Universitetet i Padua grundades år 1222 av en grupp lärare och studenter som frigjort sig från västvärldens första universitet, universitetet i Bologna, grundat 1088. Gruppen bröt sig loss eftersom man önskade större akademisk frihet och ett universitet för alla, inte bara för de privilegierade i samhället [1]. Padua tillhörde från och med 1405 republiken Venedig, som hade en unik ställning som relativt fristående från Vatikanen. Republiken hamnade ofta i diplomatisk polemik med Vatikanen och man lät aldrig katolska kyrkan få något inflytande över politiken som fördes i Venedig. Den venetianska republiken hade visserligen accepterat att en representant för inkvisionen fanns i Venedig, men republiken var en av få platser i Europa där man inte accepterade att kyrkan stod för rättsskipning. Om Vatikanen begärde att någon skulle ställas inför rätta på grund av kätteri, så ställdes de inför en venetiansk sekulär domstol [2]. Detta skapade en relativ fristad i Padua för forskare som Galileo Galilei, professor i matematik vid universitetet 1592–1610, och Nicolaus Copernicus, student vid universitetet i början av 1500-talet[1].
Den venetianska republikens beskydd och ambitionen att skapa akademisk frihet lade grunden för byggandet av en av världens första anatomiska teatrar och för en mängd vetenskapliga och pedagogiska framsteg vid universitetet [3]. Det var i Padua som Elena Lucrezia Cornaro Piscopia 1678, som den första kvinnan i världen, tog akademisk examen [4]. Det var också här som klinisk bedsideundervisning för läkarstudenter 1543 för första gången i historien infördes. Pionjären var Gian Battista Da Monte (1478–1551), som undervisade på universitetet och som sedermera blev världens förste professor i klinisk medicin [5, 6]. För att vidare främja implementeringen av klinisk medicin beviljade den venetianska senaten år 1545 medel för en botanisk trädgård; den första trädgård i världen där medicinalörter kunde studeras [1].
Den första anatomiska teatern i Padua byggdes av Andreas Vesalius (1514–1564) [7] och mer än 500 medicinstudenter kom när han obducerade och höll demonstrationer [8]. Det var under sin tid i Padua som Vesalius skrev bland annat »De humani corporis fabrica« (1543). Den permanenta anatomiska teatern i Padua stod klar 1594 och bekostades av den venetianska republiken. Det var Girolamo Fabricius d’Acquapendente (1537–1619), som såg till att bygget fullföljdes. d’Acquapendente hade efterträtt sin läro­mästare Gabriele Falloppio (Falloppia) [9], som beskrev bland annat tuba uterina, okulomotoriska muskler, chorda tympani och ductus endolymphaticus [10]. Teatern är byggd i trä, är ovalformad och anses vara byggd enligt samma princip som den man använde i Venedig för att bygga sina skepp [11]. Skeppsbyggnationen var hemligheten bakom republikens framgång [2].
Fabricius’ anatomi­demonstrationer ägde rum i tvåveckorsperioder inför en publik bestående av studenter och de medicinska professorerna vid universitet. Under demonstrationerna pågick en aktiv debatt om fynden mellan Fabricius och professorerna [11]. Dissektionerna utfördes på kvarlevorna efter avrättade kriminella [8]. Studenterna stod på läktarna i täta rader och observerade Fabricius’ demonstrationer som ägde rum i skenet av stearinljus [11]. Goethe skulle senare besök en av demonstrationerna under sin italienska resa och beskriver upplevelsen på följande sätt: »I synnerhet är anatomisalen ett exempel på hur man kan tränga ihop elever. I en hög, spetsig trattliknande teater är åhörarna radade ovanför varandra. De blickar rakt ned mot en liten golvyta, där bordet står helt obelyst, så att läraren är tvungen att demonstrera i lampljus« [12].
Faktum är att teatern var välbesökt. Fabricius’ demonstrationer utvecklades till en spektakulär tillställning med musik i pauserna och de tilldrog sig publik från hela Europa. Ungefär hälften av läkarstudenterna vid universitetet var vid denna tid utländska, eftersom man till skillnad från många andra universitet i Europa utfärdade examina till icke-katoliker [8]. Två av Fabricius’ elever var William Harvey (1578–1657), som beskrev människans cirkulation (1628) och därmed lade grunden till fysiologivetenskapen [13], och Adriaan van den Spieghel (Adrianus Spigelius) (1578–1625) [14]. van den Spieghel och Harvey är båda avbildade på väggen i Sala dei Quaranta, »De fyrtios sal« där fyrtio utlänningar som studerat eller forskat vid Padua och bidragit till världskunskapen finns porträtterade. Bland de fyrtio finns en svensk, Olof Rudbeck (1630–1702) [15] .
Olof Rudbeck utvecklade William Harveys teorier om människokroppens cirkulation och upptäckte lymfsystemets funktion. Rudbeck studerade medicin i Uppsala, som vid denna tid bara hade två professorer i ämnet. Han började tidigt ägna sig åt egna anatomistudier och vetenskapliga undersökningar genom att dissekera olika smådjur. För att få bättre möjligheter att studera anatomi gav sig dock Rudbeck snart ut i Europa, bland annat till Padua, där anatomin som vetenskap var på frammarsch. Olof Rudbeck var den förste som såg lymfsystemet som en funktionell enhet av människokroppen som kunde jämföras med den venösa cirkulationen. Han upptäckte 1650 både cisterna chyli och ductus thoracicus med dess klaffar. Dessutom fann han att lymfkärlen innehöll serös vätska och att de dränerade levern och mynnade i cisterna chyli.

