Jag vill dö! Som läkare möter vi inte så sällan denna önskan hos patienter. Ibland uttrycks den explicit, ibland bara i åtbörder och handlingar. Men vad menar den som vill dö? Det är en fråga som tränger sig på när man studerar Stig Dagermans liv och dikt.
Självmordet var ett återkommande tema för honom. Redan som sjuttonåring gjorde han sitt första självmordsförsök och det skulle följas av flera tills hans liv vid blott 31 års ålder 1954 ändade i ett självmord. I de fyra romaner som han hann publicera – »Ormen« (1945), »De dömdas ö« (1946), »Bränt barn« (1948) och »Bröllopsbesvär« (1949) – spelar självmordshandlingar en central roll, så också i flera av hans noveller och dramer. Men de dödsönskningar som får sitt utlopp i dessa självmordshandlingar framstår genomgående som så mångtydiga, så genomsyrade av tveksamheter och ambivalens, att frågorna om vad dessa olyckliga romangestalter egentligen ville dröjer sig kvar.
I »Ormen« följer vi några beväringar på ett regemente samt två unga kvinnor som arbetar på regementets marketenteri. Det hela utspelar sig under beredskapsåren och det hotande världskriget kastar sin mörka skugga över allt. Fast romanen handlar egentligen inte om samtidshistorien, utan om den livsångest som var och en bär med sig inför sin personliga skuld, sin sexualitet och sin destruktivitet. En ångest som symboliseras av den huggorm, som en av beväringarna lagt i sin ränsel och bland annat släpper lös under en fyllefest.
Även om ångesten framställs som ett ofrånkomligt mänskligt predikament, kan människor välja att förhålla sig till den på olika sätt. Den av romanens gestalter som står författaren närmast – han heter också Scriver – för i romanens slutkapitel ett resonemang till medvetenhetens lov under ett pokulerande i ett hotellrum med en skald och en kulturbelletrist. Att erkänna sin ångest, att ta den vid hornen, är att hävda sin autonomi och frihet, ty »den som inte vågar vara rädd måste ge upp verksamheter som oroar henne å bakvägen kan leda in henne i tillstånd av fruktan«, förklarar han. I slutraderna demonstrerar Scriver sin beredskap att möta ångesten i en kontrafobisk handling. Lätt berusad kliver han ut genom fönstret för att klättra längs en gesims. Foten slinter och: »Han föll baklänges ner mot trottoarkanten. Det gick så fruktansvärt fort att han inte hann gripa efter flaggstången som i varje fall var för långt borta. Men han hörde när gatflickan skrek och skriket försvann för honom ungefär samtidigt med förmågan att känna regn.«
Scrivers tilltag är å ena sidan ett självdestruktivt spel med livet som insats, ett slags självmord, och å andra sidan en olyckshändelse, därför att kedjan av händelser i slutändan inte styrs av viljan utan av en blind slump.
En likartad självmordshandling finns i slutraderna i »De dömdas ö«. Den begås av Lucas Egmont, även han en medvetenhetens apostel, och den siste överlevande av sju som hamnat på en ogästvänlig ö, befolkad av stora ödlor och blinda fåglar, efter ett skeppsbrott. Han och hans olyckskamrater har givit sig ut på en resa, som för var och en av dem är en flykt undan traumatiska minnen och skuld. De är alla dömda att förr eller senare gå under på ön, särskilt som Lucas Egmont tömt den enda dunk med färskvatten som räddats undan förlisningen. Han är en komplicerad person, på en gång bödel och försvarare av ett slags humanitet.
Innan han själv möter döden har han just be­segrat sin främste rival, den sadistiske och fascistoide artillerikaptenen Wilson, i en tvekamp om vem som ska få rista in sitt lejon – symbolen för meningen med mänskligt liv – på den vita klippan. Med segrarens rätt tvingar han kaptenen att simma ut i öns lagun, där den stora rovfisken väntar i djupet. Lucas Egmont väljer sedan att frivilligt följa efter, väl medveten om att rovfisken också har aptit för honom. Även här får alltså en extern kraft, med tung symbolik manifesterad i »den fisk vars tigerskugga just nu vrålar upp mot honom«, vara den avslutande, av jaget icke viljestyrda länken i en händelsekedja som fullbordar vad som annars ter sig som ett självmord. I »De dömdas ö« är självmordstematiken också i andra sammanhang närvarande. Den besegrade artillerikaptenen har tidigare i romanen formulerat det på så sätt: »Vad är livet annat än ett enda misslyckat försök till självmord, vad betyder livets anständighet mot dödens anständighet?« Även mottot till romanen – »Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej« – anger dess ledmotiv.

