktiv del i anläggandet av en stor och vacker sjukhuspark med många olika trädarter, springbrunnar, promenadvägar samt en romantisk byggnad för mässingsorkestrar att konsertera i.
Enwall engagerade sig i det mesta inom hospitalet, vilket snabbt bidrog till att Marieberg ansågs vara ett mönsterhospital. Detta medförde att Axel Enwall anlitades som expert vid planeringen av större eller mindre sjukvårdsinrättningar t ex Vänersborgs hospital, asylen i Växjö, det kommunala sinnessjukhuset i Åbo, Karlstads lasarett och Arvika tuberkulossjukhus [6].

Axel Enwall släppte inte sitt intresse för det samhälleliga och för politiken och 1905 var han Allmänna valmansförbundets kandidat till riksdagens andra kammare. Under 4–5 år var han medlem av landstinget och där mycket aktiv i sjukvårdsutskottet. Det har skrivits om Axel Enwall att han var sträng men rättvis. Han hade stora fordringar på sina underordnade men störst på sig själv. Hans agerande utmärktes av klokhet, kraft, energi och en utomordentlig organisatorisk förmåga. Till detta kom att han hade omvittnat god hand med sina patienter. Som en liten kuriositet kan nämnas att han fick hedersuppdraget att göra upp »utspisningsplanen«, det vill säga proviantlistan till A E Nordenskiölds stora Vega-expedition 1878–80, runt den så kallade Nordostpassagen, en av Sveriges största polarsatsningar. Efter Vega-expeditionens lyckliga hemkomst dekorerades Enwall för sin medverkan i projektet med en utnämning till riddare av Kungliga Vasaorden.
Det året, 1880, var ett lyckosamt år för Axel Enwall. Den 9 juli gifte han sig med Agnes Elisabeth född Finne i Tammerfors. Hon var då 24 år och han 35. Enwall skrev inte särskilt många artiklar, inalles fyra stycken. Hans betydelse låg mer på det praktiska och kliniska planet, men han belönades trots detta för sina insatser med att utses till hedersdoktor i Uppsala 1907. Som exempel på hans handlingskraft kan nämnas att han var en av initiativtagarna till Psykiatriska föreningen. Han var också en av stiftarna till Värmlands läkarförening där han från början var vice ordförande för att sedermera sitta som ordförande under många år. [5, 6].

Efter 1880 finns inte så mycket noterat om Axel Enwall. Man får förmoda att han levde ett stillsamt liv som en av staden Kristinehamns aktade fäder. Paret fick inga barn, och 1911 dog hans hustru Agnes, knappt 55 år. Axel Wilhelm var gammal, ensam och sjuk. Han hade »åderförkalkning i hjärtat«, vilket troligen ska tolkas som angina pectoris.
Den 15 juli 1912 avled han i »hjärtförlamning«, en något obskyr diagnos. Han var då en tämligen förmögen man. Efter det att han sörjt för sin syster återstod ändå en hel del pengar till en fond, vars syfte var att anlägga ett sjukhus i Kristinehamn. I ur­kunderna för Axel och Agnes Enwalls fond ska vart femte år avkastningen överlämnas till »direktionen för Kristinehamns hospital«.
Efter uppförandet av sjukhuset i Kristinehamn och sedan hospitalets verksamhet reducerades och Marieberg avvecklades, ställdes 1997 den aktuella avkastningen till landstingets förfogande. Landstinget beslöt dock i hälso- och sjukvårdsnämnden den 10 februari 1999 att beloppet skulle återgå till Enwallska fonden, att disponeras för konstinköp till sjukvårdslokaler i östra Värmland. Så har också skett, och på detta sätt lever denne mångsidige och handlingskraftige doktors namn vidare i hans verksamhetsstad Kristinehamn.


Profil. Axel Enwall började sin läkarbana i Norra ishavet. Foto: Dan-Axel Hallbäck. Se övriga bilder i bifogad pdf.