I Umeå finns sedan 1994 en återkommande skulptursatsning i parken på det före detta mentalsjukhusområdet Umedalen. Mentalsjukhuset byggdes på 1930-talet, men vid nedläggningen 1987 sålde landstinget området till Krister Olssons fastighetsbolag Balticgruppen. Ungefär samtidigt letade galleristen Stefan Andersson efter större lokaler och fann dessa i Umedalens före detta panncentral. Tillsammans initierade de »Umedalen Skulptur« och lockade till sig den internationella samtidskonsten.
Förutom 33 permanenta verk visas en tillfällig utställning varannan sommar. Några av konstnärerna som ställt ut genom åren har relaterat till mentalsjukhusområdets historia. Carina Gunnars gick fortfarande på Konsthögskolan i Umeå när hon inför öppningsutställningen 1994 funderade kring mentalsjukhusets behandlingsmetoder, mer eller mind­re vetenskapligt underbyggda. I verket »Untitled« har hon placerat åtta galvaniserade badkar i upprätt position i marken. Halva badkarskropparna är ovan jord, och andra halvan sitter fast i grönskan. Att långbad var en vanligt förekommande behandlings­metod för patienterna är allmänt känt. Genom antingen iskalla eller mycket heta bad skulle patienterna lugnas. Och själva galvaniseringen av badkaren framstår här som en metafor för den förhoppning om förbättrat tillstånd som var lång­badens syfte. Även om badkaren nu inte kommer att drabbas av rost så ser de ostyriga ut, nästan yrvakna, där de står snett nedstuckna i jorden.

Ett annat verk som ofrånkomligen för tankarna till upprättande av ordning är den finländska konstnären Kaarina Kaikkonens »A path II« (2004–2010). Precis under trädkronorna, åtta meter ovanför marken, hänger 160 herrskjortor på en långsträckt stålvajer som spänts upp mellan träden. Varje skjorta har lagt ärmarna på axelpartiet på skjortan framför. De följer varandra, alla på ett led, på en och samma stig. Vinden tar tag i skjorttyget och ger de imaginära figurerna individuellt luftutrymme.
Efter en vandring i parken, som i dag hyser dagis, äldreboende, galleri och konstskola, blir det tydligt att även om flera av verken inte skapats för platsen så spelar platsens historia roll i tolkningen av verken.
Ett av årets nytillkomna verk är Michael Johanssons »Self-contained«. Konstnären arbetar platsspecifikt och har i och kring utställningsplatsen funnit containrar, en husvagn, en Volvo, en traktor och några kylskåp för att skapa en nästan 12 m hög monumental skulptur inom ramen för den rektan­gu­lära formen. De olika delarna har staplats och fogats samman för att placeras som enhetlig skulptur intill en av de gamla 30-talsbyggnaderna. På håll ser verket ut att vara en del av arkitekturen. Containrarna går ton i ton med fasadputsen. Men vid närmare betraktande blir det tydligt att här finns uppenbara skillnader mellan den »vanliga« byggnationen och »Self-contained«. Trots verkets ordnade yttre, där de olika beståndsdelarna tycks ha rättat sig i ledet, dyker fler och fler frågor upp om verkets konstruktion och egentliga hållfasthet.