Inbillningens värld, sjukdomens verklighet

När Franz Kafka vaknade tidigt en morgon i början av augusti 1917 gjorde han en obehaglig upptäckt. I ett brev till sin dåvarande fästmö Felice Bauer beskrev han några veckor senare händelsen.
»Två dagar efter mitt senaste brev, det vill säga för exakt fyra veckor sedan, drabbades jag ungefär klockan fem på morgonen av en lungblödning. Gans­ka kraftig, i tio minuter vällde blodet fram ur strupen, jag trodde aldrig att det skulle ta slut« [1].
Några veckor efter blodstörtningen gick Kafka, i sällskap med sin vän Max Brod, till en läkare som slog fast att han led av »tuberkulos i båda lungspetsarna« [2]. För Franz Kafkas far var det ingen tvekan om vad som hade orsakat sonens sjukdom. Tuberkulosen var naturligtvis ett resultat av den fuktiga och kylslagna lägenheten på Marktgasse 15 i västra Prag, dit Franz hade flyttat några månader tidigare i förhoppning om att finna lugn och ro för sitt författarskap [3]. Själv var han emellertid övertygad om att sjukdomens rötter sträckte sig betydligt djupare än så. I ett brev till vännen Milena Jesenská konstaterade han senare:
»Jag är sjuk i själen, lungsjukdomen är bara en själssjukdom som har svämmat över« [4].
Knappt sju år efter sjukdomsutbrottet låg Franz Kafka för döden på sanatoriet i Kierling utanför Wien, besegrad av tuberkulosen vid en ålder av 40 år.
Vad som här följer är ett bidrag till Franz Kafkas patografi. En sammanställning av hans egen dokumentation och reflexion kring ursprunget till den tuberkulos som drabbade honom i augusti 1917. Själv var Kafka ovetande om patografin som litterär genre. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan de första renodlade patografierna dök upp på den amerikanska bokmarknaden och ytterligare tio år innan genren kom att uppmärksammas i Sverige [5]. Sjukdomen var heller aldrig ett uttalat ämne i Kafkas litterära konstnärskap. Däremot var den en oundviklig del av det ramverk som formade villkoren för hans sista sju år i livet. I brev, dagboksanteckningar, noveller och litterära utkast återfinns, om än fragmentariskt, spillrorna av en sjukdomsberättelse. Spillror som med lite hjälp låter sig fogas samman till något som faktiskt kan göra anspråk på att vara ett bidrag till Franz Kafkas patografi.
Vid tidpunkten för Kafkas insjuknande var orsaken till tuberkulos inte längre någon gåta för den mediciniska vetenskapen. År 1882 hade Robert Koch upptäckt tuberkelbakterien och kartlagt dess koppling till den fruktade sjukdomen [6]. Tuberkulosen var emellertid varken avmystifierad eller avstigmatiserad. Långt därifrån. I själva verket gick spekulationens vågor höga i början av 1900-talet kring tuberkulosens eventuella ärftlighet och vilken roll ett otyglat sexuellt leverne spelade i sjukdomens patogenes. En uppfattning som förekom, även inom medi­cinska kretsar, var att patienter med tuberkulos borde undvika att gifta sig och bilda familj [7]. Den naturvetenskapliga förklaringsmodellen för tuberkulosens etiologi omgavs med andra ord alltjämt av en levande diskussion och ett betydande tolkningsutrymme 35 år efter Kochs upptäckt.
Trots att Franz Kafkas morbror Siegfried själv var läkare hyste Kafka aldrig någon större tillförsikt till läkarvetenskapen [8]. Om detta vittnar exempelvis en incident från 1912 då en av Kafkas systrar tillfälligt insjuknade och en läkare tillkallades. Kafka skrev i dagboken:
»Dessa läkare gör mig så upprörd! Affärsmässigt tvärsäkra och så okunniga i läkekonsten att de utan sin affärsmässiga tvärsäkerhet skulle stå som skolpojkar vid sjuksängarna« [9].
Det skönlitterära läkarporträtt Kafka tecknar i novellen »En läkare på landet« ger inte heller någon särskilt hedrande bild av läkarkåren. Läkaren i novellen beskrivs överlag som en trött och empatifattig figur. »Att skriva recept är lätt, men att i andra sammanhang komma överens med folk är svårt«, konstaterar läkaren under ett hembesök hos en ung patient som först inte verkar lida av något värre än dålig blodcirkulation till följd av för mycket kaffe. När patienten emellertid minuten senare dör tvingas läkaren fly naken ut genom ett fönster bort från en alltmer fientligt inställd folkmassa [10].

