Den elektriska stolen står i ett kalt, välstädat rum och väntar på nästa urladdning. Under golvets keramikplattor är källaren belamrad med diverse gåtfullt bråte och ett rörsystem för transport – men där, mitt i oordningen, hittar man också strömkällan som förser instrumentet ovanför med nödvändig energi. Sladdarna som förbinder batteri och mordverktyg är dock diffust målade och skyms nästan helt av konstnären Charlotte Sachs. Hon sitter framför väggen med sina senaste verk i ateljén i Stocksund, norr om Stockholm. Där ser man en annan tvådelad tavla med elden lös i källaren och en människa på våningsplanet ovanför som lugnt tittar på genom en lucka i golvet.
– Jag håller nu på med ett tema som jag kallar för »under ytan«, och som går att variera en hel del, förklarar Charlotte Sachs och pekar på duken på staffliet, där en kulvert med tillhörande bostadsyta ovanför håller på att ta form.
Konstnären började utforska sitt nya tema i samma veva som hon började anse att »alla möjliga kons­tiga detaljer« inte bör ta överhanden och hindra betraktaren från att uppleva konstverket. Rättesnöret i dag är att »en tavla måste innehålla just så många detaljer som tavlan kräver«.
Fram till alldeles nyligen var Charlotte Sachs mycket förtjust i detaljer och målade dit så många hon kom åt även på ställen där inget speciellt fanns att upptäcka från början: i människors ansikten till exempel. Charlotte Sachs målar nämligen gärna porträtt och har också rönt framgångar med sina avbildningar. Tre vårsalongsjuryer har ansett att hennes arbete hade kvalitet nog för att visas upp i Liljevalchs konsthall, och tre tavlor i olja har nyligen hängts upp i Welandersalen på hud- och infektionskliniken på Karolinska universitetssjukhuset, Solna.
De tre målningarna på sjukhuset ingår i en serie porträtt som Charlotte Sachs målat med bilder i dagstidningar, veckopress eller i gamla böcker som förlagor.
– Jag målade människorna som jag såg dem och satte dit en blemma eller något utslag om det inte har funnits någonting sådant där från början, för att förhöja uttrycket i bilden, förklarar hon.
Blemmorna och skavankerna i porträtten är ofta avbildningar av vanliga hudsjukdomar i ansiktet: impetigo, svinkoppor, acne vulgaris som blivit infekterat efter klösning med smutsiga naglar. De dermatologiska detaljerna är så typiska och exakta att hudläkarna har talat om att använda vissa av bilderna i undervisningen, enligt Charlotte Sachs.

Intresset för att avbilda sjukdomstillstånd faller sig kanske naturligt för Charlotte Sachs, som är medicinare – under ytan. Hela yrkeslivet tillbringade hon på Karolinska sjukhuset, verksam som klinisk neurolog, och först efter pensioneringen nyligen fick det företräde som fram till dess legat under ytan: konstnärskapet.
Var det svårt i början av karriären att välja läkekonsten före konsten?
– När jag var ung så var jag väldigt mån om att kunna försörja mig själv och ha ett riktigt yrke. Så jag kämpade för att bli läkare, säger Charlotte Sachs.
Utbildningen på KI ledde spikrakt till forskarutbildning och disputation i histologi och anatomi. Forskning på heltid var inget alternativ, men tillfälligheter bidrog till beslutet att byta till neurologi. Charlotte Sachs började på neurologen på Karolinska sjukhuset 1974, specialiserade sig bland annat på patienter med narkolepsi och sömnlöshet, och hon finns än i dag på kliniken en gång i veckan, med en gnutta av tjänsten och ett fåtal patienter kvar.
Att ångra yrkesvalet var inte aktuellt – bara i dag kommer tanken ibland att hon kanske har ägnat för mycket av sin tid och person till professionen. Kliniken, jourverksamheten tog för stor plats; det blev alltför lite över till att låta fantasin flöda. Bättre hushållning med den egna energin skulle möjligen ha kunnat hålla igång den konstnärliga processen på ett mer effektivt sätt, tror Charlotte Sachs i dag.
– Jag tecknade ju hela tiden, berättar hon. Men om man ska komma någonvart i konstnärskapet så måste man hålla processen igång jämt. Man måste sitta vid staffliet.
En bild måste komma till »inifrån« för att få den »laddning« som fångar betraktaren, påpekar Charlotte Sachs. Att teckna eller måla är ett intellektuellt arbete och ingenting som man kan göra bara med hjälp av koboltblått, kraftlack eller teknisk fulländning. Det finns de som låter målningen styra utfallet när de målar en tavla, men för Charlotte Sachs är det tvärtom, säger hon:
– Jag funderar mycket innan och har motivet helt klart för mig i huvudet när jag sätter igång. Det gäller att framkalla tavlan under målningen. Det är den process som driver på, och lyckligtvis har jag tid att ägna mig åt den nu efter pensioneringen.