Huvudpersonen, studenten Bengt, i »Bränt barn« är väl den av Dagermans romangestalter som har de flesta, åtminstone yttre, likheterna med sin författare. Till skillnad från de tidigare romanerna är stilen mer realistisk och i miljöskildringen träder det Södermalm fram, där Dagerman bodde tillsammans med sin far i en mindre lägenhet. Bengt är en narcissistisk ung man som är besatt av föreställningen om sin egen renhet; en renhet som höjer honom över andra, inte minst fadern, som han anklagar för att inte sörja sin nyss döda hustru, Bengts mor, med tillräckligt allvar. Anklagelserna får ytterligare näring av att
fadern visar sig ha haft en älskarinna, Gun, under hustruns sista tid. Med tiden blir Gun faderns nya hustru. Den psykologiska kraftmätningen mellan far och son drivs till sin spets, när Bengt i hemlighet – i svek mot fadern och sin fästmö Berit – inleder ett sexuellt förhållande med den betydligt äldre Gun, som på många sätt intar en rollen av en moders­gestalt för honom. Det oidipala motivet ligger ytligt, för att inte säga påklistrat; något som irriterade en del kritiker när romanen kom ut.
Relationen mellan Bengt och Gun är skör. Hans svartsjuka är lättväckt; den tar sig uttryck i både utåtriktad våldsamhet – han misshandlar både Gun och hennes hund, en gåva av en tidigare älskare – och i självdestruktivitet. Han hinner utföra fem självmordsförsök; det sista så allvarligt att han faktiskt snuddar vid döden. Det sker på en ö i Stockholms skärgård, där Bengt, Gun, Berit och fadern skall tillbringa några vinterdagar. Vid ett tillfälle berättar Gun att hon sett en vacker neger, vilket får svartsjukan och självmordimpulserna hos Bengt att svämma över. Han skär sig djupt i handleden med faderns rakkniv. Vid skildringen av självmordsförsöket splittrar Dagerman medvetandeströmmen så att förbindelsen mellan upplevande subjekt och handling bryts: »Som i en dröm ser han faderns rakkniv sjunka in i köttet. Allting är så mycket dröm att det inte ens gör ont.«
Även om det – objektivt sett – inte är en yttre kraft som för handen med rakkniven, så framstår den likväl inte som viljestyrd. Självmordet finns visserligen hela tiden i tankarna – Bengt har till och med skrivit ett avskedsbrev som han sedan förstör – men han vill inte dö. Därför överlever han. Den självdestruktiva handlingen avleder ångest och är en vädjan om hjälp, som för Bengt, fadern, Berit och Gun samman i en försoning. »När öknen blommar«, så lyder rubriken till det avslutande kapitlet.
Livsbejakelse, försoning, men också dödsnärvaro ger stämning åt Dagermans sista roman, »Bröllopsbesvär«. Den utspelar sig under ett bröllopsdygn i en norduppländsk allmogemiljö – lik det Älvkarleby, där Dagerman föddes och sedan kom att tillbringa sin tidiga barndom under farföräldrarnas kärleksfulla vård, efter det att hans mor lämnat honom, sex veckor gammal. Till skillnad från Dagermans tidigare romaner befolkas denna av enkla, jordnära och ointellektuella personer. I handlingens periferi sker självmordsförsök och ett fullbordat självmord. De förstnämnda utförs av Ville, son till byns tjyvjägare, efter att han burit hand på sin far efter en uppgörelse med den tjyvmoral som han uppfostrats i. Han känner sig utanför den bygemenskap som manifesteras i bröllopsfesten, och beger sig ut för att dränka sig i tjärnen, men avbryter sin gärning när han inser sin samhörighet med allt levande. Till slut försöker han spränga sig med stulen dynamit, men hamnar oskadd under en hög med bräder. I stället för att dö bärs han in till bröllopsfesten av överförfriskade gäster som innesluter honom i sin alkoholindränkta värme.
Mindre tragikomiskt är romanens fullbordade självmord. Det utförs av nödhjälpsarbetaren Martin, far till det utomäktenskapliga barn som bruden, Hildur, bär på. Hildur har krasst förskjutit honom till förmån för brudgummen, den rike och skrävlande slaktaren Hilmer Westlund. Denne kan åtminstone ge henne och det väntade barnet en försörjning. Objuden och förklädd till luffare söker Martin upp bruden. Han försöker ta henne med våld, men hon fredar sig genom att slänga en grimma i ansiktet på honom. Därefter försvinner Martin i periferin tills han påträffas död i logen efter att ha hängt sig i grimman. Det är ett gåtfullt självmord, därför att det också är ett mord, vars utlösande faktor är Hildurs svek. I Dagermans skildring förlorar det nästan sin subjektiva dimension. Vi informeras om det, inte genom att följa självmördaren under hans agerande som vid de andra självmordhandlingarna, vilka jag berört, utan när det blivit ett objektivt, fullbordat faktum.
Människorna i »Bröllopsbesvär« är inte oförvitliga, tvärtom, de bär på skulder och tillkortakommanden; deras inbördes konflikter blottläggs i festruset. Men Dagermans skildring är ömsint. Människan måste acceptera verkligheten som den är och inte förhäva sig, eller som det sägs i en mening, lånad ur Kajsa Wargs kokbok – »Man tager vad man haver« – som upprepas vid flera tillfällen. Det är Dagermans variant av den klassiska insikten om att människan måste känna sitt mått så att hon inte drabbas av hybris. Slutligen vävs i varje fall tillvarons motsatser in i varandra: »I livet sover döden och i döden livet.«

Efter »Bröllopsbesvär« publicerade Dagerman bara en längre text, bondedramat »Den yttersta dagen« (1952). Dess bärande tema är vad vi vill ha gjort på »den yttersta dagen«, vad vi slutligen vill försona oss med, ty som han skriver i en kommentar, »det är inte likgiltigt om döden avbryter oss i en god gärning eller i en ond handling«.
