Femton slags bråck, nästan tjugo typer av bölder, åtta slags fistlar, fyra sorters frossa – från vardagsfrossa till fjärdedagsfrossa – mer än tjugofem febrar, ett tiotal apotekarvatten, lika många plåster och något dussin salvor; detta ger en liten antydan om alla de sjukdomar, medicinska tillstånd och botemedel som man möter i A F Dalins klassiska svenska ordbok från mitten av 1800-talet. Att ta del av denna mångfald är berikande: både den som har ett medicinhistoriskt intresse och den som är allmänt kulturhistoriskt intresserad kan ha stor glädje av att söka sig fram kring det medicinska temat i Dalins ordbok – oavsett förkunskaper. På köpet får man trevlig läsning och inblickar i livet i det svenska samhället vid den tiden.
Den gamla ordboken är också en god uppslagsbok, inte minst vad gäller sjukdomar och läkekonst. Den är av hanterlig omfattning och innehåller sin samtids allmänna ordförråd, därtill sådana fackord som även ingick i allmänspråket. Varje ord förses med goda förklaringar, varje specialområde får en naturlig inplacering i sitt större sammanhang i liv och samhälle – och Dalin kan konsten att gestalta en essens. Hans ordförklaringar är tilltalande ordknappa, läsaren förnimmer mycket mellan raderna.
En jämförelse med några äldre populära medicinska böcker visar att Dalins ordbok ger en mycket god täckning av medicinska begrepp i vid mening. I Dalins ordbok finns sjukdomar och hälsa, botemedel och kurer, folktro och etablerad läkarpraxis omgivna av alla de ord som speglar liv och samhälle på 1800-talet. Läsaren får upplysningar som kompletterar det man får reda på genom äldre läkarböcker.
En grundstämning i Dalins ordbok är att verkligheten har många sidor, liksom de föreställningar man gör sig om den. I ordboken framträder barn, unga och gamla, människor i alla samhällsgrupper och i alla yrken; deras blick på verkligheten finns som ett återkommande inpass. Ofta är det en blick med glimten i ögat, ofta avslöjar den andras oskick, oskicklighet och villfarelser.
I Dalins ordbok stiger man in i en tid då såväl sjukdomsnamn som förklaringsmodeller ännu ledde mot hippokratisk medicin och humoralpatologi. Endast enstaka begrepp, framför allt på grundforskningsnivå inom biologi och kemi – exempel är orden cell och fibrin – pekar mot nutida förståelse av livsprocesser och sjukdomstillstånd. Feber, liksom frossa, var vid mitten av 1800-talet fortfarande själva sjukdomen, inte endast ett symtom. Samtidigt går febern hos Dalin över i en sjukdomens vardagsbild där man möter sådant som också vi är förtrogna med, såsom feberfria dagar, febertörst och feberfantasier.
Ordledet »sjuk« ger en god bild av vad Dalins ordbok kan förmedla kring sjukdom och hälsa. Sida vid sida finns sjukdomar hos människor och hos husdjur inklusive bin och sådana vilda djur som människor står i ett nära förhållande till.
Vardagsord och folkliga benämningar nyanserar sjukdom och sjuklighet; i ordboken liksom i livet finns den av sjukdomen allvarligt ansatte (den brännsjuke med ihållande feber), den som ligger på sjuksängen (synonymt med att man är sjuk), den som sjuknar av (gradvis blir sjuk), lika väl som den halvsjuke (»icke rätt frisk«), den hängsjuke (jämför det nutida hängig), den som gör sig sjuk (låtsas vara sjuk) och den inbillade sjuke. Denna vardagsblick på sjukdomen förstärks av exemplen på sådant vanligt och välbekant som gör ont eller värker – magen, huvudet, tänderna.
Man får inblickar i dåtida organisation inom sjukvården: sjukhus, sjukanstalt (ordet anstalt hade neutral klang) och sjukskepp (inom flottan) är egna uppslagsord, medan sjukskötare, sjuksköterska, sjukskötsel endast finns som en uppräkning under ordet sjuk. I uppslagsorden sjukdomshistoria och sjukdomsbild, med väl utmejslade ordförklaringar, sammanfattas några drag i det goda utövandet av läkaryrket: den lugna och systematiska blicken på patienten och sjukdomen.