Under åren i läkaryrket föll det sig naturligt att motiven som Charlotte Sachs avbildade kom från miljön på sjukhuset. Hon intresserade sig för fenomenen och de små detaljerna, sådant som man normalt inte ser: innehållet i fickorna på en vit läkarrock, möblemang och tavlor på väggen i ett uppehållsrum för jourhavande, landstingsmärken i kläderna på patienter som sover …
– Jag vill ha en viss närsynthet i mitt sätt att se på tillvaron, kanske beroende på att jag är närsynt, säger Charlotte Sachs med ett skratt. Jag är mycket intresserad av till exempel gropar och ventiler och nödutgångar och elsladdar och elektricitet och rörmokeri … Väldigt inspirerande, tycker jag.

Fantasi, detaljer och närseende är nyckelord i hennes skapande. Någon formell utbildning i måleri och konst har hon inte, men numera kan hon avsätta tid till att delta i fria kurser i måleri och kroki. När kursledaren uppmanar deltagarna att använda breda penseldrag, att inte teckna när de målar, gör hon som ett antal etablerade konstnärer har gjort: gör som hon tycker – och då blir det detaljerat.
Förebilder och inspiratörer bland de etablerade är Saul Steinberg, Bo Larsson och Öyvind Fahlström, men hon påpekar att också gamla mästare som Bosch och Pieter Brueghel (den äldre och den yngre) har målat tavlor som dignar av detaljer.
En uppskattad tavla som Charlotte Sachs har gjort föreställer fasaden på Svenska Läkaresällskapets hus på Klara norra kyrkogata i Stockholm. Sällskapet har numera rättigheten att använda bilden i sina utskick.
Originalet är en färglagd teckning som gjordes färdig i ateljén, men grovskissen kom till på plats med konstnären sittande på Klara kyrkogård mitt emot den vackra fasaden.
En fördel med att kunna ägna så gott som hela sin tid åt skapande är att man kan tillåta sig att vara egocentrisk och självupptagen. I arbetet som kliniker är sådant mer eller mindre tabu. Normal vänlighet med patienter och ett och annat skämt går an, men det är förbjudet att prata om sig själv.
– Därför kan det vara ganska skönt att äntligen få vara lite självupptagen, konstaterar Charlotte Sachs.
Hon har svårt att bedöma och värdera sin konst, säger hon, men tillägger skämtsamt att tavlorna som hänger på KS är »ovärderliga«, i varje fall för henne själv.
– I regel övervärderar man den tavla man just håller på med, men tenderar att undervärdera de tavlor som redan är färdiga, sammanfattar hon.
Just för att slippa värdera de egna verken, och ansvaret att själv stå för vad hon vill visa upp, ställer hon ut bara sådant som någon jury godkänt i fråga om konstnärlig kvalitet. En gång 1979, då hon efter ett återbud blev inbjuden att ställa ut på Galleri Hellman på Hornsgatan i Stockholm, kom en professor från Konstakademien på besök till ateljén för att kontrollera att verken höll måttet.
I dag, och fram till den 21 november, hänger två jurybedömda tavlor av henne på Arkitekturmuseet: två broderier med titeln »Proppskåp« respektive »Utrymningsplan«, typiska motiv för Charlotte Sachs.
– Att hänga på Arkitekturmuseet är nästan som att vara på Moderna museet, säger hon. Det är i alla fall samma ingång.


Charlotte Sachs framför sitt staffli. Foto: Gabor Hont.



Huset som avbildats tillhör Svenska Läkaresällskapet i Stockholm.