I år är det 60 år sedan som Sverige öppnade ett sjukhus i Sydkorea, tre månader efter krigsutbrottet. Efter ett flertal krig annekterades Korea 1910 av Japan. Samtidigt som USA besegrade Japan 1945 trängde Sovjetunionen in i norra Korea. De två stormakterna kom överens om att tillfälligt dela på landet, men 1948 utropade de båda hälfterna sig som självständiga republiker.
I slutet av juni 1950 gick Nordkorea över gränsen till Sydkorea. Redan dagen efter beslöt FN:s säkerhetsråd att hjälpa Sydkorea. Sverige anmodades delta i interventionen men svarade att landets lagar förbjöd att ställa upp med trupp, däremot var man villig att sända humanitär hjälp. I sitt svar hemställde FN:s generalsekreterare Trygve Lie att Sverige skulle modifiera sin politik samtidigt som han med tacksamhet accepterade erbjudandet om ett fältsjukhus. Uppdraget gavs av regeringen åt svenska Röda Korset.
I augusti 1950 utsågs 176 personer för fältsjukhuset. De var 73 sjuksköterskor, 9 läkare, över 50 bilförare och i övrigt administratörer och kökspersonal. Chef för sjukhuset blev medicinalrådet och kirurgen Carl-Erik Groth, och chef för sjukvården ortopeden Anders Karlén. Arne Åström, Jarl Wetterfors och jag var de yngsta läkarna.
Den första omgången flögs till New York den 23 augusti 1950 och sedan vidare till San Francisco. Därifrån transporterades alla tillsammans med tusentalet amerikanska soldater per krigsfartyg till Pusan i Korea, dit vi anlände en månad efter avresan från Sverige. Nordkorea hade då intagit Seoul och trängt ända ner till sydkusten. Fronten låg 8 mil norrut och 4 mil västerut från Pusan. Där rådde det en enorm trängsel och fattigdom då flyktingar hade fördubblat invånarantalet, därtill den militära uppladdningen.
Sjukhuset inrättades i en derangerad före detta folkskola i Pusans utkant som saknade både vatten, avlopp och el. Det renoverades i all hast och fick operationssalar och 120 vårdplatser. Samtidigt byggdes 10 så kallade tälthyddor på skolgården med plats för 20–25 patienter i varje.
Trots de primitiva förhållandena tvingades vi att redan dagen efter ankomsten ta emot 68 sårade amerikaner. Efter en vecka hade vi 123 inneliggande patienter. Ytterligare en vecka senare kom ca 70 svårt sårade nordkoreaner i stora truckar. De hade hittats i bergen då FN-trupperna trängde upp mot Seoul. De var utmärglade och klädda i trasor. Deras sår var täckta av tygtrasor eller tidningspapper. Under »bandaget« vällde varet fram eller också sågs mängder med fluglarver som hade hållit såren rena. Fyra dagar därefter kom 148 nordkoreaner gående, många utan skador. De iakttogs med avsky av de amerikanska patienterna, som krävde att de inte skulle tas om hand av oss, och i varje fall inte av våra kvinnliga sjuksköterskor. Det sista blev beslutet men sjuksköterskorna grät och protesterade hos vår chef.
Vi fick även ta hand om nordkoreaner som hade helt ingipsade huvuden. Det var en följd av att FN använde napalm mot stridsvagnar. Soldaterna blev brända i ansikte och hår. De hade gips över hela huvudet med en öppning endast för ögon, näsborrar och mun. Alla nordkoreaner kläddes av helt utomhus och kläderna brändes upp direkt. De besprutades med DDT, och håret tvättades med DDT upplöst i bensin.
Under sjukhusets första tre månader var antalet inneliggande i snitt 285 per dygn. Totalt behandlades under denna tid 3 200 patienter, varav 50 procent amerikaner och 36 procent nordkoreaner. De övriga tillhörde 14 olika nationer. Över 2 000 operationer utfördes, varav en tredjedel större sådana. Det noterades att kallus bildades hos nordkoreanerna redan efter en vecka och gav en stabilitet betydligt tidigare än vad som var vanligt hos oss. Sexton ovaccinerade nordkoreaner hade tetanus.
De allra flesta i den första gruppen reste hem efter sex månader. Resan gick då över Tokyo och Bangkok.
FN-trupperna nådde redan i oktober 1950 den 38:e breddgraden och därefter gränsen till Kina, som ingrep och pressade tillbaka dem till 38:e breddgraden. Man slöt vapenstillestånd sommaren 1953, vilket fortfarande gäller. Någon fred har inte slutits. Kriget slutade där det började. Man uppskattar att fem miljoner människor förlorade livet.
Vårt sjukhus var den första icke-amerikanska vårdenheten i Korea. Efter stilleståndsavtalet fortsatte sjukhuset att fungera som svenskt bistånd för befolkningen i Pusan fram till 1957. Därefter öppnades Skandinaviska undervisningssjukhuset i Seoul, som fungerade i tio år varefter det övergick till den sydkoreanska staten.
Med anledning av de gångna 60 åren säger Sveriges ambassadör i Seoul, Lars Vargö, att sjukhuset i Pusan var en enorm insats. 1 124 läkare och sjuksköterskor arbetade där under mycket svåra omständigheter. Tack vare dessa insatser har Sverige fått en fantastisk goodwill. Koreaner återkommer ständigt till det, sa Vargö i ett minnesprogram i P1 i Sveriges Radio den 7 september i år.
På plats. Det svenska fältsjukhuset i Pusan behandlade soldater från båda sidor i kriget. Bilden visar artikelförfattaren, i mitten, dirigera insläppet till desinfektionen. Kläderna brändes upp direkt. Bild: Svenska Röda Korsets arkiv.
