På våren 1807 opererades kyrkomålaren Pehr Hörberg av den tidens stjärnkirurg Pehr af Bjerkén. Ingreppet gällde borttagandet av en sten i urinblåsan. Operationen lyckades, och den tillfrisknade kyrkomålaren bestämde sig för att föreviga händelsen. År 1809 målade han en tavla i olja som föreställer honom själv på operationsbordet och den store kirurgen med operationsverktygen i händerna.
Pehr Hörberg skriver själv om sin målning: »Denna Tafla föreställer den å mig lyckliga värkställda operationen hvar igenom jag blef befriad för en sten i urinblåsan, som vog [vägde] 2 1/4 lod (30 g) som skedde uti Norrköping 2 Mars 1807 af Kongl. Lifmedicus Välborne Herr Pehr af Bierkén. Sedan målad af mig år 1809.« Hörberg ger därefter en förteckning över de närvarande.
Tavlan visar hur kyrkomålaren ligger på en bädd i ett rum, omgiven av åtta män. Hans dräng håller hans axlar men vänder sig bort. Mittemot står Bjerkén med en kniv i handen, och Hörbergs husläkare Westrin som visar fram blåsstenen. Den har bevarats till våra dagar och finns, i sitt etui, på Medicinhistoriska museet i Göteborg. Ytterligare fem läkare är närvarande under operationen. Längst till väns­ter i tavlan öppnas en dörr och en person tittar in.

Patient Pehr Hörbergs sjukhistoria finns också bevarad. Den omtalar att kyrkomålaren sedan flera år led av stranguri, smärtsam urinering, och behandlades med en rad örtmediciner och örtvatten. Hans besvär tilltog, och vårvintern 1807 beslöt han att låta operera sig. Hans husläkare Westrin kallade ner Pehr af Bjerkén från Stockholm. Tillsamman med sonen Peter Marian for Hörberg i släde från Olstorp mot Norrköping. På vägen råkade de ut för att hästen skyggade och föll i sken. Pehr Hörberg föll ur släden och slog i huvudet så att han svimmade. Sanslös fördes han till Norr­köping och fick logi hos bryggaren C Fr Bohman. Här opererades han av Bjerkén den 2 mars 1807. Operationen gick således lyckligt, och efter tolv veckor kunde patienten återvända hem till Olstorp. Hörberg berättar också att han genom operationen blev av med sin svåra månatliga huvudvärk [1].
Operatören som botade Hörberg var en uppburen person i sin samtid.
Den 1 juni 1809 blev Pehr af Bjerkén d y (1765–1818) utnämnd till »Öfverfältskär« vid Kungliga Serafimerlasarettet, där han efterträdde Fredrik von Schulzenheim. Utnämningen bedömdes som »en plats som i då varande ställning endast av Bjerkén kunde fyllas«. Samma år, 1809, blev Bjerkén ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Hans rykte som kirurg var redan stort, och han blev ofta kallad av den ålderstigne professor Olof af Acrel, svenska kirurgins fader, till samråd inför viktiga operationer [2- 4].

