Sven Hedins reseapotek väckte lamans nyfikenhet

Femtio mil väster om Lhasa ligger Tibets näst största stad Shigatse. På en bergssluttning i norra utkanten reser sig klosterkomplexet Tashilunpo, i sig en hel liten stad med vindlande gränder, branta trappor, små torg, gyllene palats, heliga tempel, vita stupor och brunmålade dormitorier. Tashilunpo är residens för Panchen lama, tvåa i den tibetanska buddismens prästhierarki efter Dalai lama.
I likhet med Dalai lamas Potala i Lhasa saknar även Panchen lamas Tashilunpo sin resident. Det är oklart var han finns, möjligen i husarrest i Peking sedan många år. Vad som däremot bör finnas någonstans i Tashilunpo är en aluminiumbox, i storlek som en dokumentportfölj ungefär, innehållande pillerburkar, kanyl, elastiska bindor och annan sjukvårdsutrustning.
Den boxen har svenskt ursprung och är ett »state of the art« reseapotek från förrförra sekelskiftet.
Ett liknande reseapotek finns att studera i en monter på Etnografiska museet i Stockholm. Båda har tillhört samma person, upptäcktsresanden Sven Hedin. Han anlände till Shigatse för 103 år sedan, i februari 1907, efter en sex månader lång strapatsfylld färd över centrala Tibets högland under den kallaste tiden på året.
Hedin hade fem år tidigare hindrats att nå Lhasa och träffa Dalai lama. Därför brann han nu av önskan att få möta Panchen lama, den sjätte i ordningen. Den 12 februari fick han audiens hos den då 25-årige kyrkofursten. Hedin hade klätt upp sig till tänderna inför mötet. Han bar lackskor, stärkskjorta och den frack han aldrig reste utan på kistbotten.
Under armen höll han en gåva. Det var ett stort paket, prydligt inslaget i ett stycke gult siden. Han fördes genom gränder, prång, hallar, gemak och uppför hala branta trappor fram till Panchen lamas audiensrum. Djupt bugande trädde han in och bugade sedan ytterligare några gånger då han närmade sig den helige prelaten. Denne satt på en väggfast bänk i en fönsternisch med ett litet bord framför sig där han hade tekopp och en kikare. Välkomnande sträckte han båda händerna mot Hedin, 42, och bjöd honom att ta plats på en stol.
Sedan de pratat i ett par timmar tyckte Hedin att det var dags att överlämna den vänskapsgåva han fört med sig. När han hade fått beskedet att Panchen lama skulle ta emot funderade han en stund på vad han skulle kunna ge i present till den tibetanske kardinalen och kom då fram till att det stora reseapoteket från brittiska Burroughs Wellcome & Co skulle bli en uppskattad gåva.
Hedin plockade därför ut de piller och droger som han trodde att han själv skulle behöva under den fortsatta resan och stoppade dem i små etiketterade påsar. Sedan sattes pillerburkar, askar, flaskor och andra förpackningar som de förvarats i tillbaka i apotekets aluminiumbox. Den gneds därefter och polerades tills den sken som silver och slogs in i en gul sidenduk.
Nu vecklade Panchen lama upp sidenduken och tog fram reseapoteket. Han sken ikapp med den blänkande metallboxen och lyssnade uppmärksamt då Hedin förklarade vad det rörde sig om och demonstrerade dess innehåll. Panchen lama var extra fa­scinerad av injektionssprutan för morfin som förvarades i ett speciellt aluminiumetui.
