Syfilisation – tidigt försök att bota en fruktad sjukdom

Innan man visste vad som orsakar syfilis och innan de verksamma behandlingsmetoderna upptäcktes, utgjorde syfilis en stor skräckfaktor i samhället. Detta gav utrymme för olika mer eller mindre hållbara teorier om sjukdomen och eventuella möjligheter att bota den. Det ansågs ytterst angeläget att hitta en hållbar kur.
Begreppet syfilisation gömmer ett stycke medicin­historia som berättar om ett försök att finna botemedel mot den fruktade och förfärliga sjuk­domen. I mitten av 1800-talet genomfördes ett antal även med dåtidens mått spektakulära försök med inympning av syfilisvar, eller var orsakat av ulcus molle-bakterien, på personer smittade med syfilis. Även individer som led av spetälska eller andra sjukdomar, till exempel cancer, syfiliserades. Experimenten genomfördes i en epok långt före socialtjänst eller etiska kommittéer, och långt innan vetenskapen kände till bakteriernas existens.
Försöken pågick bland annat i Frankrike och Norge. Läkarna som specialiserat sig på syfilis titulerades »syfilidologer«, och bara polisen – åtminstone den franska – hade sporadiska synpunkter på deras förehavanden. De norska försöken resulterade i att de spetälska som smittades fick ytterligare en sjukdom samtidigt som spetälskan försämrades. Syfilispatienterna däremot ansågs botade.
Den obehandlade syfilissjukdomens förlopp består i kliniska symtom och symtomfria latens­perioder. Sjukdomsprocessen har i korthet följande stadier: Infektion. Latens. Primär schanker. Latens. Sekundära symtom. Latens. Sekundära recidiv. Latens. Tertiär syfilis eller spontan läkning. Latensperiodernas längd varierar stort, och även de kliniska symtomens längd och svårighetsgrad är olika från individ till individ [1].

Målsättningen med syfilisation var att hitta ett medel som kunde användas för att förebygga och behandla syfilis. Det är oklart i dag om det var som användes kom från den hårda eller den mjuka schankern, eftersom den medicinska vetenskapen vid denna tid inte hade klart för sig att det rörde sig om två olika sjukdomar.
Tanken att ympa syfilisvar grundade sig i ett flertal observationer. Den franske läkaren Joseph Alexandre Auzias-Turenne (1812–1870) såg till exempel att ju fler gånger han ympade syfilisvar på en och samma apa, desto kortare tid existerade såren, som även blev mindre intensiva. Efter tillräckligt många ympningar uppstod inga sår alls, vilket man antog tydde på en immunitet. Auzias-Turenne ville med sin metod göra en individ oemottaglig mot syfilis [2].
Charles-Paul Diday (1812–1894) redovisade år 1849 sina försök med syfilisvaccination. Han tänkte att om man injicerar ett utspätt syfilitiskt gift direkt i blodet så framkallar man ett allmänt skydd på samma sätt som med vaccination mot smittkoppor. Diday tappade blod från en individ med tertiär syfilis och ympade det på 16 personer med primär obehandlad syfilis. Resultatet blev att endast en av dessa efter åtta månader hade utvecklat en allmän infektion. Diday förklarade att detta bevisade riktigheten i hans antagande om den tertiära syfilisens skyddande kraft mot konstitutionell syfilis [2].
Casimiro Sperino (1812–1894) hade observerat att de prostituerade, som »med anledning av sin ungdom och skönhet« ofta utsattes för syfilissmitta och kom till sjukhuset många gånger om året med syfilissår, mera sällan drabbades av konstitutionell syfilis. Flickor från provinserna däremot, som hade ett litet simpelt syfilissår, angreps ofta av syfilis i hela kroppen. Läkare som ombesörjde visitationer av dessa »offentliga fruntimmer« hade också lagt märke till detta fenomen. Sperino genomförde sitt första experiment år 1851 med, som han själv sade, stor försiktighet och anständighet. Inom loppet av fem månader hade han inympat 52 kvinnor. Samtliga inympade »fruntimmer« led av antingen primär eller allmän syfilis som försvann av behandlingen samtidigt som deras allmäntillstånd förbättrades. Flera sjuka, däribland några prostituerade som observerat de goda resultaten, bad själva att bli kurerade med denna metod [2].
Professor Carl Wilhelm Boeck (1808–1875) vid universitetet i Oslo började syfilisera sina patienter 1852, och han vidhöll enhetsteorin om att ulcus molle och syfilis var en och samma sjukdom. Han menade att den mjuka schankern (ulcus molle) var en försvagad form av syfilis som vid inympning på syfilispatienter kunde stimulera organismens immunförsvar och på så sätt förhindra förekomsten av de allvarligare symtomen av syfilis. Han höll på med syfilisationsmetoden ända fram till sin död, och genom åren blev flera tusen patienter syfiliserade [1]. Boeck ansåg dock att Auzias-Turennes vaccinationsidéer var extravaganta och förtjänade att allvarligt opponeras emot [2]. Boeck menade att endast de redan smittade skulle syfiliseras, men spetälskeläkaren Daniel Cornelius Danielsen (1815–1894) i Bergen företog en serie syfilisationer även på patienter med spetälska [3].

