Vetenskapens historia rymmer ett galleri av udda och egensinniga personer som kompromisslöst går sina egna vägar övertygade om sina idéers hållbarhet om de så har hela världen – eller njugga universitet och industrier – emot sig. I det här fallet handlar det om Russell Earl Marker och hans banbrytande framställning av halvsyntetiskt progesteron som med tiden resulterade i en kaskad av nya läkemedel mot till exempel astma, reumatism, ämnesomsättningssjukdomar, brännskador, allergier, cancer och allvarliga infektioner. Markers arbete lade också grunden för lanseringen av p-piller på 1960-talet och infriade den mångtusenåriga önskan om barnbegränsning.
Marker var en minst sagt särpräglad personlighet, excentrisk och besvärlig, men också en intuitiv och genialisk kemist som »sprutade« ur sig vetenskapliga artiklar, och skrönorna kring honom är många. [1].
Det finns också en alldeles sann historia, och den började den 12 mars 1902 då han föddes på en gård utanför Hagerstown i Maryland. Som 16-åring bestämde han sig för att bli vetenskapsman, och vid 21 års ålder tog han en kandidatexamen i organisk kemi vid Marylands universitet och året därpå en magisterexamen i fysikalisk kemi. [1]. På väg mot sin doktorsexamen vägrade han att gå några obligatoriska kurser i fysikalisk kemi eftersom han inte ville slösa bort tid på något han ansåg sig redan kunna. Det blev en schism; universitetet vägrade att specialanpassa hans studier och han varnades för att i evig tid få sitta och analysera urin om han inte följde regelverket. Marker lyssnade inte på det örat – i stället lämnade han universitetet utan att avlägga någon doktors­examen. År 1987, drygt 60 år senare, utnämndes han emellertid till hedersdoktor vid Marylands universitet för sina epokgörande insatser.
Därefter arbetade han något år på Ethyl Corporation, där han utarbetade oktansystemet för bensin samt utvecklade metoder som motverkar att motorn hackar. 1928 tröttnade han på kolväten och strukturformler och började på Rockefeller Institute för att syssla med grundforskning. 1934 slutade han plötsligt efter ett meningsutbyte. Därefter vändes hans håg mot steroidhormoner, och han tillträdde en professur vid Pennsylvania State College, en tjänst som finansierades av läkemedelsföretaget Parke-Davis.

Tidpunkten kunde inte ha varit bättre, för vid denna tid låg hormoner verkligen i forskningens frontlinje. Flera var redan kända och användes kliniskt. Redan 1902, samma år som Marker föddes, isolerades sekretin av William Bayliss (1860–1924) och Ernest Starling (1866–1927) genom att de sprutade in ett extrakt av tarmslemhinna i blodet, varvid de noterade att rikligt med bukspott insöndrades ifrån bukspott­körteln. Det riktigt visionära var dock den slutsats de drog av experimenten, nämligen att ämnen kan insöndras och påverka organ genom blodomloppet utan någon nervförbindelse. Dessa kemiska signalämnen döpte de till »hormoner« efter grekiskans »sätta fart på«.
Mycket riktigt upptäcktes också en rad hormoner som exempelvis gastrin, insulin, och kolecysto­kinin (CCK). Den tyske kemisten Adolf Butenandt (1903–1995) utredde till exempel könshormonernas kemiska sammansättning, och 1929 isolerade han östron i ren kristallin form ur urinen från gravida kvinnor. År 1931 framställde Butenandt och Leopold Ruzicka (1887–1976) testosteron och andro­stenon, oberoende av varandra. År 1934 isolerade Butenandt progesteron ur gulkroppen, corpus luteum. För bland annat dessa insatser fick han dela Nobelpriset i kemi 1939 tillsammans med Leopold Ruzicka.
Vid den tiden extraherades hormoner mestadels ur berg av slakt­avfall till mycket höga kostnader och med ett mikroskopiskt utbyte. Till exempel isolerades 15 gram androstenon ur 15 000 liter urin från män och därefter lite testosteron ur tjurtestiklar. Ur fyra ton äggstockar från suggor fick man fram ynka 12 mg kvinnligt östradiol, och så små mängder kom man inte långt med i kliniska sammanhang. Det var därför en bedrift när Marker 1937 isolerade 35 g progesteron ur ett extrakt av urin från dräktiga ston och kor, då den största mängd världen någonsin sett. Progesteron är i det här sammanhanget en nyckelsubstans för framställning av binjurebarkshormoner, sexualhormoner och p-piller.