Den 26 maj 1652, endast 22 år gammal, försvarade Olof Rudbeck sin avhandling om blodcirkulationen, »De circulatione sanguinis«. Arbetet grundade sig på och fullföljde Harveys beskrivning av blodkärls­systemet. Han fann, i motsats till den förhärskande uppfattningen, att levern inte var säte för blodbildningen. Fortsatta dissektioner ledde till ytterligare en avhandling i juni eller juli 1653: »Nova exercitatio anatomica«. I denna beskrevs lymfkärlen, deras klaffar och lymfsystemets funktion. Den danske anatomen Thomas Bartholin (1616–1680) beskrev samtidigt lymfsystemet och publicerade sina fynd i »Vasa lymphatica« (1653). Han hävdade att lymfkärlen, som redan då var kända anatomiska strukturer, dränerade lymfa till levern för blodbildningen. Prioriteten till lymfsystemets upptäckt ledde till en bitter akademisk strid mellan Rudbeck och Bartholin. Det kan konkluderas att Bartholin publicerade sina fynd omkring en månad före Rudbeck, men att Rudbeck redan 1650 hade noterat de serösa lymfkärlen och att de mynnade i cisterna chyli. Till Rudbecks fördel konstateras att han i april 1652 utförde en offentlig obduktion av en hund för drottning Kristina, där han beskrev lymfkärlen, som han kallade vasa serosa. Drottningens livmedikus Pierre Bourdelot berättade om dessa fynd för Bartholin i ett brev i maj 1652, men nämnde inte vem som utfört obduktionen. Båda förtjänar erkännande för sina upptäckter, men beskrivningen av lymfsystemens funktion måste ändå tillerkännas Rudbeck.
Tilläggas bör att även om Paduas universitets informationsmaterial och böcker om universitetet hävdar att Rudbeck var i Padua, råder det vissa tvivel om han verkligen hann dit. Enligt gammal tradition vistades Rudbeck både i Leiden och i Padua, men Rudbeck skrev själv i ett brev till Axel Oxenstierna strax efter hemkomsten till Sverige 1654 att han hela tiden vistats i Leiden [16, 17]. Enligt Emilia Veronese, forskare vid institutionen för historia, Paduas universitet, finns det inga säkra källor som anger att Rudbeck varit vid universitetet. Till exempel kan man inte hitta Rudbeck i några register över studenter under åren han var verksam [18]. När Rudbeck återkom från sin sejour i Europa fick han en professur 1657 vid medicinska fakulteten i Uppsala och blev ordinarie professor 1660, en post som han behöll till 1691. Han blev rektor för Uppsala universitet vid 31 års ålder 1661. Inspirerad av Padua uppförde han där 1662–1663 en anatomisk teater, Theatrum anatomicum, för dissektioner och undervisning om människokroppen, samt inrättade en botanisk trädgård [16, 19].