Dagerman led under sina sista år av en depression som successivt fördjupades. Han sökte läkarhjälp; under en period vårdades han på psykiatriska kliniken på Karolinska sjukhuset. Han grep sig an flera litterära projekt utan att slutföra dem. Fantasin svek honom inte – men hans energi – och framför allt plågades han av en förintande självkritik. Till sist tog han sitt liv genom att gasa sig i sin bil. Han hade gjort på liknande sätt tidigare, men hejdat sig i sista stund. Även denna gång ångrade han sig, vilket det faktum, att han påträffades halvvägs ute ur bilen och att han hade hunnit stänga av gasreglaget, tyder på.
Johan Cullberg har i »Skaparkriser« 1992 givit sin psykoanalytiska tolkning av Dagermans tragedi och betonat hans tidiga separation från modern. Men i ett sådant perspektiv tenderar det slutgiltiga självmordet att framstå som förklarat och ödesbestämt –inte som en öppen fråga och som det tedde sig under livet: ett alternativ.
Veckorna före sin död arbetade Dagerman med en roman som skulle handla om Almqvist i landsflykten. Han orkade bara skriva färdigt prologen, vilken publicerades postumt under titeln »Tusen år hos Gud«. I den har Gud tröttnat på »sin gestalt av ljus och tystnad«. Undret har blivit ett lyte för honom. Eftersom han inte längre vill vara utestängd från skapelsen, har han antagit människoskepnad. Han besöker den store vetenskapsmannen Newton i hans hem, där Newton samlat all världens tystnad. Gud bryter in med ett sista under; han upphäver tyngd­lagen. Föremål, som kastas och faller, flyger i stället upp till taket. För Newton är emellertid detta inget under, utan ett brott mot de lagar som han vigt sitt liv åt, och en kränkning av tingens kärlek till jorden. Grunden för hans livsverk har raserats. Tystnaden bryts av hans vrål; han hugger sönder sitt arbetsbord. Sedan dör Newton och som ett utslag av gudomlig ironi kommer kistan med hans kropp att sväva fritt i luften. Trots humorn förmedlar Dagermans sista litterära projekt en personligt färgad hopplöshet. Både människan (Newton) och Gud är drabbade av »förtvivlan« – för människans del »över att icke vara sedd av Gud«, och för Guds del »över att icke vila i Skapelsens hjärta«.
Min avsikt är inte att ge en förklaring till Dagermans självmord. Det ligger i sakens natur att en sådan förklaring är omöjlig att ge. Vad jag vill peka på är att de självmordshandlingar, som Dagerman gång på gång beskriver i sitt författarskap, inte entydigt syftar till en död som innebär det egna subjektets förintelse.
Vid ett tillfälle säger Bengt i »Bränt barn«, »Vår egen död kan vi inte fatta«. Med detta till synes självklara påstående pekar Dagerman på varför människors önskan att dö alltid är mångtydig, och varför frågan om avsikten bakom ett självmord aldrig får ett slutgiltigt svar. Även om död och liv, så som i den agrara föreställningsvärld som Dagerman återger i »Bröllopsbesvär«, vävs in i varandra, så är döden som ett individuellt och irreversibelt tillstånd artskild från livet, »ty när vi är finns inte döden, och när döden är för handen finns inte vi«, som den grekiske filosofen Epikuros uttrycker det. Det är en paradox som utmärker människans tillvaro: hon är den enda varelse som i sin tanke kan negera den egna existensen och antecipera döden; därför kan hon också välja att dö, men det valet är bara meningsfullt så länge hon lever.

Två veckor före sin död skrev Dagerman till en väninna: »När jag läste i ’Stäppvargen’ sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d v s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.« Det är möjlig­heten att beröva sig livet som ger en trygghet. Samtidigt speglar också dessa rader en ambivalens inför självmordet. Det är egentligen inte det fullbordade självmordet det handlar om. Den egna döden, som vilar som ett embryo i varje människas hand, är ett bevis på hennes grundläggande frihet, och också källan till hennes värdighet – det var en central tanke för Dagerman. Dödsnärvaron leder över i en mörk humanism och en stor ensamhet.
Den verkliga trösten, säger han i det lilla prosastycket »Vårt behov av tröst«, är »den som låter mig veta att jag är en fri människa, en okränkbar individ, en inom mina gränser suverän person«. Friheten ger en sådan makt, att »en människa från dödens sida av Empire State Building behärskar en hel värld«, som han förklarar i en postumt publicerad text, »Människan som skall dö«. Han tillägger efter några rader: »Människan som skall dö frågar slutligen icke: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hon anar att hennes makt är så enorm, att inte ens Gud ett ögonblick når henne.«