Sedan 1920-talet visste man att många växter innehåller steroidföreningar där molekylen består av en sockerdel (glykosid) och en steroiddel (sapogenin). Man kände också till att »naturfolk« världen runt hade ingående kunskaper om läkeväxter, till exempel sådana som kan bota sterilitet, hindra befruktning, framkalla abort och lindra menstruationssmärtor.
Marker insåg att det var möjligt att »skräddarsy« sådana föreningar så att de liknade djurhormoner genom att först avlägsna sockerdelen i molekylen. Den återstående delen, sapogeninet, kunde därefter användas för framställning av halvsyntetiskt progesteron, och 1938 isolerade han en lovande sapo­genin, sarsasapogenin, ur sarsaparill (Smilax sp), som dock inte visade sig vara kommersiellt gångbar.
Marker var också klar över att vissa arter i släktet Dioscorea (jams), var den mest lovande källan till råmaterial då flera arter innehåller en lämplig sapogenin, nämligen diosgenin, och att många av dessa växter länge använts i indiansk folkmedicin.
Han gav sig ut på omfattande forskningsresor i Mexiko och sydvästra USA för att hitta en lämplig art, men trots att omkring 400 arter undersöktes fann han inte det han sökte. I slutet av 1941 fick han i en botanisk skrift syn på en bild av en lovande art som växte i Veracruz nära Orizaba i Mexiko. Han for dit och fann växten, som på lokalt språk heter cabeza de negro (svarthuvud eller sköldpaddsjams (Dioscorea mexicana), då rotknölen har liknats vid ett sköldpaddsskal. Utan tillstånd att samla växter lastade han två 25-kilos rotklumpar i väskor på ett busstak, men vid framkomsten till Orizaba var de borta. Med hjälp av lokal polis återfanns den största klumpen, som han sedan smugglade över gränsen till USA. Ur den trodde han sig kunna utvinna något kilo progesteron.
Marker hyste inga som helst tvivel om att hans idéer var hållbara och att det fanns råmaterial nog för att framställa läkemedel som kunde hjälpa otaliga människor. Ändå ville inget läkemedelsföretag investera i projektet, framför allt inte i Mexiko, som nästan betraktades som ett u-land med dålig infrastruktur och svaga industriella resurser. Dessutom lämpar sig Dioscorea-arter inte för storskalig odling, eftersom halten av diosgenin är högst efter 4–5 år, och under tiden är odlingsjorden upptagen för annan gröda. Att forsla vilda ohanterliga klumpar på bortåt 50–100 kilo på dåliga vägar lockade inte heller, för att inte tala om språkproblem plus det faktum att amerikaner vid den här tiden var mycket impopulära i Mexiko. Faktiskt blev Marker varnad för att fara dit. Nej, Marker förstod sig nog på vetenskap men inte på ekonomi, menade man. Därmed, skulle det visa sig, gick USA och läkemedelsföretagen där miste om en mångmiljardindustri.
Man förstår Markers frustration, och i det läget insåg han att det »was for me to do it myself«. Han lämnade tvärt sin tjänst vid Pennsylvania State University, förberedde sin familj på att de inte skulle kunna ses på obestämd tid, och så reste han till Veracruz för att med egna medel samla in växten cabeza de negro. Enligt Margaret B Kreig, i boken »Gröna mediciner« (1965), hyrde han till att börja med ett övergivet krukmakeri, där han inredde ett provisoriskt laboratorium: »Sedan begav han sig av till bergen med en gammal botanisk handbok, en spade, en machete och ett förråd av linnesäckar. Han tänkte gräva upp jamsen själv, om så behövdes« [2]. Han kunde bara några ord spanska, inget indianspråk, men lyckades ändå på något sätt lista ut var cabeza de negro växte. Med stor energi och handlingskraft skaffade han tillstånd av den mexikanska regeringen för att samla in jamsväxter. Han ordnade torkningsstationer och utbildade mexikaner i att bereda råvaran. Hans mål var att framställa progesteron, och Kreig skriver också att han, ivrig att nå snabba resultat för att kunna få ekonomiskt stöd, höll till i laboratoriet dygnet runt, sov på en brits och levde på konserver. Efter några månaders febrilt arbete hade han ett par kilo progesteron.