Den medicinska forskningen i Padua fortsatte att utvecklas av bland annat Giovanni Battista Morgagni (1682–1771). Morgagni beskrev en rad anatomiska strukturer [20] och etablerade patologin som vetenskap [21]. Hans studier grundade sig på jämförelse mellan kliniska symtom och fynd vid obduktioner, och anatomisk empirism förvandlades därmed till medicinsk vetenskap [22]. Bland andra namn märks Antonio Vallisneri (1661–1730), som beskrev anatomin vid polycystiskt ovarialsyndrom (1721) [23], Johann
Georg Wirsung (död 1643), som beskrev ductus pancreaticus, och Antonio Scarpa (1752–1832), som bland annat beskrev ögats anatomi och Scarpas fascia [21]. Några andra anatomer verksamma i Padua var Giulio Casseri (1552–1616), Marcello Malpighi (1628–1694) och Antonio Maria Valsava (1666–1723) [1].
När den venetianska republiken föll 1797, i och med Napoleons intåg, inskränktes den intellektuella friheten och det ekonomiska stödet under en period av franskt och sedan österrikiskt styre. Studenterna och forskarna i Padua förde dock den revolutionära andan vidare och Padua blev ett viktigt centrum i kampen för ett enat Italien under »il Risorgimento«, och Venedig blev en del av det enade Italien 1866. Mot slutet av första världskriget var Padua i händelsernas centrum [3]. Ett viktigt slag stod i Vittorio Veneto i närheten av Padua och fredsavtalet undertecknades i Villa Giusti della Madria i stadens utkant [24]. Under andra världskriget utgjorde Padua och universitetet en samlingspunkt för kampen mot nazismen och fascismen. Kampen leddes av dåvarande rektorn Concetto Marchesi och vicerektorn Egidio Maneghetti, som till slut blev tvungna att fly till Schweiz för att klara livhanken. För sina insatser under krigen har universitetet, som enda universitet i Italien, dekorerats med La medaglia d’oro al valor militare, den högsta krigsutmärkelsen man kan erhålla i landet [3].
Vid den medicinska fakulteten i Padua bedrivs i dag både preklinisk och klinisk forskning. Bland resultat som publicerats de senaste åren märks bland annat forskning kring immunologin bakom KOL [25, 26], genetiken bakom och behandling av muskeldystrofier [27, 28], sambandet mellan luftföroreningar och hjärtkärlsjukdom [29], tumörsuppressorgenen p63 [30], genetik bakom familjär hemiplegisk migrän [31], genetiska förändringar vid kryptorkism [32-34] och genetisk polymorfism vid malignt melanom [35].
I dag är ca 490 forskare anställda vid medicinska fakulteten och man examinerar årligen ca 240 läkare. Siffror på antalet aktiva doktorander och disputerade per år, fördelat på fakultet, finns inte bland universitetets officiella statistik [36]. Doktorsgraden som akademisk grad har bara funnits i Italien sedan 1980 [37] och tillmäts inte samma betydelse i en akademisk karriär som i exempelvis Sverige [38]. Medicinska fakulteten är även ansvarig för specialistutbildningen av läkare, som i Italien är en 5–6-årig oavlönad universitetsutbildning, och inte baserad främst på klinisk tjänstgöring, som i Sverige.
Den anatomiska teatern i Padua, som är den äldsta bevarade anatomiska teatern, var i bruk för undervisning och forskning fram till och med 1872 och restaurerades 1991–1992. I dag är teatern ett museum öppet för allmänheten [15].
*
Omnämnande
Författarna tackar Franco Bassetto, professor i plastikkirurgi vid Paduas universitet, för hjälp med foto. För upplysningar kring Rudbecks eventuella vistelse i Padua tackar vi Gunnar Eriksson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet samt dr Emilia Veronese, forskare vid institutionen för historia vid
Paduas universitet.


ANRIK AULA Paduauniver­sitetets aula var ett nav i den tidiga medicinska forskningen.  Foto: Paduas universitet



BERÖMD STUDENT Olof Rudbeck d ä fanns troligen på plats och finns avbildad på en oljemålning i Sala dei Quaranta, «De fyrtios sal», Padua-universitetets »hall of fame« Foto: Franco Bassetto



PLANKAD TEATER Ett träsnitt i atlasbandet i Olof Rudbecks »Atlantica« från 1679 visar den anatomiska teatern i Gustavianum, Uppsala. Teatern ritades av Rudbeck, inspirerad av anatomiteatern i Padua, och togs i bruk för anatomiska dissektioner 1663. Foto: Scanbild



FYRTIO SNILLEN Bakom Galileis kateder i Sala dei Quaranta, «De fyrtios sal», finns fyrtio utlänningar avporträtterade som studerat eller forskat vid Padua och bidragit till världskunskapen. Bland de fyrtio finns en svensk, Olof Rudbeck. Foto: Padua universitet