Ordet sjuk var redan på Dalins tid ett produktivt ord också vad gällde mustiga och målande sammanställningar. Det urval som finns i ordboken, gott och väl ett tjugotal ord, ger relief åt vår tids ord av liknande slag: prat- och prålsjuka, modesjuka, äresjuka och titelsjuka, rang- och regeringssjuka (!) etc.
I Dalins ordbok möter man läkaren framför allt inom den organisation och i det sammanhang där han verkade. Den militära organisationen framträder tydligt genom ord som fältläkare/fältmedikus, skeppsläkare och uppbördsläkare (båda på örlogsfartyg). Man finner brunnsläkare (inriktning mot hälsovård) och stadsläkare, men ingen läkare förbunden med orden sjukhus, lasarett eller hospital; dock finns överläkare och underläkare. Endast ett fåtal specialiteter framträder med egna benämningar: ögonläkare, bråckläkare, tandläkare och djurläkare.
Läkaren betraktas sakligt och med grundläggande respekt, »en som studerat läkekonsten och utöfvar den«. Annorlunda är det med dem som fuskar i yrket, såsom framgår av verbet doktorera (i en av ordets familjära betydelser), »gifva in medikamenter, qvacksalva med någon«, likaså av blicken på doktorinnan (familjärt, skämtvis) och på den kloka gubben och gumman.
På Dalins tid, och ännu en bra bit framåt i tiden, var kirurgi ett samlingsbegrepp för yttre ingrepp och behandlingar, från att amputera kroppsdelar till att spjäla ben, lägga förband och omslag, applicera plåster och skapa konstlade sår – en del för att stödja eller skydda en skadad kroppsdel, annat för att i enlighet med humoralpatologins uppfattning om sjukdomsorsaker dra ut blod och andra vätskor ur kroppen. I Dalins ordbok finns en rik och brokig katalog över kirurgin i den tidens praxis. Operation förklaras helt kort som »verkställande af fältskärsförrättning på mennisko- eller djurkropp, för att bota någon åkomma«; ett typiskt exempel är starroperation eller starrstickning, »linsens borttagande vid grå starr«.
Genom ordet badare får man en skymt av ett historiskt förhållande, »fältskär, som tillika håller bad och derjemte merendels är barberare«. Barberaren, som tillbaka i tiden också haft uppgifter som fältskär, håller hos Dalin endast rakkniven i sin hand, det vill säga rakar av skägg.
Intresset för hälsa och det förment hälsobringande var på Dalins tid knappast mindre än i dag. Hälsokaffe, hälsote och sundhetschoklad, den senare med den modernt klingande förklaringen »en sort choklad af bästa slags kakaobönor«, är bara en början. Den dåtida brunns- och badkulturen, med rötter i antiken, drar förbi med många fascinerande former av bad, kurer, brunnsdrickning, brunnsliv och brunnskultur.
Via Dalins ordbok gläntar man på en utförlig farmakopé i vardaglig tappning. Gång på gång får man en skymt av apotekaren och apotekargossen i färd med att bereda någon av de många salvorna eller plåstren med målande namn och tydliga beskrivningar av ingredienser.
Att läsa om tänder i ordboken är inte särskilt uppmuntrande, men tandborsten är en ljuspunkt – ordförklaringen är sådan att den kunde vara skriven i dag. Ordet system leder till åtskilliga anatomiska termer som nervsystem, blodkärls- och ådersystem, urinsystem; samtidigt får man en inblick i att system nog var något av ett modeord (redan) vid den tiden.
Ännu större glädje av Dalins ordbok som uppslagsbok inom det medicinska området i vid mening får man genom att kombinera den med två andra välkända ordböcker, »Svenska Akademiens ordbok«, SAOB (historisk ordbok med början på Gustav Vasas tid) och Östergrens »Nusvensk ordbok« från 1900-talet.
Den gängse uppslagsboken får sluta cirkeln. Välgjorda äldre uppslagsböcker har mycket att ge i gränslandet mellan allmän kulturhistoria och medicinhistoria. Ett läsvärt exempel från andra upplagan av »Nordisk familjebok« är den slagkraftiga och dramatiska skildringen av kolerans härjningar i Europa under 1800-talet.
klassiker A F Dalins klassiska »Ordbok öfver svenska språket« kom ut i två gedigna volymer 1850 och 1855. Foto: Lars Westerling
