Vad ska gästföreläsaren med blomsterkvast till?

Det är ett privilegium att i sitt arbete få syssla med ting som intresserar både kollegor och en bred allmänhet. Det är smickrande att bli inbjuden som gästföreläsare och fakultetsopponent, och särskilt den som är i början av sin karriär kan tycka att det känns överväldigande att bli ombedd att dela med sig av sina kunskaper. Men det finns anledning att se över formerna för detta umgänge mellan tilltänkta föreläsare och deras publik.
I vissa sammanhang är spelreglerna mycket enkla: En mötesorganisatör har en budget, ser över vilka tilltänka intressanta talare som finns och erbjuder därefter dessa en viss ersättning för ett utfört arbete. Har man väl skrivit på ett upprättat kontrakt, som numera ofta är fallet (och fått det godkänt av vederbörande chef om det gäller kontakt med läkemedelsindustrin), är detta en affärsmässig överenskommelse, där bägge parter har möjligheter att påverka överenskommelsen och därefter gilla läget.
Men ofta är gästföreläsandet ett mer eller mindre frivilligt åtagande. Många lokala sällskap är glada över att få en tillrest expert som gästföreläsare men har inga möjligheter att betala någon marknadsmässig ersättning, utan hoppas att den tilltänkte gäst­föreläsaren ska känna sig så smickrad över att bli tillfrågad att han eller hon är beredd att ge upp sin weekend med familjen bara för att få tala inför en skara kollegor eller inför en i bästa fall intresserad allmänhet.
En gång i tiden fick man tre veckors ledighet med full lön för att vara fakultetsopponent. I dag är ersättningen bara några tusenlappar, och den som åtar sig ett opponentskap gör det som akademisk goodwill och möjligen av prestigeskäl i sin karriärdebut.
Efter mer än 40 års turnerande såväl i Sverige som på många andra ställen i världen har jag som gäst­föreläsare fått alla former av bemötande. Många grupper har varit en fantastiskt stor glädje att tala inför, andra måttligt inspirerande. Det kan finnas skäl att sammanställa dessa erfarenheter till en lista om hur man på ett lämpligt sätt tar hand om sin föreläsande gäst.

1 Det första och viktigaste en tilltänkt gäst behöver veta är tidpunkten för det tilltänkta bidraget. Om konferensen är fixerat schemalagd i tiden, vilket ofta är fallet, är det meningslöst att diskutera ens dess innehåll, om datum ändå inte passar. Om arrangören är flexibel, eller disputationsdatum inte är bestämt, är det viktigt att omgående lämna uppgifter om vilka alternativa möjligheter som finns.

2 En inbjudare bör noga precisera tilltänkt titel, ange huruvida det är möjligt att modifiera den med hänsyn till föreläsarens önskemål, kompetens eller speciella förutsättningar, hur publiken ser ut, var föredraget passar in i en möjlig sekvens, till exempel en serie som löper under en termin eller dylikt. Det är ibland angeläget att föreläsaren deltar i en efterföljande paneldiskussion, men det är orimligt att förvänta sig att en talare med en preciserad uppgift ska sätta av en halv dag för att lyssna till andra föredrag, som han eller hon i övrigt inte alls har något större intresse av. Redan från början ska tiden preciseras så att den passar med transportlogistiken. Det är oartigt mot en influgen gästföreläsare att lägga schemat så, att han eller hon går tomgång i många timmar.

3 Rotary, Lions och pensionärsföreningar är organisationer som ibland driver näst intill rovdrift på efterfrågade talare, och där sekreteraren eller skattmästaren ibland blir förvånad om man påpekar att man måste ta taxi för att passa in föreläsningen i veckoschemat, eller att man har betalt parkeringsavgift eller gärna vill ha ersättning för tillryggalagda bilmil. All ersättning ska i detalj regleras före föreläsningen. Det ska inte behöva vara något man i nåd »får«, när organisationen i efterhand skickar över en blankett eller frågar om man har några ersättningsanspråk. Blanketterna ska vara enkelt utformade och tydliga.

4 Dessbättre är tiden förbi när föredragshållare turnerade med hela kassar med diabilder som sprack, krossades i bagageutrymmen, tappades bort på flygplatser och sist men inte minst vändes fel i projektorerna. I dag har alla väl förberedda Powerpoint-presentationer. Enklast är att medföra dem på en »sticka« – om flera talare uppträder omväxlande är det opraktiskt att byta mellan datorer, som ibland inte är omedelbart omkopplingsbara. Arrangören ska se till att det finns en kompatibel dator plus projektorkanon, så att talaren enkelt kan stoppa in sin USB-sticka med sin för­beredda presentation, vilken sedan läggs över på den lokala datorn. Talaren bör dock förvissa sig om huruvida han eller hon är beredd att lämna kvar bildpresentationen på den nyttjade datorn. Detta innebär nämligen i praktiken att värdfolket efter föreställningen har tillgång till bilderna. I många fall är det en trevlig och artig gest, men i vissa fall kan föredragshållare av copyright-skäl eller andra orsaker inte vilja släppa ifrån sig sitt bildmaterial. Detta måste i så fall respekteras av arrangörerna och åtgärder vidtagas så att bilderna inte ligger kvar i datorn för fortsatt utnyttjande av andra.

