Min farmors mormor, Johanna Charlotta Walldén, född Söderholm, lämnade Sverige år 1890 för att fram till 1892 ägna sig åt missionsarbete för Svenska Missionsförbundet i dåvarande fristaten Kongo, numera Demokratiska republiken Kongo eller Kongo-Kinshasa. Det kom att bli ytterligare två resor ned till Kongo, vilka även de finns beskrivna i de dagböcker som hon skrev på plats. Under denna första resa kom Charlotta att verka vid missionsstationen i Mukimbungu samtidigt som Missionsförbundets första läkare på plats i Kongo, dr K S Walfridsson. Verksamheten vid Mukimbungu startades 1886 och var indelad i tre områden: undervisning, evangelisation och sjukvård. Missionsförbundet var bland de första missionsorganisationerna att anställa läkare och sjuksköterskor i Afrika. Det fördes en intern di­skussion inom Missionsförbundet om gränsdragningen mellan sjukvårdsarbetet och missionerandet. Det fanns de som ansåg att sjukvårdsarbetet inte fick fungera som ett lockbete för att få kongoleser att bli kristna.

Mellan 1886 och 1911 reste 54 män och 62 kvinnor ut, och av dessa dukade 21 män och 20 kvinnor under i olika tropiska sjukdomar. Kunskapen om tropiska sjukdomar var mycket begränsad när Jönköpingssonen Walfridsson kom ned till Kongo 1891. Malarian var mest fruktad, men det fanns gott om andra infektionssjukdomar. Sedan 1881 visste man att gula febern kunde överföras via mygga, men först 1928 kunde man visa att det rörde sig om ett virus. Sömnsjukan, som av dr Livingstone mycket riktigt misstänktes spridas via tsetseflugan, skapade mycket lidande och många dödsfall. Det var först i början av 1900-talet som Dutton hittade den skyldige protozoen, Trypanosoma. Namnet kommer av grekiska för borr (trypanon) och kropp (soma). En av Walfridssons efterträdare, dr Elon Mattsson, beskriver hur sjukdomen i sitt tredje stadium förorsakade den drabbade nervsymtom i form av tremor, kramper och balanssvårigheter. Patienten var tvungen att väckas för att få i sig föda. Dödsorsaken kunde oftast kopplas till sekundärinfektioner såsom komplicerade pneumonier och dysenteri. På ett tidigt stadium användes arsenik i behandlingen. Dock var det inte helt lätt att hitta rätt preparat och dos för att döda trypanosomen utan att orsaka organskada och för tidig död för patienten.
Det var inte bara västerländsk okunskap om tropiska sjukdomar som blottade sig utan också kongolesernas okunskap om västerländsk medicin. Det kan illustreras av dr Walfridssons efterträdare dr Elon Mattsson, »Bragd och broderskap« (1961) av Margit Wohlin:
»Alldeles riskfritt var det inte för en vit doktor i gamla tider i Kongo. Den gamle hövdingen Kinfuzi – vars broder hade varit tjänare åt Stanley – berättade för mig att han som liten hade opererats av dr Walfridsson för en stor böld. Narkosmedlen på 1890-talet var inte så lätta att dosera och då pojken inte vaknade upp omedelbart efter operationen beslöt släkten att döda doktorn. Dessbättre vaknade pojken så småningom upp innan beslutet sattes i verkställighet.«

Dr Walfridsson var mycket produktiv under de knappt två åren han hann verka innan han dog av en infektionssjukdom. Han lärde sig det lokala språket kikongo och kunde på så vis översätta Psaltaren från Svenska till kikongo. Parallellt drev han en daglig mottagning som skulle fått Socialstyrelsen att misstänka svindleri då han träffade mellan 25 och 60 patienter dagligen. Därutöver gjordes det hembesök till sjuka i de omgivande byarna. Förutom oklara och klara febrar stötte han på sömnsjuka, pneumonier, sår, sårskador, skap, veneriska sjukdomar, dysenteri, otiter. Då som nu ville patienterna skrivas ut och hem så snabbt som möjligt. Charlotta skriver i sin dagbok 23 november 1891:
»På morgonen kommo de till stationen med qvinnan. Hon såg minst sagt, ynklig ut der hon satt och grinade. Hon var nog intet så litet redd för att vi skulle göra henne något riktigt ondt. Foten ja, hela qvinnan luktade så förfärligt, så luften öfver hela gården blef förpestad. Det första var att tvetta foten och få något öfver den, sedan började min älskade Wille att med en fil försöka få af ringen. Det var intet något lett arbete att stå på knä öfver den stinkande foten och med en liten fil nöta igenom den veldigt grofva prydnaden. För den stackars qvinnan var det intet heller så godt, ty nestan för hvarje drag med filen jem­rade hon sig. Hela förmidagen gick åt för att komma igenom den styggingen. Dr Walfridsson ville att hon skulle stanna her i byn några dagar, så han skulle få sköta hennes fot. Hon kunde då blifvit bra om någon tid. Men nej hon ville icke bli här. Med möda fingo de henne att stanna ett par dagar, men sedan buro de henne hem till sin by. Att hon någonsin blir bra, är mycket otroligt.« Ringen kom sedermera att hamna i Göteborg hos min farmor i det så kallade Kongorummet, där det fanns en studiehörna för mig och mina bröder.

Det var inte bara bristen på lämplig lokal för mottagning som skapade utmaningar, utan också den lokala befolkningens vidskeplighet och rädsla för västerländsk medicin. Dr Walfridsson kunde, tack vare en gåva från en engelsk kollega och med hjälp av Charlottas make Wilhelm Walldén, bygga en klinik i form av en liten tegelbyggnad med plåttak. Peroral medicinering möttes med skepsis då folket i byarna ville ha så kallad biankusa, det vill säga medicin att smörja in. Planerna att bygga ett större sjukhus lades ned när dr Walfridsson gick bort. Vilken sjukdom som tog honom av daga är oklart, men han plågades vid ett flertal tillfällen av oklara feberepisoder.
Dr Walfridsson fick även rycka ut för att hjälpa sina missionsbröder och -systrar. Med begränsad kunskap kring tropiska sjukdomar och ett begränsat medicinförråd var det oftast mer att lindra än att bota som gällde.
Verksamheten som påbörjats i Mukimbungu kom att drivas vidare i olika konstellationer. Läkarbristen gjorde att sköterskor och medicinskt utbildade lekmän fick hoppa in och axla det medicinska ansvaret. De missionärer som skickades ned fick en grundläggande medicinsk utbildning. Charlotta var en av dem som utbildades vid Elsa Borgs Bibelkvinnohem på Södermalm i Stockholm. Mycket av den kliniska medicinska utbildningen förvärvades bland de sjuka och fattiga i Söders nedgångna kvarter.

Risken att bli sjuk och dö i ett land långt bort verkade inte avskräckande på Charlotta. Längtan tillbaka till Kongo fanns hos henne livet ut. För att hålla kikongon vid liv prenumererade hon på en afrikansk tidning som kom en gång i månaden. Det var sannolikt månadstidningen Misamu Miayenge (Goda nyheter) som redigerades i Mukimbungu. Den 15 december år 1941, vid 78 års ålder, somnade Charlotta in i sin lägenhet i Jönköping. Maken Wilhelm gick bort några år tidigare i tuberkulos.