Blindtarmens maskformiga bihang har varit känt åtminstone sedan Leonardo da Vinci 1510–1511 i samarbete med anatomen Marcantonio della Torre gjorde anatomiska studier och också tecknade detta bihang (publicerad först år 1680). Den italiens­ka anatomen Jacopo Berengario da Carpi beskrev bihanget i detalj år 1521. Namnet appendix vermiformis fick det 1530 av den italienska kirurgen och anatomen Vidus Vidius (född Guido Guidi) [1].
Arthur McCarty har påpekar att appendicitens tidiga historia är diffus och att den inte är distinkt skild från and­ra sjukdomar i buken [2]. Att sjukdomen ibland klart kunde diagnostiseras visar en fallbeskrivning från 1567 av den franska läkaren Jean François Fernel (på latin: Fernelius). Han beskriver sjukdoms­historien hos en 9-årig flicka, som dog av en blind­tarmsruptur efter på den tiden sedvanliga behandlingar vid tarmsjukdomar. Den första operativa behandlingen utfördes av den engelska läkaren Claudius Amyand 1735 [3]. Det var dock »enbart« dränage av en appendix som hade lagrat sig i ett ljumskbråck och brustit hos en 11-årig pojke, som överlevde men hans ljumskbråck återkom. Flera kir­urger dränerade abscesser utan att försöka avlägsna appendixen. Den första »riktiga« blindtarmsoperationen med öppen bukkirurgi genomfördes av den skotska kirurgen Robert Lawson Tait 1880 [4]. Också diagnostiken förfinades successivt. Redan 1661 hade den engelska läkaren Thomas Sydenham beskrivit smärtvandringen [2] men missat den punkt som den amerikanska kirurgen Charles McBurney beskrev 1889 [5]. Appendicitens etiologi spekuleras det fortfarande över, från obstruktion av ingången till geografiska skillnader. I den aktuella litteraturen finns det inte mycket att hämta även om litteraturen om appendicit är omfattande.

Charles Darwin ansåg att detta bihang (appendix vermiformis) – den yttersta delen av blindtarmen (cekum) – reducerades till ett rudiment under evolutionen, när en änd­ring av dieten från plantor till and­ra näringskällor orsakade en tillbakabildning av blindtarmen [6]. Darwin nämner som exempel på motsatsen koalan (Phascolarctos cinereus – tidigare kallad pungbjörn), som äter nästan enbart de svår­smälta bladen från eukalyptusträd och har en blindtarm som är tre gånger så lång som kroppen (se figuren). Darwin av­slutar sin diskussion om bildtarmens bihang hos människan med orden: »Not only is it useless, but it is sometimes the cause of death.«

Som medicinstudent fick jag läsåret 1956–1957 under anatomikursen lära mig att appendix vermiformis var ett för människan rudimentärt organ utan viktig funktion – en fylogenetisk rest från en större blindtarm (cekum) som inte längre behövdes för att bryta ned cellulosa och andra beståndsdelar från plantor. Dock hade Ivar Broman skrivit redan tidigare (1930) att appendix på insidan var tätt besatt med lymfkörtlar och att den därför ibland betecknades som »blindtarmstonsill« [7]. Ännu tidigare, år 1900, hade anatomen Richard Berry i Edinburgh med makroskopiska och mikroskopiska metoder analyserat appendix vermiformis hos en lång rad av djur från rockan (en fisk) och grodan över kängurun och andra däggdjur till männi­skan [8]. Han kom fram till att det var karaktäristisk för spetsen av cekum att ha en betydlig mängd lymfatisk vävnad, som ju högre upp man kom i djurriket koncentrerades till appendix. Hans överordnade slutsats var att människans appendix inte var ett rudiment men en specialiserad del av matsmältningskanalen, men han gav inget konkret bud på vad dess funktion kunde vara. Till en förfinad slutsats på samma tema kom histopatologen George Barton Douglas Scott i London 80 år senare år 1800 [9]. Han undersökte appendix morfologi hos olika apor och fann att den var mest utvecklad och distinkt skild från cekum hos gorillan och människan – vilket tyder på att appendix hos människan knappast är rudimentär.
Man fortsatte till nyligen att fokusera på den lymfatiska vävnaden, exempelvis histopatologen Jo Spencer och medarbetare år 1900 [10], utan att närmare kunna fastlägga specifika funktioner. Fysiologen Loren G Martin (Oklahoma State University) har år 1999 sammanfattat de möjliga fysiologiska funktionerna och betonat närvaron av endokrina celler under fos­terutvecklingen och eljest samma utveckling av lymfatisk vävnad som den i tymus [11].
Nu har William Parker (Duke University, Durham, North Carolina) och medarbetare kommit gåtans lösning ett stycke närmare [12]. Detta arbete är en utbyggnad av gruppens tidigare arbeten. I det första av dessa arbeten [13] visades i en in vitro-modell att bildningen av biofilmer (aggregat av mikro­organismer) från såväl Escherichia coli som normala fecesbakterier stimuleras av humant IgA. I ett par följande arbeten [14, 15] analyserade författarna tillgänglig litteratur. Man föreslog att appendix med hänsyn till sin form och rikliga förekomst av lymfatisk vävnad var välägnad som reservoar för normala tarmbakterier, varifrån kolonisering av tarmen skulle kunna äga rum efter en sjukdom orsakad av patogena mikroorganismer.

I sitt senaste arbete [12] går gruppen vidare med komparativa anatomiska metoder och fylogenetiska överväganden och i ett försök med en in vivo-modell analyserar man bildningen av biofilmer. Hos de fles­ta djurarter som har en cekum med eller utan en appendix bildas biofilmer mest frekvent i dessa delar av tarmen. Hos djurarter utan såväl cekum som appendix (här grodan) finner man biofilmer i proximala kolon, vilket tyder på att detta fenomen är fylogenetiskt mycket gammalt.
Man kan fråga sig varför evolutionen utrustat människan med en appendix, som kunde drabbas av en utan modern kirurgisk intervention ibland dödlig inflammation (se Darwins kommentar ovan). Kanske är en del av svaret att livräddande infusioner från appendix av symbiotiska tarmbakterier efter våldsamma diarrésjukdomar räddade fler liv till nytta för släktens fortplantning än vad appendiciten skördade innan kirurgisk behandling fanns (modern kirurgi har funnits i ett alltför kort tidsrum för att kunna ha påverkat evolutionen). Svaret på frågan om hur och varför de markanta skillnaderna mellan olika arter – exempelvis människan och koalan – uppstått under evolutionen har vi ännu inte.


Blindtarmen och dess bihang är inte bara till besvär. Vetenskapen börjar inse evolutionens mening med att utrusta människan med en appendix. Foto: SPL



På båda teckningarna är övergången från ileum till kolon till vänster medan colon ascendens fortsätter nertill. Uppåt finns cekum och appendix hos människan (som äter blandkost) och hos koalan (som äter svårsmälta blad från eukalyptusträd) den gradvis avsmalnande cecum. (William Parker har ställt den från deras artikel [8] modifierade figuren till förfogande.)



Charles McBurney (1845–1913).



Robert Lawson Tait (1845–1899).



Jacopo Berengario da Carpi (ca 1460–1530) beskrev bihanget i verket »Commentaria cum amplissimis additionibus super anatomia Mundini«. (Bologna: Hieronymus de Benedictis; 1521.)