För att bättre förstå Kafkas syn på tuberkulosens natur bör man således inte utgå från skolmedicinens kunskapsläge vid tidpunkten för hans insjuknande. Snarare bör man vända blicken åt det som verkligen intresserade Kafka. Dit hörde inte minst det tidiga 1900-talets strömningar inom filosofi och psykologi. Som ung student i juridik vid universitetet i Prag var Kafka under två år en flitig besökare hos den s k Brentanocirkeln. Det var ett sällskap som varannan vecka träffades på Café Louvre för att diskutera den tyske filosofen Franz Brentano (1838–1917). I fokus för Brentanos filosofi stod tanken att fysiska fenomen i tillvaron är underkastade den psykiska upplevelsen av verkligheten. Kafkakännaren och översättaren Hans Blomqvist skriver sammanfattande om Brentanos lära:
»[…] det som är verkligt för medvetandet är verkligt. Han [Brentano] bryr sig inte om huruvida det som upplevs som verkligt dessutom motsvaras av en av medvetandet oberoende yttre verklighet som orsakar upplevelserna« [11].
Att Kafka lät sig inspireras av Brentanos idéer är tämligen väl kartlagt; därom vittnar bland annat den samling aforismer som Kafka skrev hösten 1917 [12]. Men kanske var det också så att Brentanos verklighetsuppfattning kom att avspeglas i Kafkas syn på sjukdomens natur. I ett brev från 1920 till Milena Jesenská utrycker Kafka sin principiella uppfattning:
»Alla dessa föregivna sjukdomar, hur sorgliga de än verkar, är trosfrågor, den nödställda människans förankring i något slags moderlig jord […]« [13].
Föreställningen om fysisk sjukdom som sprungen ur den själsliga tillvaron tycks ha intagit en central position i Kafkas sjukdomsfilosofi. Till Max Brod skriver han:
»Det finns bara en sjukdom, varken mer eller mind­re, och denna enda sjukdom jagar läkarvetenskapen blint som man jagar ett djur genom ändlösa skogar« [14].
Denna metafysiska syn på sjukdom gällde också i högsta grad Kafkas egen tuberkulos, som han ansåg framför allt bottnade i det själsliga tumultet i hans inre. Ett tumult som i sin tur hade sitt ursprung i framför allt två relationer, båda outhärdligt slitsamma. Hans egen far, Hermann Kafka, var den ene. Hans första fästmö Felice Bauer den andra.
Franz Kafkas förhållande till sin far, köpmannen Hermann Kafka, hör till de mer omskrivna fadersrelationerna i litteraturhistorien. Den främsta källan till kunskap i ämnet härrör från det 45 sidor långa »Brevet till fadern« som Kafka författade drygt två år efter sjukdomsutbrottet. I detta brev gjorde han en gång för alla upp med sin far. Hermann beskrivs i brevet som en despotisk härskare. Ett familjeöverhuvud inom vars maktsfär den övriga familjen i allmänhet och Franz i synnerhet levde sitt liv, förtvivlat oförmögen att slå sig fri. Så skriver han t ex om sin barndom:
»På den tiden hade jag ständigt behövt uppmuntran. Redan åsynen av Din kropp fick mig att känna mig nedtryckt. Jag minns exempelvis när vi skulle klä av oss i badhytten. Jag mager, svag och klen, Du stor, stark och bredaxlad. Redan inne i hytten kände jag mig ynklig, inte bara inför Dig utan inför hela världen, ty för mig var Du alltings mått.« [15].
Det fanns egentligen bara en sfär i livet där Franz kände att han lyckades skaffa sig en smula respit från faderns inflytande, nämligen i sitt författarskap. Hermann var fullständigt ointresserad av sonens skriverier, vilket tycks ha gett Franz en känsla av att han i skrivandet:
»[…] faktiskt hade lyckats uppnå en viss självständighet gentemot Dig, även om det hela påminde lite om när en mask blir trampad bakifrån, sliter sig loss med främre delen av kroppen och släpar sig åt sidan« [16].
