Det finns olika uppgifter om vad som skiljer människan från de övriga djuren – språket ligger högt på listan, den motstående tummen brukar nämnas. Men också musiken utgör ett av människans absoluta särmärken. Vi är ensamma om den lek med ljud, som vi kallar musik. De »sjungande« djuren nyttjar bara signaler, de är inte i när­heten av vår ljudlek. Innebär det att musik är en evolutionär anpassning? Frågan är ett tvisteämne sedan evolutionslärans vagga. Darwin funderade över den musikaliska förmågan och fann den vara en av våra mest mystiska egenskaper, eftersom den inte är »till minsta nytta för människan«.
Orden citeras av den populärvetenskapligt flitige och framgångsrike Oliver Sacks i förordet till »Musicophilia«, en samling beskrivningar av sjukdomsfall eller medfödd särart med musikalisk särbegåvning eller obegåvning, förlorad eller nyvunnen musikalisk förmåga, musikepilepsi och musikogen epilepsi, musik­hallucinationer och »musik på hjärnan« i form av småtrudelutter som finns inombords vare sig de är välkomna eller inte. Sacks lägger nog sin röst på att evolutionen har gynnat musikförmågan i sig och att den inte endast är en livskvalitetshöjande bieffekt av vår hjärnas många förmågor. Han argumenterar inte formellt för den tesen, men den lyser igenom flera gånger i texten: då han beskriver musikens emotionella kraft även för personer med uttalad demens liksom då han bevittnar nyetablerad »musikalitet« hos en person efter blixtnedslag. (Sacks menar att hjärnskada kan tänkas medföra ett bortfall av hämmande inflytande på den musiktalang som naturen byggt in i hjärnan.)

Författaren skriver medryckande och välformulerat, och han är väl påläst i den aktuella »musikneurobiologiska« litteraturen, en genre som stadigt växer. Hans allmänbildade utblickar är också legio. Och hans medmänskliga och uppföljande intresse för sina patienter imponerar – för att inte tala om hur han orkar med brevskrivarna, som måste vara hundratals! Översättningen bygger på en andra amerikansk upplaga av boken; jag har läst den första, och den nu översatta är avsevärt utvidgad med ett stort antal citat av brev Sacks fått från läsare av första upplagan.
Här får man också anledning till kritik. Läsningen blir stundom tröttande, därför att Sacks förfaller till att ta med alltför många likartade upplevelser från patienter och brevskrivare. Tilläggen är dels gjorda som utvidgad text, dels som fotnoter – notapparaten är omfattande redan i första upplagan och har i den översatta ökat med drygt 25 procent. Tyvärr störs flytet i läsningen. En smula störande är också att Sacks passar på att vinna nya poänger på gamla lagrar genom att återanvända fall från sina tidigare böcker.
Ibland uppkommer misstanke hos läsaren att Sacks överdriver för att göra sin framställning intressantare. Vännen som skulle lyssna på Mozart och »lyssnade med stor njutning« för att sedan upptäcka att han aldrig satt på skivan; den tondöve kantorn i synagogan som spelade fel »ibland en tredjedels oktav bort« utan att själv höra det men som accepterades av rabbinen därför att han gjorde sitt bästa; kvinnan med musikhallucinationer som hörde »delar av ’O  Come, all Ye Faithful’ nitton och en halv gånger på tio minuter«, eller när han på egen hand med hjälp av rytmiskt sjungande klättrar ned från ett norskt fjäll efter ett fall med quadricepsruptur och nervskador och ett »obrukbart« (useless) ben – man sätter ett frågetecken i kanten. Det är en ovälkommen misstanke med hänsyn till allt spännande och intressant han berättar. Och hur kommer det sig att Sacks ständigt möter människor med musikhallucinationer, medan jag med 35 år som neurolog och ett musikintresse som (sannolikt) matchar hans, inte har mött en enda?
Författarens kunnande om musik och repertoar är gediget, och han stoltserar gärna med det. Men då han påstår sig en dag undermedvetet vara fylld av en »svit av melodier«, som han upptäcker är Bachs »Capriccio vid en högt älskad broders avresa« och förstår sitt undermedvetna val som betingat av att hans egen bror är svårt sjuk – då tycker jag att han skryter med sin repertoarkännedom och trovärdigheten sviktar.

Översättningen flyter lika ledigt som Sacks’ originaltext. Dock finns några facktermsgrodor – en granskning av såväl musikolog som neurolog hade inte skadat. »Loud« (stark) är i regel översatt med »hög«; »key« i betydelsen tangent har blivit »tonart«; »auditorier« (dvs konsertsalar/hörsalar) har blivit auditorier; och att i Sverige kalla Beethovens »Hymn till glädjen« (det vill säga nionde symfonins »An die Freude«) för »Ode to Joy«, därför att Sacks gör det i sin engelska text, är stötande.
På den neurologiska sidan träffar man bland annat på »herpesviruset encefalit«; »innerörats snäcka är fårad av ett membran« (»lined with«, alltså klädd med ett membran) samt det alldeles obegripliga uttrycket om den armamputerade pianisten med »barkartad frigörelse . . . av det lättretliga området i stumpen« (»cortical disinhibition . . . of the excitable area of the stump«, alltså frikoppling . . . av aktivitet i hjärnbarken i området motsvarande stumpen).

Den enarmade pianisten – Paul Wittgenstein, som förlorade sin högerarm i första världskriget och beställde pianokonsert för vänster hand av flera kompositörer, ett önskemål som bland andra Ravel hörsammade – har blivit titel på den svenska utgåvan. Det är att göra våld på en så elegant titel som »Musikofili« – vad ligger bakom förlagets och översättarens beslut att göra så? Knappast rädsla för svåra facktermer; i boken är de många utan att förklaring ges – kommissur, parahippocampal, ideationell, eidetisk, för att nämna några. Snarare ett försäljningstrick för att uppnå en analogi till succén »Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt«? Brombergs förlag är inte ensamt om tricket – på tyska lär boken heta »Der einarmige Pianist«. (Rekordet vad avser förstöring av en god originaltitel är kanske Victor Borges »My favorite intermissions«, som på svenska gavs ut som »Musik, det är fult det«!)
Mina kritiska synpunkter är relativa randanmärkningar. Sacks’ bok är, föga oväntat, en elegant exposé över några av den mänskliga hjärnans märkvärdiga funktioner och en av dess mest hänförande prestationer – fenomenet musik.