I oktober 1807 gjorde Bjerkén den första underbindningen av arteria carotis communis som finns publicerad. »Det var en kvinna med ett päronstort, pulserande aneurysm bakom höger käkvinkel och vållade mycket besvär. Vid operationen sattes kvinnan i en stol vänd mot dagen [ljuset] med huvudet understött av en hjälpare. Operationen skedde i närvaro av Fr von Schulzenheim. Efter insnitt och delning av en halsmuskel och sedan Nervus vagus försiktigt blivit skild från artären infördes mellan dem en böjd guldsond med öga och iträdd en dubbel silkeligatur som utdrogs och delades. Den ena fördes upp mot aneurysmet och tillknöts med en chirurgisk knut medan den andra var en reservligatur. Pulsationerna i tumören upphörde genast. Yttre såret tillslöts med två suturer och häftplåster. Höger arm kändes strax efter operationen varmare än den andra. Pulsen, som före operationen var 128 slag i minuten var kl 6 e.m. 92 slag.«
Av sjukhistorien förstår man att det rörde sig om ett arteriovenöst aneurysm. Vid en redogörelse år 1823 rörande patienten hette det att patienten ännu levde och att den lilla tumören, som kvarstod efter operationen, fått pulsationer men »utan att det ringaste tilltagit i storlek« [5].
I Svenska Läkaresällskapet (grundat 1808) demonstrerade Bjerkén den 3:e oktober 1809 en 12-årig flicka med en tungprolaps. Tungan var så stor och utväxt att den hängde nedom hennes haka. Dess tyngd hade orsakat läppens omvändning eller en så kallad labium leopoldinum och lagt framtänderna i ett horisontellt läge. Utseendet var således förskräckligt, sväljningen svår, målet obetydligt och luftstrupen mycket uppdragen. Sjukdomen hade funnits sedan tvåårsåldern. Den 20 oktober 1809 opererade Bjerkén flickan genom avknytning av tungan med flera ligaturer. Ingreppet finns beskrivet i en kopia av journal nr 365 från Serafimerlasarettet 1809 med den lakoniska operationsberättelsen och slutanteckningen. Ett år senare, den 5 september 1810, visade Bjerkén åter flickan i Läkaresällskapet: »… tungan var läkt och tillräcklig, så att målet var tydligt, sväljningen lätt och läppen hade återfått sitt naturliga utseende.« Det var antagligen fråga om ett lymfangiom [6].

Fallet publicerades med bild i första häftet av förs­ta bandet av Svenska Läkaresällskapets handlingar. Teckningen av flickan – den
första illustrationen någonsin i Svenska Läkaresällskapets publikationer – finns bevarad på en kopparsticksplåt. Båda teckningarna är gjorda av herr E Edholm. Den senare teckningen, som inte blev publicerad då, påträffades senare i Läkaresällskapets arkiv [6].
Pehr af Bjerkén började sin utbildning i Uppsala, där han 1787 disputerade »pro exercitio« under professor C P Thunberg och försvarade teser över dennes »Museum Naturalium Acad. Upsaliensis«.
Efter en tjänstgöring i Finland under svensk-ryska kriget, 1789, återvände han till Uppsala och disputerade »pro gradu medico« på en avhandling om febris puerperalis. Därefter skyndade han till Stockholm »att öfva sig uti det praktiska« vid Serafimer­lasarettet under professor Olof af Acrel som, »annars njugg på beröm, lovordade den unge kirurgen«. Överdirektören vid Chirurgiska Societeten i Stockholm, dr Theel, berömd för sin färdighet i (blås)stenskärning, skaffade Bjerkén ett dubbelt kirurgiskt resestipendium, som gjorde det möjligt för denne att redan i maj 1793 resa till London för att »beflita sig om stenskärningen och ögonsjukdomars botande« [7].