Dagen därpå skickade han ett par av sina munkar till Hedins läger med uppgift att skriva ned vad de olika pillerburkarna och medicinerna var bra mot. Hedin varnade dem för att prova medicinerna utan att först fråga den brittiske läkare till råds som fanns i staden Gjangtse, inte så långt från Shigatse. Men han var egentligen inte särskilt orolig eftersom tibetanerna ansåg att deras egen medicinska kunskap stod betydligt högre än européernas.
Det mesta av reseapotekets innehåll var heller inte mer potent än att det i dag säljs eller skulle säljas receptfritt. Det återstod ännu mer än 30 år till upptäckten av antibiotika som sulfa och penicillin. Reseapotekets innehåll var främst ägnat att lindra symtom, inte att bota, och en av 1800-talets stora farmaceutiska innovationer var av logistisk och produktionsteknisk karaktär snarare än medicinsk.
I mitten av 1800-talet uppfann den brittiske artisten och forskningsresenären William Brockedon en metod att sammanpressa grafit till blyertsstift. Med samma metod kunde läkemedel i pulverform komprimeras till piller, vilket i ett slag löste två farmaceutproblem; både hanteringen och doseringen förenklades. I Europa skaffade sig det brittiska företaget Burroughs Wellcome & Co ensamrätt till pillertrillandet och blev därmed också framstående leverantör av reseapotek.
I locket på det hedinska reseapotek som är utställt i Etnografiska museets Hedinmonter finns en förteckning, prydligt pikterad med blått bläck, över apotekets innehåll, som inte på något avsevärt vis bör ha skiljt sig från vad som i ursprunget fanns i Hedins gåva till Panchen lama.
De mest potenta komponenterna i Hedins rese­apotek var morfin och kinin, så kallade kinakapslar.
Reseapoteket innehöll även morfin i sin oraffinerade ursprungsform, alltså opium, som bland annat användes för att hämma diarré. Mot diarré fanns också ett preparat som hette Dovers pulver och var gjort på kräkrot, opium och kaliumsulfat. Mot motsatsen, det vill säga förstoppning, användes ett laxer­pulver kallat Calomel, som bestod av kvicksilverklorid. Lättare förstoppning kurerades med så kallade Frangulapiller, gjorda på brakvedsbark.
Förstoppning tycks ha hört till det som drabbade Hedin då och då. I ett brev hem daterat 1894 i Kashgar berättar han om några dagars feber, gnistrande huvudvärk och förstoppning: »Jag har tagit kinin men får ikväll ett väldigt lavemang; det är nu tredje dagen som jag ej haft öppning … Efter lavemanget blev jag mycket bättre och fick en väldig ouverture.«
I den medicinska arsenal Hedin förde med sig under sina senare resor ingick också acetylsalicylsyrapreparatet Aspirin mot huvudvärk och feber. Aspirin var den första huvudvärkstabletten med acetylsalicylsyra. Den började tillverkas 1899 av tyska Bayer, som nu åter har ensamrätt till varumärket.
Hedins medicinförråd innehöll också en försvarlig mängd atropin i olika former, avsett att användas mot den smärtsama irit – inflammation i regnbågshinnan – som upprepade gånger drabbade Hedin. Det första iritanfallet fick han i Stockholm 1889. Hans ögonläkare, doktor Nordensson, misstänkte att den kunde ha ett samband med en ögoninfektion som Hedin drabbats av i Baku under sin första utlandsresa.