Den svenske läkaren Edward Edholm konstaterade 1859 i sin doktorsavhandling att metoden saknade terapeutiskt värde. Författaren veterligt har inga försök i denna väg förekommit i Sverige [4].
En annan motståndare till syfilisationsidéerna var fransmannen Philippe Ricord (1800–1889), den läkare som systematiskt och tydligt sammanställt huvudpunkterna i syfilissjukdomens patologi [5]. Det var också Ricords kliniska försök som påvisade att syfilis och ulcus molle var två separata sjukdomar [1].
Arbetet med syfilisation i Oslo och Bergen vid denna tid finns dokumenterat. Professor Boeck redovisar 21 patienter som syfiliserades under åren 1852–1854 [2]. Överläkare Danielsen i Bergen redogör 1858 för totalt 48 syfiliserade patienter, varav 25 hade syfilis och 23 spetälska. Ympningarna pågick mellan åren 1856 och 1857 vid Bergens kommunala sjukhus och vid Lungegaardshospitalet, som var ett specialsjukhus för spetälska. Sammanfattningsvis tvingades Danielsen konstatera att »… saa gunstig Syphilisationen har viist sig i den syphilitiske Sygdom, saa ougunstig har den viist sig i Spedalsk­heden« [3].
Patienternas ålder i Bergenexperimentet varierar från 0 till 67 år med medianålder på 24 år och medelålder på 26 år. Cirka 54 procent av patienterna är kvinnor och 46 procent män. Av överläkare Danielsens syfilispatienter hade elva tidigare behandlats med kvicksilverpreparat, medan 14 inte hade behandlats alls [2, 4].
Professor Boeck sammanfattar antalet inokulationer för endast fem av patienterna, men å andra sidan hade två av dem över 1 000 inokulationer. Boeck redovisar inokulationerna i detalj i bilder och i texten, men de är svåra att räkna. Överläkare Danielsens patienter fick mellan 150 och 922 inokulationer, i medeltal 540 [2, 4].
Syfilisationerna pågick under minst tre månader och som längst under 28 månader. Efter syfilisationen skrev Danielsen ut alla sina syfilispatienter som friska, alla utom en som dog. Av Boecks patienter skrevs 14 ut som friska, fem patienter hade flera återfall och också flera syfilisationer, en patient hade ett återfall och på en hade behandlingen ingen effekt. Ingen dog dock [2, 4].
Resultatet för Danielsens spetälskepatienter var inte så uppmuntrande. Samtliga vårdades på sjukhus även fortsättningsvis, utom en som dog och en som skrevs ut på föräldrarnas begäran. För tre av patienterna hade tillståndet förbättrats och för sju var det oförändrat. Tolv patienter hade blivit sämre med sin spetälska, varav två mycket sämre. Patienter med den knutformiga spetälskan fick nya utbrott och knutornas volym tilltog. Patienter med den fläckiga formen blev också i regel försämrade [4].
Efter 1870-talet förpassades syfilisationen till medicinhistoriens sälla jaktmarker.

INYMPAD SYFILIS Ont ska med ont fördrivas, resonerade läkarna på 1800-talet när de försökte inokulera var från syfilissår i patienter som skulle göras immuna mot den obotliga könssjukdomen.