Förnyare av psykiatrin – med fortsatt tro på psykoanalysen

Clarence Crafoord kan såväl professionellt som privat se tillbaka på ett mycket händelserikt liv. Under 1970- och 1980-talet stod han i förgrunden i debatten som en förnyare av psykiatrin med den psykiatriska verksamheten i Luleå och omdaningen av psykiatrin i Blekinge som parad-
exempel. Det handlade om en förskjutning av psykiatrins fokus från slutna institutioner och ett medikaliserat synsätt till en socialpsykiatri med öppna vårdformer och psykodynamiskt inriktad terapi som främsta arbetsredskap. I detta ingick också storslagna ambitioner att involvera det omgivande samhället – skola, socialtjänst, polis osv – i insatserna kring varje patient.
Detta väldiga reformarbete har naturligtvis ofta stött på kritik och motstånd. När det gäller den psykiatriska verksamheten i Luleå kom kritiken främst från vänsterhåll genom den utvärdering som forskarna Rosmari Eliasson och Pär Nygren gjorde. De fann att den psykiatri som Crafoord ledde främst kom människor från »medelklassen« till godo. För de underprivilegierade och mest utsatta utgjordes det psykiatriska skyddsnätet alltjämt av den slutna psykiatriska vården, representerad av ålderdomliga mentalsjukhus.
Att denna kritik sårade Crafoord djupt framgår tydligt av hans memoarer; den bidrog till att han flyttade till Blekinge för sitt andra stora reformprojekt. Här kom motståndet mest från fackligt håll. Särskilt bland mentalskötare fanns det en stark motvilja, för att inte säga skräck, för att demontera det stora mentalsjukhuset Gullberna.
I sina huvuddrag kvarstår alltjämt den organisation som Crafoord initierade i Blekinge. Han hade gjort en del lärorika erfarenheter i Luleå, som nu ledde till att den socialpsykiatriska inriktningen blev tydligare på bekostnad av den psykoterapeutiska, och han intog – jämfört med sitt arbete i Luleå – en mer pragmatisk hållning när det gällde psykofarmaka. Till skillnad från i Luleå hade Crafoord i Blekinge ett totalansvar för psykiatrin; till denna hörde också resurser för slutenvård.
Efter sina år i den stora psykiatriska omdaningens tjänst har Crafoord i huvudsak ägnat sig åt individualpsykiatri. Han har varit överläkare på Psykoterapiinstitutet i Stockholm och privatpraktiserande psykoanalytiker. Hans författarskap har utvecklats med ett flertal publikationer inom mellanområdet psykoterapi och humaniora. Han väckte för några år sedan stor uppmärksamhet med sin personligt hållna bok »Hjärtats oro«, där han reflekterade med utgångspunkt i sina erfarenheter som patient efter en hjärtinfarkt.

Om den offentliga, professionella sidan av Crafoords liv kan te sig nog så problemfylld, är det inte lättare när det gäller hans privata liv. En större del av hans memoarer ägnas också åt detta. Han ger oss glimtar från sin uppväxt i en officersfamilj boende på Östermalm i Stockholm nära Karlaplan, trakter till vilka han nu återkommit. Från Sörmland, somrarnas landskap sedan barndomen, går en frisk fläkt genom hans bok. Han berättar om sina första sexuella erfarenheter, sin tidigaste kärlek och sina fyra äktenskap. Här finns det utrymme för självrannsakan, vilket också framgår av titeln på hans memoarer. Vi får inblickar i hans studiegång. Ett stort antal kända personer passerar revy i memoarerna, däribland Ingmar Bergman.
Crafoord skildrar väl de komplikationer som ligger i att förena ett engagerande yrkesliv med starka behov av närhet, som bara kan realiseras i en familjebildning. Sveken, som han utsatt andra för, smärtar honom med kvardröjande skuldkänslor. Som ett slags ingress till sin bok berättar han om det »fadermord« som hans äldste son iscensatte, när han på sin fars sextioårskalas angrep honom för just sveken i sitt tal.

Självrannsakan saknas däremot i förhållande till det psykoanalytiska synsätt som han varit en så prominent företrädare för. Men detta synsätt har kommit att marginaliseras i dagens kliniska psykiatri. Psykoterapiinstitutet, där han arbetade, är nedlagt efter att dessförinnan ha förlorat sin examensrätt genom ett beslut av Högskoleverket, därför att den psykoterapiutbildning som man där gav inte var tillräckligt allsidig. För Crafoord är detta bara uttryck för »de totalitära dragen i vårt alltmer blankpolerade kontrollsamhälle«.
Att Crafoords egen trosvisshet i förhållande till den psykoanalytiska teorin har totalitära drag, det undgår honom naturligtvis. Han berättar om hur han i början av sin tid på Mentalvårdsbyrån i Stockholm (det som sedan blev Psykoterapiinstitutet) argumenterade för en renodling av det psykoanalytiska synsättet på byrån. Med tillkomsten av Psykoterapiinstitutet blev det så som Crafoord önskat.
Trots mina invändningar vill jag hävda att Crafoords bok är mycket läsvärd. Stilistiskt når den högt över de flesta läkarmemoarer. Att han också betraktar sitt liv genom färgade glas är en annan sak. Det hade blivit en tråkig memoarbok om han inte gjorde det.