Just i den känsla av reservationslöst tvivel över den egna personen som fadern injagade i honom låg enligt Franz Kafka en viktig förklaring till sjukdomsutbrottet 1917. Nämligen i den hypokondriska inställning till sin kropp som blev en konsekvens av detta tvivel.
»Jag var inte säker på någonting utan måste ständigt söka bekräftelse på min existens, och eftersom det i själva verket inte fanns något som var min oförytterliga egendom […] blev jag naturligtvis osäker även på det allra mest näraliggande, nämligen den egna kroppen; […] jag blev klen till växten och betraktade det som rena underverket att det överhuvudtaget var något som ännu fungerade i min kropp, exempelvis matsmältningen, men glädjen över detta var tillräckligt för att den genast skulle börja krångla, därmed öppnades också portarna för allsköns hypokondriska föreställningar och till slut fick den övermänskliga ansträngningen i samband med mina giftermålsplaner blodet att välla fram ur lungorna […]« [17].
Den förklaring av tuberkulosen som Kafka återkom till allra oftast var emellertid den som bottnade i relationen till hans första fästmö Felice Bauer. I augusti 1912 träffades Kafka och Felice hemma hos Max Brod i Prag. Eftersom Felice var bosatt i Berlin inledde de en relation som i allt väsentligt baserade sig på ett intensivt brevskrivande. Under de fem år, och två förlovningar, som relationen varade brottades Kafka ständigt med oförmågan att övertyga sig själv om möjligheten att gifta sig utan att samtidigt tvingas ge upp författarskapet. Vid upprepade tillfällen betonade han att livets främsta mål var att slå sig till ro och bilda familj [18]. Men samtidigt var han vigd åt författarskapet. Utan litteratur saknade livet fullständigt mening.
»Mitt liv handlar, och har i grund och botten alltid handlat om olika försök att skriva, i allmänhet misslyckade sådana. Men så fort jag inte kunnat skriva har jag legat där på marken och skräpat, färdig för sophögen« [19]
I Kafkas inre pågick således en kamp. En strid mellan två oförenliga livsmål; mellan författaren Kafka och familjefadern Kafka. En föraning av denna kamp får man redan tre år före sjukdomsdebuten då han i ett brev till Felice tillkännagav:
»Inom mig har jag alltid haft – och har fortfarande – två själar som strider med varandra. Den ene är i stort sett sådan som Du vill ha honom […] Den andre däremot tänker enbart på sitt arbete […]« [20].
Och i ett brev till Felice några veckor efter sjukdomsutbrottet återkommer Kafka till denna inre kamp:
»Blodet kommer inte från lungan, utan från ett välriktat hugg som en av de stridande utdelat« [21].
Vid sjukdomsutbrottet var Kafka och Felice förlovade med varandra för andra gången. Förhållandet saknade emellertid verklig passion, och man får närmast en känsla av att Kafka såg tuberkulosen som en välkommen anledning att slutgiltigt bryta med sin fästmö. Så skedde verkligen också ett drygt halvår senare under förevändning från Kafka att han nu som tuberkulös var oduglig som äkta make [22]. Tre år senare ger Kafka den kanske mest gripande beskrivningen av sjukdomsutbrottet.
»Det förhöll sig så att hjärnan inte längre kunde bära all sorg och smärta som ålagts den. Den sa: ’jag ger upp, men finns det någon annan här som har intresse av att hålla det hela vid liv kan han överta en del av mina bördor så kanske det går ett tag till’. Då anmälde sig lungan, mycket att förlora hade den väl inte« [23].