Under de följande åren fick han återfall på återfall. Till slut föreslog Nordensson en operation. Det skulle minska risken för fortsatta återfall, eller i alla fall göra dem lindrigare, ansåg han. Hedin var ovillig. En tysk professor som tappat synen efter en föregivet enkel ögon­operation hade varnat honom. Men till slut gick han med på läkarens förslag. Operationen genomfördes på Sophiahemmet i Stockholm våren 1893. Hedin var då 28 år. Doktor Nordensson karvade under eterbedövning bort en bit av den inflammerade regnsbågshinnan i vänster öga.
Operationen gick bra och läkningen planenligt men under läkningsprocessen drabbades Hedin ovanligt och oturligt nog av en svår irit också i sitt högra öga. Det försenade starten på hans första riktiga upptäcktsresa med ett halvår och flera gånger under den treåriga expeditionen tvingades han till långa uppehåll på grund av iritanfallen. I dag behandlas irit med en kombination av kortison och atropin men på Hedins tid fanns bara atropin, som har en smärtstillande och pupillvidgande verkan och påskyndar läkningen.
Hedin drabbades med tiden av försämrad syn, som tillskrevs iriten men möjligen hade andra förklaringar eftersom irit normalt inte påverkar synen varaktigt. Som gammal blev Hedin nästan blind men återfick synen efter en starroperation 1948, genomförd av professor Karl Ploman. Då var Hedin 83 och hade fyra år kvar att leva.
Om man bortser från iritproblemen, som främst hemsökte honom under den första upptäcktsresan 1893–97, finns det inte många rapporter om hälsoproblem från Hedins resor. Under sin allra första resa, 1885, då han var informator åt sonen till en av ingenjörerna i Nobels oljefält i Baku, drabbades han av reumatisk feber som det tog honom flera månader att tillfriskna från.
Under sin resa 1891–92, som var lite av en gesällvandring i upptäckarskrået, blev den 26-årige Hedin febersjuk med frossa, huvudvärk och kräkningar i den persiska staden Asterabad. Han tog kinin och blev feberfri efter fyra dagar men förblev trött och matt åtskilliga dagar därefter. Förmodligen handlade det om malaria.
Sedan dröjde det 15 år innan en 41-årig Hedin åter rapporterade om svår feber under en resa. Det var vintern 1906–07. Han befann sig på det tibetanska höglandet på väg mot Shigatse och det tidigare beskrivna mötet med Panchen lama. Han hade varit på väg i ett par månader. Trakten var helt öde och det var stormigt och kallt. Efter en extra stormig och kall dagsmarsch, då Hedin tvingats uppbåda all vilje­kraft för att förmå sig att fortsätta skissandet av karta och panoramor, drabbades han av huvudvärk, frossbrytningar och hög feber.
Med skallrande tänder tumlade han in i sitt tält och lade sig utan att ta av vare sig stövlar eller kläder. Två av hans tjänare klädde senare av och stoppade om honom. De tog hans temperatur varannan timme. Som högst var den 41,5 grader. Utomhus var det minus 27. Stormen slet i den tunna tältduken. Stoft och sand yrde in och täckte allt.
För att hålla den värsta kylan ute bar tjänarna hela natten in värmande glödfat till Hedin, som feberyrade. Nästa morgon hade febern sjunkit något men utan­för tältet rasade stormen med oförminskad styrka. I tre och ett halvt dygn blev han kvar i sovsäcken innan han var så frisk att han tyckte att han kunde fortsätta.
Under sin sista stora expedition, som startade 1927, drabbades Hedin, då 62 år, av svåra gallstensanfall som gjorde att han måste fraktas på bår genom Gobiöknen. Eftersom kamelerna var i dålig kondition var det hans kollegor och medhjälpare som fick turas om att bära honom fram till en oas där han kunde ligga still i några veckor över jul och nyår, tills undsättning kunde mobiliseras. Även då var det vinter med rykande vindar och bitande kyla som svepte ned från Sibirien.
Men det var inte många gånger under alla sina resor som Hedin drabbades av någon sjukdom som stoppade hans framfart. Han tycks ha haft en järnfysik. Varken mikroorganismer, törst eller hög höjd bet riktigt på honom. Höjdsjuka upplevde han aldrig, trots att han under både längre och kortare perioder vistades på höjder över 5 000 meter. Han klarade höjd bättre än flera av de tjänare som han anställde under sina resor, som hade större vana vid hög höjd än han själv.
Kanske bidrog Hedin till sin goda motståndskraft mot allt från virus och mikrober till hårda yttre omständigheter, som köld, hög höjd och påver föda genom att han medvetet härdade sig i ungdomen. Bland annat brukade han vintertid sova för öppet fönster. Men förmodligen hade goda gener, tur, hög motivation och benhård beslutsamhet att stå emot påfrestningar mer med saken att göra.
I varje fall berodde det med största säkerhet inte så mycket på reseapotekets innehåll. Utöver redan nämnda läkemedel fann här sådant som antiseptisk borsyra för att skölja ögonen och pudra sår, kokainlösning, klorsyrade kalipastiller mot halsfluss, lanolinsalva, senapspulver, droppar mot tandvärk, sömnmedlet Sulfonal, antiseptiskt skavsårsplåster samt kamferdroppar med nervlugnande verkan –vilket verkar ha varit ett överflödigt inslag, eftersom Hedin tycks ha haft nerver av stål.
Hedin dog vid 87 års ålder i november 1952. Inte heller som gammal var han särskilt ansatt av sjukdomar. 1951 i oktober tvingades han visserligen ställa in en planerad Tysklandsresa, hans första efter krigsslutet, för att han blivit sjuk i influensa. Men den gick över och han levde i ytterligare drygt ett år, aktiv och utan allvarligare problem med hälsan eller intellektet. Han fortsatte att författa, deltog i sitt sista sammanträde i Svenska akademin tre veckor före sin död och skrev dagbok in i det sista.

Aluminiumboxen i Etnografiska museets Hedinmonter i Stockholm innehåller medikamenter som motsvarar komponenterna i det reseapotek som Hedin skänkte till den helige Panchen lama under sin resa till Tibet 1907. Foto: Axel Odelberg

Sven Hedin gjorde flera resor till Tibet under sin karriär som upptäcktsresande. Här syns han omgiven av handräckningspersonalen under expeditionen 1907 då han besökte Tashilunpo-klostret och Panchen lama. Foto: Hedinstiftelsen

Strax norr om Tibets näst största stad Shigatse, 50 mil väster om Lhasa, ligger klost­ret Tashilunpo, en hel liten stad vars heliga lama och lärda munkar lockar pilgrimer och turister än i dag. Foto: Axel Odelberg