5 Arrangörerna ska se till att talaren känner sig väl omhändertagen i alla avseenden, inte bara vad kalorier beträffar. En varm dryck är bra för att värma upp stämbanden, en lätt måltid kan vara en förutsättning, och värdfolket bör meddela vad som planeras. Men omvänt: Det är inte rimligt att förutsätta att en gästtalare ska tillbringa kvällen med att sitta och delta i åhörarskarans samkväm, kyrkkaffe, personalmöte eller dylikt. Förr i tiden var disputationsmiddagar obligata och opponenten förväntades hålla ett trevligt tal och deltaga, vilket innebar möjligheter till en trevlig kväll – men samtidigt förlängd bortavaro. I dag är festprotokollet efter disputationsakten uppluckrat och kraven på närvaro väsentligt mindre.

6 Det är trevligt, men faktiskt inte nödvändigt, med blommor efter ett föredrag. Ofta är det svårt att resa hem med en blomsterkvast. Blommorna kan skadas i bagageutrymmet på flyget eller fara illa vintertid i kölden. För den som flyger med bara handbagage inrikes är det inte längre möjligt att ta emot en butelj, vilket ju förutsätter incheckning på grund av säkerhetskontrollen. Ingen har lust att checka in en flaska vin för att vänta ytterligare en kvart efter ankomsten på en butelj, som i bästa fall kommer helskinnad (eller helglasad) ut på transportbandet. Böcker är trevliga, men överskatta inte intresset hos gästföreläsaren för en bok som handlar om vårdskolans utveckling de senaste tvåhundra åren, årsberättelse för sjukstugan i X-stad eller turistföreningens beskrivning av sommarlivet på västkusten.

7 Kan arrangörerna inte täcka mer än rese­utgifterna bör de vara medvetna om att före­läsaren har valfrihet. Man får inte överutnyttja eftertraktade estradörer! En enkel grund­regel är att den som tjänar pengar på föreläsaren genom att till exempel sälja biljetter också ska betala föreläsaren, som dragit dit auditoriet. Vissa kongressarrangörer ordnar kommersiella tillställningar och tror att föreläsarna är så smickrade att de ska ställa upp gratis. Detta är oacceptabelt. För den enskilde gästföreläsaren är det enklast att se sina föreläsningar som gungor och karuseller: Ibland blir en föreläsning väl betald enligt en överenskommen taxa, och då bör alla som skrivit på kontraktet vara nöjda. För de extrainkomsterna kan det vara försvarligt att man bjuder på sig själv i den omfattning man själv finner rimlig. Det är praktiskt att ha en egen »budget« för hur ofta man är beredd att uppträda gratis.

8 Värdfolket ska kunna presentera talaren på ett trevligt sätt, varken för mycket eller för litet. Det är bara genant med skönmålningar av talarens omnipotens, men det är lika trist att komma ut för att tala till en publik, där uppenbarligen ingen har gjort sig besväret att ta reda på vem man egentligen har bett om hjälp. Gästföreläsaren eller opponenten ska känna sig väl omhändertagen. Kommer man i god tid är det artigt att man får ett arbetsrum för att kunna sköta sina mejl eller eventuellt ytterligare förbereda sitt föredrag eller hantera andra papper. Taxianslutningar bör vara förhandsbeställda och betalningen ordnad i förväg. Den som kommer med egen bil bör få hjälp att hitta en parkeringsplats, hjälp med speciella lappar att sätta på vindrutan eller dylikt för att underlätta transporten. Räcker inte sjukhusets eller företagets gästplatser till ankommer det på arrangören att lösa denna logistikfråga på ett smärtfritt sätt. Talaren ska inte andfådd behöva springa in i föreläsningssalen efter 20 minuters jakt på en parkeringsplats.
Den som har privilegiet att kunna föreläsa om sina intressanta arbetsuppgifter har en viss moralisk skyldighet att sprida kunskaper till kollegor, studenter och andra i fortbildande syfte, och också till en kunskapsträngtande allmänhet. Men detta får inte leda till rovdrift. För de flesta gästföreläsare innebär faktiskt dessa åtaganden obetald övertid, ensamma kvällar på övergivna flygplatser med försenade tåg, trista köer i säkerhetskontrollen, konstiga måltider vid udda tillfällen, övernattning i trista hotellrum, stress, obehag och nattvak. Publiken som efter föreläsningen går hem till tv-soffan på en kvart har ofta inte klart för sig att föredragshållaren har ytterligare många timmar hem till sin egen sköna säng.

Goda råd. Hur ska en arrangör bära sig åt för att hålla gästföreläsare på bra humör? Några goda råd i ämnet från Läkartidningens gästskribent kanske hjälper inför stundande föreläsar­säsong. Illustration: Lotta Glave