Efter en längre tids sjukledighet återgick Kafka våren 1918 till sitt arbete som juridisk tjänsteman i Prag. Hans hälsa pendlade under de närmast följande åren upp och ned innan den så småningom försämrades så mycket att han tvingades till förtidspension i juli 1922. Samma år förkunnade han med uppgivenhet i dagboken:
»Det är fullt av påbörjade radier i den imaginära cirkelns mittpunkt, det finns ingen plats längre för nya försök […]« [24].
Men ett till försök skulle Kafka få. I augusti 1923 for han till semesterön Müritz vid Nordsjön i sällskap med sin syster Valli. Han träffade där den 15 år yngre berlinskan Dora Diamant, och de fattade omedelbart tycke för varandra. Några månader senare skriver Kafka i ett brev till Milena Jesenská:
»I slutet av september for jag så till Berlin, […] Vad själva resan beträffar, så företog jag den med uppbjudande av mina sista krafter, eller snarare utan några som helst krafter, fullständigt färdig för begravning« [25].
Tiden i Berlin blev kanske Kafkas allra lyckligaste [26]. Mitt under den tyska mellankrigstidens allra värsta hyperinflation levde han och Dora Diamant tillsammans som nyförälskade. Dora beskrev långt senare Kafka som en oöverträffad livsnjutare, en person fylld av en osviklig förmåga att uppfatta världens skönhet och en lika stor sårbarhet inför dess brutalitet [27]. Den tidigare så plågsamma själsliga kampen inom Kafka var som bortblåst. När han inte studerade hebreiska eller låg till sängs i feberfrossa ägnade han dagarna åt sitt författarskap. I novellen »Boet« som tillkom under tiden i Berlin förkunnar Kafka:
»Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat […] Där sover jag lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha uppnått mitt mål, ett eget hem« [28].
Att Kafkas tid på jorden var utmätt blev dock allt tydligare. Under vintern och början av våren kopplade tuberkulosen sitt slutgiltiga grepp. Ständig feber, fallande vikt och en hosta som stegvis blev alltmer outhärdlig. På Markus Hajeks klinik i Wien kunde man i april 1924 till sist konstatera att Kafkas struphuvud hade angripits av sjukdomen och att ingenting längre fanns att göra. Kafka begav sig då vidare, hela tiden i sällskap med Dora, till den sista anhalten, sanatoriet i Kierling. I början av maj skriver docent Oscar Beck:
»I går kallades jag till Kierling av fröken Diamant. Dr Kafka hade mycket svåra smärtor i struphuvudet när han hostade. […] Jag kunde konstatera en tuberkulös process med detritus i struphuvudet, vilken också har spritt sig till en del av struplocket. I ett sådant fall kan man överhuvud inte tänka sig något operativt ingrepp, och jag gav därför en alkoholinjektion i nervus laryngeus superior. […] dr Kafka vad såväl lungorna som struphuvudet beträffar befinner sig på ett stadium där ingen specialist längre kan hjälpa […]« [29].
En månad senare, den 3 juni 1924 avled Franz Kafka vid en ålder av 40 år i sviterna av den tuberkulos han insjuknat i knappt sju år tidigare.
Få historiska gestalter, om ens någon, har ägt Kafkas förmåga att i ord gestalta sitt inre universum. Kanske finns det, i Kafkas litterära gestaltning av sjukdom och död, ännu i dag någonting om sjukdoms­upplevelsens principiella natur att lära för patienten, för den anhörige och för läkaren. I ett brev till Milena Jesenská från 1920 lämnar Kafka följande reflexion kring sin förestående död:
»Blir du rädd när du tänker på döden? Jag är bara fruktansvärt rädd för smärta. […] Men annars kan man våga döden. Man har helt enkelt blivit utsänd som en av duvorna i Bibeln, inte funnit någon gröns­ka och slinker nu åter in i arkens mörker« [30].

Författaren Franz Kafka kämpade med tuberkulosen under de sju sista åren av sitt liv, mellan 1917 och 1924. I sitt senare författarskap dokumenterade han upplevelsen av sjuk­domen, reflekterade över den och dess ursprung och skrev därmed sin egen patografi, långt in­nan begreppet existerade som litterär genre. Porträtten här ovan togs med jämna mellanrum mellan 18- och 40-årsåldern.

Felice Bauer var Kafkas fästmö under många år. Att paret aldrig gifte sig kan ha berott på författarens allt svårare sjukdom. Här ses de tillsammans på en bild tagen i Budapest i början av juli 1917.

Milena Jesenská, – Franz Kafkas förtrogna och mottagare av många brev från författaren.

Berlinskan Dora Diamant var Kafkas livskamrat under de sista åren och vittne till hans alltmer utsiktslösa kamp mot tuberkulosen.

Kafka hade just flyttat in i Schönbornpalatset nedanför borgen Hradschin i Prag när han i augusti 1917 drabbades av en kraftig lungblödning. Det var ett säkert tecken på hans allt längre skridna tuberkulos.

Franz Kafkas grav finns på Straschnitzer-kyrkogården i Prag. Även hans far och mor begravdes där 1931 respektive 1934.