I London var de båda berömda kirurgerna John Hunter och Henry Cline i full verksamhet. Den senare blev en av grundarna till Royal College of Surgeons år 1800. Han utbildade och tog sig an Bjerkén, så att denne efter något år fick förordnande som »house surgeon« vid St Thomas och Guy’s hospitals. Bjerkén fick således del av dessa kirurgers erfarenhet och operationsmetoder och fick se de mest sällsynta operationer samt under mästarens ögon själv operera [3, 4].
Samtidig med Bjerkén i London var där den svenske konstnären Carl Fredrik von Breda. Denne målade Bjerkéns porträtt, som har hängt i Serafimerlasarettets föreläsningssal alltsedan början av 1800-­
­talet, och det kommenterades nyligen av nutida äldre kollega med orden: »Roligt att få återknyta kontakten med porträttet av Bjerkén, som jag tittat på både som elev och som föreläsare på gamla Serafen.«
Pehr af Bjerkén härstammade från Bjärka väster om Hornborgasjön i Västergötland. En förfader tog namnet Bjerchenius efter sin födelsesocken, då han blev präst och sedermera prost i Norra Vadsbo i nordöstra Skaraborg. Namnet ändrades till Bjerkén då fadern Pehr af Bjerkén d ä adlades som medicine doktor samt medlem och assessor i Collegium Medicum. En annan namnkunnig västgöte var Georg Carl von Döbeln (1758–1820) från Stora Torpa i Segerstad i Västergötland, endast ett par mil från Bjärka [8].
Redan under svensk-ryska kriget 1789 kommenderades den unge Pehr af Bjerkén till Finland. Han utmärkte sig och blev före detta krigs slut fältläkare. Det finsk-ryska kriget 1808–1809 började då ryska trupper utan krigsförklaring ryckte in över Finlands gräns i sydost. Napoleon hade givit tsar Alexander anvisning att erövra Finland från Sverige. Bjerkén förordnades till förste fältläkare vid norra finska armén i Österbotten, »der han sedermera bevistade de betydligaste bataljer, samt utmärkte sig för sitt courage på slagfältet. Mitt under kanonelden förband han de sårade vare sig vänner eller fiender, och utförde med säker hand och blick de nödvändigaste chirurgiska operationerna.« Den ryske generalen Bulatov, som i slaget vid Revolax blivit illa sårad, omhändertogs av Bjerkén. Då tsaren erbjöd Bjerkén ett större vedermäle för detta, undanbad han sig detta.

Pehr af Bjerkén är kanske bäst känd för oss genom de ord som von Döbeln yttrar i Runebergs dikt »Döbeln vid Jutas« i Fänrik Ståls sägner: »Två ting har dock lärt mig akta läkarns yrke – min bräckta panna och min vän Bjerkén.«
I februari 1809, då hela Finland var erövrat av tsaren, lämnade Bjerkén den finska armén, och den 1 juni 1809 blev han så Öfverfältskär (öfverkirurg) vid Kungliga Serafimerlasarettet [2, 9].
I februari 1818 drabbades Bjerkén av stroke, i Jönköping, på resa till Göteborg för en stenskärning. Då han på sin dödsbädd fick veta att Karl XIII hade dött svarade han: »Ja, kungen av Sverige är död och kungen för kirurgerna går snart efter!« Bjerkén blev begravd i Dala, bredvid sin bror som varit präst där. Sitt »Åminnelsetal öfver Pehr af Bjerkén« i Vetenskapsakademien, 1819, slutade Sven Hedin med orden: »Et quando vel saecula viderint talem?« (Och när ska man någonsin genom tiderna få skåda en sådan man?) [3].


INGREPP FÖREVIGAT. Stjärnkirurgen Pehr af Bjerkén befriar kyrkomålaren Pehr Hörberg från en sten i urinblåsan. Två år senare, 1809, finns operationen förevigad på en tavla målad av patienten. (Olja på duk, 58 × 89 cm. I privat ägo.)



SJÄLVPORTRÄTT. Kyrkomålaren Pehr Hörberg (1746–1816), som han såg sig själv.



KIRURGENS PORTRÄTT. Pehr af Bjerkén i London, på ett porträtt målat av Carl Fredrik von Breda.



STENEN BEVARAD. Pehr Hörbergs blåssten finns bevarad i ett etui på Medicinhistoriska museet i Göteborg.



SÅ GICK DET TILL. Blåsstensoperation i början på 1800-talet, enligt handboken »Heisters Chirurgie«. Bedövning eller narkos fanns inte ännu, patienten hölls av tre »hjälpare«.





En flicka som led av tungprolaps, en handikappande förstoring av tungan, opererades av Bjerkén 1809. Ett år senare visade kirurgen att patienten fått ett normalt utseende. Illustration: E. Edholm, Svenska Läkaresällskapets handlingar



KIRURGENS JOURNAL. Kopia av Bjerkéns journal från Serafimerlasarettet (nr 365, 27 september 1809) finns bevarad. »Flickan Lotta Ersdotter från Mariefred inkom med prolaps lingua, som varat från barndomen med tilltagande tyngd och hårdhet.Tungan afknöts och Patienten utgick fullkoml. botad. ds 10 Dec.«