Det finns flera versioner av vad som sedan hände. I en variant gav Marker sig i väg för att sälja sitt progesteron inslaget i två paket, ett under vardera armen. Sant är att han fick kontakt med två européer, Frederico Lehman och Emeric Somlo, som ägde före­taget Laboratorios Hormona i Mexiko. Adressen fann han i en telefonkatalog under rubriken »Laboratorios«. Väl i Lehmans arbetsrum ska Marker ha frågat hur mycket Lehman kunde tänka sig att betala för progesteron. Kanske 80 dollar per gram, blev svaret. Inför en mållös Lehman vecklade Marker ut ett paket med ett kilo progesteron och sade i förbigående att han tillverkat det själv. Det var vida mer än hela världens årsproduktion! Sedan öppnade han det andra paket med lika mycket i. Två kilo progesteron till ett värde av 160 000 dollar! Nu betalade Hormona Laboratories avsevärt mindre, då Markers progesteron väsentligt kom att förändra marknads­värdet.
Lehman och Somlo såg en chans till ett lukrativt samarbete, varför de erbjöd Marker att bli delägare i ett nytt bolag, och den 21 januari 1944 bildades företaget Syntex. Där ledde Marker arbetet med att tillverka progesteron från diosgenin. Redan under förs­ta året producerades flera kilo progesteron, och från 80 dollar per gram hade marknadspriset i början av 1950-talet sjunkit till 48 cent.
Det var emellertid »not a marriage made in heaven«, som Linda Raber skriver i sin artikel om Marker [3]. Efter en förbittrad dispyt om vinster och deras fördelning beslöt Marker i maj 1945 att klippa av alla band med Syntex och lämnade företaget efter bara drygt ett år.
Det var ett svårt slag för Syntex, eftersom Marker, som själv hade utfört alla nyckelsynteser, tagit med sig sina anteckningar och kodat kemikalierna. Problemet löste sig emellertid på ett lyckosamt sätt för Syntex genom att de anställde en ung och begåvad ungersk kemist, George Rosenkranz. Under hans vetenskapliga ledning utvecklades företaget. Jams­industrin kom att växa till en mångmiljardindustri och Mexiko blev det världsledande landet för framställning av steroider. Det var också på Syntex som kemisten Carl Djerassi framställde det första p-pillret 1951 med halvsyntetiskt progesteron som utgångsmaterial.

Efter att ha lämnat Syntex grundade Marker ett konkurrerande företag, Botanica-mex, där han tillverkade progesteron. Företaget såldes sedan vidare under nya namn och omorganiserades. I augusti 1949 publicerade Marker en uppsats i Journal of the American Chemical Society, där han meddelade att han hade isolerat ett ämne, botogenin, lämpligt för syntes av kortison. Substansen blev aldrig kommersiellt bearbetad, eftersom forskare på Upjohn funnit andra vägar där bakterier ersatte den kemin, men det är en annan vetenskapshistoria.
Omkring 1950 drog sig Marker tillbaka från kemin för att bland annat ägna sig åt antika mexikanska konstskatter i silver. Han fortsatte att bo i USA och Mexiko.
Den 23 mars 1995 avled Marker, 93 år gammal, och han hann få en hel del utmärkelser för sina insatser. Bland annat har American Chemical Society och Mexican Chemical Society utnämnt hans insatser till en internationell milstolpe i kemins historia, och han har hedrats med en minnestavla vid Pennsylvania State University’s Pond Laboratory, där han utvecklade och ledde arbetet åren 1934–43.
Det finns de som menar att cabeza de negro kan gälla som en av de viktigaste medicinalväxter som någonsin upptäckts. Det får stå obevisat. Men i National­encyklopedin är Marker inte ens omnämnd. Där nämns för övrigt inte heller George Rosen­kranz eller företaget Syntex. Hur kan man ha missat det? Däremot omnämns Carl Djerassi för sin insats inom steroidkemin och för utvecklingen av p-pillret, vilket han förvisso är värd.
Men det var Russell Earl Marker som startade det hela.


Russell Earl Marker, som han såg ut under sina år vid Pennsylvania State University 1934–43.



Rotknölen av mexikansk sköldpaddsjams är oumbärlig för produktion av halvsyntetiskt progesteron. Foto: Top Tropicals