Vardagskonst som väcker känslor på jobbet

Berit Sundberg, biomedicinsk analytiker som arbetat på Huddinge sedan 1975, visar mig favoritverket »Danspaus« av Astrid Rietz (länken C1–C2, plan 5) och berättar:
– Jag tycker väldigt mycket om skulptur. Och den här tycker jag är så vacker, en sådan fin balans och väldigt vilsam.
Annars tycker Berit Sundberg att konsten på Huddinge är väldigt varierad både i uttryck och i stilar. Hon uppskattar Barngatans och Barnklinikens konst för att den är både lekvänlig och detaljrik. Och hon berättar att de tillfällen när bekanta legat inne längre perioder har hon rekommenderat freskomålningarna »Sveriges historia« av Gunnar Söderström. Verket sträcker sig över C-husets fyra våningsplan. Ett verk som stör henne är väggmålningarna av konstnärskollektivet »Sapphos döttrar« (tillkom 1974–75) i C-huset. De känns inte »riktigt rätt i tiden«. Berit medger att det är tveksamt om hon ens tyckte om dem på 70-talet. I stället lotsar hon mig ner till Eva Sjöbergs »Abstrakta möten«, som utgörs av flera verk i slipat stål i en lång korridor. Berit Sundberg tycker om stålet och den grå färgen och att ljusspelet i slipningarna i det hårda stålet varierar när man passerar verken.

Universitetssekreterare Kristina Gynning Holmström som arbetat på Huddinge i sex år, visar mig den väg hon brukar gå till sitt arbetsrum.
Hon tycker att flera konstverk får dålig omvårdnad och att de är placerade som om de vore »ditslängda«, som om det inte finns någon annan plats att ställa dem på.
När vi kommer till huvudentrén berättar Kristina Gynning-Holmström att det ofta inte är verken det är fel på utan placeringen. Om det ska vara både blommor och konst så kan man inte sätta en blombytta här och en där, anser hon, utan man får koncentrera det hela till en grupp av blommor.
– Jag tycker om den här virveln »Färgrum« av Gert Marcus (skulptur i lackerad järnplåt, 1983) men återigen, vad gör blommorna där? Du får gärna ta kort av det där, det är ju gräsligt!
Utöver golven i entrén tycker Kristina Gynning-Holmström mycket om arkitekturen, och som jämförelse berättar hon om Visby lasarett och hur väl man där lyckats med konsten både inne i och utanför lasarettet.

Sjuksköterskan Karin Fransson började sin anställning på Huddinge sjukhus 1997. Hon har inga direkta minnen av mötet med konsten som nyanställd, däremot desto fler från sjukhusbesöken som barn. Bland annat ett verk som sedermera monterats ned på grund av tekniska svårigheter: »Ägget« – vattenkonst i form av en fontän av Olle Adrin.
På Barngatan, länken C2, visar Karin Fransson mig Asmund Arles »Kalven«.
– Det är väl en sån där grej som man kommer ihåg, säger hon. Bronskalven ligger lugnt och vilar på sin stensockel men verkar ändå inte kunna låta bli att sticka ut mulen, som om den vädrade efter en vänlig klapp.

Barnläkaren Mikael Sundin har arbetat på Huddinge sedan 2005 och blev redan inför studierna på sjukhuset varnad för att det skulle vara jobbigt att ta sig dit, så långt bort som det låg och så fult som det var. Men Mikael Sundin har aldrig tyckt att Huddinge sjukhus är fult. Enligt vad han har fått höra ska byggnadens arkitektur leda tankarna till skärgården: betongen är klipporna, och de blå fälten mellan betongen ska symbolisera havet. Även de vallformade innergårdarna ska visst föra tankarna till vågor. Han tror att många, rent generellt, tycker att det är ett »ganska fult sjukhus utan speciellt roliga tavlor«. Men inne på avdelningarna har det moderniserats, och där finns nyare verk som kanske inte alla kan se och uppskatta.
– Många som går i korridorerna kanske bara ser de knallröda eller bruna golven, men om man tittar på den väggfasta konsten är den ett monument över 70-talet. Hela sjukhuset är ju 60- och 70-tal, och det är festligt att just det feministiska konstnärskollektivet Sapphos döttrar bjudits in att utsmycka sjukhuset. Det är 70-talet i ett nötskal, även om målningarna är rätt fula, förtydligar Mikael Sundin.
På avdelning B 76 och B 78 finns favoritverken, som består av målningar och objekt av Magnus Carlén från 2003. Konstverken är en del av väggen, och bakom blästrat glas visar sig figurer, djur och naturfenomen i olika berättelser. Mikael Sundin berättar avslutningsvis att det roliga med Huddinge sjukhus är att man kan upptäcka saker man inte brukar se om man inte har så bråttom eller om man ska till en del av byggnaden där man inte brukar vara.

Sune Björklöf uppskattar att närmare 8 000 verk av 2 000 konstnärer har placerats ut runtom på Huddinge sjukhus under åren mellan 1968 och 2008. Majoriteten av de verk som AgMiljö placerade ut på området inför invigningen är grafik och affischer. Inga målningar i olja köptes in från början, däremot större målningar direkt på väggar och även ett hundratal teckningar och mindre målningar. I takt med ommöbleringar i landstingets omfattande konstsamlingar har även verk av senare generationers konstnärer placerats på sjukhusområdet. Principen som gällde var: där det finns en tom vägg kan man alltid hänga något verk. Ett dystert exempel på vad verken konkurrerar med finns i kvinnoklinikens väntrum, där Ylva Oglands ena målning i den luftburna sviten »Exaltation« från 2001 fördunklas av en alltför hög och hängig planta.
Under årens gång har några verk tagits ned, andra har försvunnit och några verk har till och med eldats upp av patienter. Sune Björklöf berättar:
– Precis innan invigningen var det ett par killar som fixade med belysningen. I själva verket var det med all säkerhet professionella tjuvar som monterade ned den mittersta delen av Ingegerd Möllers triptyk »Vandringen« och försvann med den.
För 40 år sedan, när den unika konstsatsningen på Huddinge sjukhus planerades, talade kritikerna om »arkitektkonst« eller konst som var »underordnad arkitekturen«. I dag, när jag vandrar runt på ett begränsat urval av de utrymmen som är tillgängliga för spontanbesök och där konsten tycks som mest utsatt undrar även jag om en genomgång av verkens placering skulle vara motiverad. För även om konstverken inte kan kräva samma uppmärksamhet av sina betraktare som ett konstverk på en konsthall så finns det ett antal riktigt fina verk på Huddinge sjukhus. Och det är i dessa verk som den goda tanken om konsten som en del i en vårdprocess manifesteras. Det enda som skulle kunna hindra konsten på sjukhuset att »engagera, skänka glädje och ge tröst« även i fortsättningen är eftersatt omvårdnad av dessa konstverk.

Läs även
Möten med konstverk i läkekonstens hus
»Kolossen« lillebror som blev världsberömt forskningssjukhus