Början av 1900-talet har betecknats som en gyllene tid i Finland då konst, litteratur, arkitektur och musik blomstrade. Framstående personer fanns också på vetenskapens och medicinens områden, till exempel Robert Tigerstedt, professor i fysiologi vid universitetet i Helsingfors, som blev en internationellt känd medicinare. Ryktbarheten grundades huvudsakligen på hans lärobok i fysiologi, »Lehrbuch der Physiologie des Menschen«, som gavs ut i två band 1897 och därefter i tio nya upplagor genom åren. Boken skrevs på tyska, det gängse vetenskapliga språket vid denna tid, trots att så gott som all undervisning vid den medicinska fakulteten i Helsingfors skedde på svenska. Läroboken användes av medicinstuderande över hela världen, den blev översatt till ryska och italienska och kom ut i en engelsk förkortad enbandsupplaga 1906.
Tigerstedt har beskrivits som det sista universalgeniet inom fysiologin, med vittförgrenade intressen på specialitetens alla områden, trots att hans huvudsakliga forskning gällde hjärta och blodomlopp,
nutrition och ämnesomsättning samt muskel- och nervfysiologi. Hans lärobok omfattar fysiologins alla aspekter, så som de avhandlas i moderna läroböcker, men med informationen i vissa kapitel långt mer detaljerad än vad som krävs av dagens medicinstuderande att läsa in. Genomgången av vissa ämnen vittnar om hur lite man visste vid denna tid. Kapitlet om blodets beståndsdelar, till exempel, är kort och omnämner inte de nyligen upptäckta blodgrupperna. Bara en halv sida ägnas åt de vita blodkropparna (»de spelar förmodligen en viktig roll vid många processer i kroppen, men den rollen är inte tillräckligt känd«), och ännu mindre utrymme ägnas åt trombocyter. Många av hänvisningarna gäller resultat från djurstudier som genomförts med försöksdjuren i curare-paralys utan bedövning.
Robert Tigerstedt föddes i Helsingfors 1852 och arbetade efter avlagd doktorsexamen på institutionen för fysiologi vid universitetet. Han flyttade till Stockholm och Karolinska institutet, där han inom kort (1886) utnämndes till professor i fysiologi. Under sin tid i Stockholm utvecklade han det vetenskapliga studiet av människokroppens nutrition och ämnesomsättning, och han genomförde studier av kosten bland arbetare. Han återvände till Helsingfors 1900 och blev professor i fysiologi där. Det väckte uppseende att en så framstående akademiker valde att återvända till Finland med dess just vid den tiden oblida politiska klimat och tilltagande »russifiering« av samhället.
Efter utnämningen till professor skapade Tigerstedt en ny fysiologisk institution i Helsingfors som kom att omtalas som Europas modernaste. Ett stort antal forskare arbetade med forskningsprojekt inom olika områden som Tigerstedt med stort intresse tog del av. Särskilt intresserad var man av att studera blodets flöde, men också av nutrition som vetenskap, och för det senare ändamålet byggdes en speciell respirationskammare. Tigerstedts »magnum opus« var fyrbandsverket »Die Physiologie des Kreislaufes«, som innehöll allt man på den tiden visste om hjärtat och blodomloppet.
Tigerstedt skrev, vid sidan av sina vetenskapliga publikationer i fysiologi, även ett antal populärvetenskapliga medicinska artiklar. Han skrev bland annat om olika medicinhistoriska ämnen men bröt också en lans för nykterheten genom att i ett flertal debattartiklar förespråka bekämpandet av alkoholmissbruk. Tigerstedt gick i pension 1919 och dog av en hjärtattack fyra år senare. Han efterträddes som professor i fysiologi av sin son.
Den enda kliniska befattning som Robert Tigerstedt haft var som »överläkare«. Han verkade som chef för krigsfångelägret i Ekenäs under det korta, grymma inbördeskrig som blev resultatet av att Finland 1917 förklarade sig självständigt och upphörde att vara ett ryskt storfurstendöme.
Tigerstedt klagade på de usla villkor som krigsfångarna tvingades leva under, särskilt i fråga om överfyllda baracker och undermålig kost. Hans klagomål blev pinsamt för regeringen och resulterade i förbättringar.
En annan av Tigerstedts minnesvärda insatser var upptäckten av renin. Den kom sig av ett plötsligt behov av en studie att presentera vid ett möte för fysiologer i Moskva 1897. I samarbete med en svensk doktorand, Per Bergman, upptäckte Tigerstedt att injektion av extrakt från njurens barklager framkallade en ihållande blodtryckshöjning hos kaniner. Han döpte substansen till »renin«, men hans arbete blev inte särskilt uppmärksammat förrän Goldblatt gjorde sina studier fyrtio år senare.
Fysiologernas internationella sällskap »The International Union of Physiological
Sciences« firade sitt hundraårsjubileum i Helsingfors 1989. Minnet av Tigerstedt, en av organisationens grundare, hedrades genom utgivningen av ett finskt jubileumsfrimärke som visar den finlandssvenske Nobelpristagaren i fysiologi eller medicin 1967, Ragnar Granit, tillsammans med Robert Tigerstedt. Avbildade är också ett hjärta och Tigerstedts blodflödesmätare.
Översättning: Gabor Hont
MINNESMÄRKE Ett finskt jubileumsfrimärke hedrar minnet av Robert Tigerstedt – silhuett mot silhuett med den finlandssvenske Nobelpristagaren i fysiologi eller medicin 1967, Ragnar Granit.
ALLSIDIG FORSKARE Robert Tigerstedt, född i Helsingfors 1852, var sin tids främste fysiolog.
