Hypertoni är en sjukdom med gamla anor. Redan i den äldsta bevarade kinesiska medicins­ka läroboken »Nej Jing« (Gula kejsarens bok i internmedicin) från perioden 475–221 f Kr finns mycket skrivet om symtom som stämmer med komplikationer till hypertoni. Salt för konservering av mat blev vanligt och man har beräknat att den dagliga saltkonsumtionen på medeltiden uppgick till ett hektogram (100 g). Med ett så högt intag är det sannolikt att många oväntade och plötsliga dödsfall inte var giftmord, en annars vanlig förklaring, utan orsakades av hypertonibetingat slaganfall. Men det var inte förrän Riva-Rocci och Korotkoff för drygt 100 år sedan beskrev principerna för noninvasiv blodtrycksmätning som man lätt kunde mäta blodtrycket och därmed få en uppfattning om hur vanlig hypertoni är och också möjligheter till ett modernt omhändertagande av patienter med högt blodtryck.

Om detta har Kahan och Nyström skrivit en bok betitlad »Hypertoni och 24-timmars mätning av blodtryck«, en bok som är bredare i sitt upplägg än titeln kanske kan ge intryck av. Boken består av tre delar.
Den första delen har ru­briken »Utredning och behandling av hypertoni« och är skriven av Thomas Kahan. Det är en bred och fyllig genomgång av ett mycket stort område, där författaren lyckas få med alla väsentliga komponenter. Det är intressant att Kahan med samtida fynd kan stödja det gamla talesättet att kvinnan bär sin hypertoni bättre än mannen, och tacknämligt att han kommer ihåg att dagens diagnostik, som domineras av sofistikerad teknisk metodik, har nytta av det billiga och snabba stetoskopet – om man lärt sig att rätt använda det – för att upptäcka artärstenoser, låt vara att han tar upp detta enbart i tabeller och inte i den löpande texten.
Under rubriken »Rekommenderade livsstilsåtgärder« tar han på sedvanligt sätt upp bland annat tobak men undviker den känsliga frågan om snus. Praktiska råd, till exempel att överväga dosreduktion om blodtrycket varit väl kont­rollerat under flera år, är värdefulla i dagens medikaliserade samhälle.

Den andra delen, »Grunder för blodtrycksmätning«, är skriven av Kahan och Nyström gemensamt. Den tar upp olika sätt att mäta blodtryck och praktiska problem vid blodtrycksmätningen. Till synes enkla och banala ting, såsom armhöjd i förhållande till hjärtposition och sittande respektive liggande ställning, kan ha stor betydelse för det uppmätta blodtrycket, men det är något som inte sällan förbises i allmän praxis.
Den tredje delen är betitlad »Ambulatorisk blodtrycksmätning« och skriven av Nyström. Här sammanfattas teknik och indikationer för ambulatorisk blodtrycksmätning. Läsaren konfronteras med vitrockshypertoni, white-coat hypertension, men också med vitrocks­normotoni eller maskerad hypertoni. Hemblodtrycksmätning diskuteras liksom blodtryckets dygnsvariation. Nyström är medveten om att man i görligaste mån bör undvika anglicismer men har inte funnit någon god svensk motsvarighet till »dipping«, det vill säga sänkningen av blodtrycket nattetid, varifrån också termen »non-dipping« utvecklats. Dygnsvariationens reproducerbarhet och prognos diskuteras.

Detta är ett axplock ur en mycket innehållsrik och vederhäftig bok, som på runt 100 sidor lyckats förmedla väsentlig information om hypertoni på ett särdeles lättillgängligt sätt. Boken riktar sig till all personal som handhar blodtryckshantering. För den fåkunnige ger boken handfasta praktiska instruktioner och mycken ny information. För den mångkunnige ger boken anledning att diskutera och fördjupa sig i hypertoniproblematiken. En rikhaltig referenslista, som sträcker sig från nutid till Riva-Roccis publikation 1896, kan göra den mångkunnige ännu kunnigare och förhoppningsvis mer medicinhistoriskt intresserad. Boken kan varmt rekommenderas till alla med intresse för hypertoni.