Efter andra världskriget blev de engels­ka uttrycken the cold war och the iron curtain allmänt kända. På svenska sade man kalla kriget och järnridån. Senare kom self-service stores, som blev butiker med självbetjäning. Brainwashing översattes med hjärntvätt.
Men efter tv:ns, datorns och rock- och popmusikens amerikans­ka inva­sion i våra medvetanden kan vi inte längre översätta brainstorming, display, laptop, layout och en rad andra uttryck, som har gått in i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) – med engelsk stavning! Man frågar sig vad språkvårdarna gör nuförtiden. Vad lär de sig på universiteten? De håller låg profil och observerar språkbruket utan att göra tillräckliga insatser för att skapa enhetlighet och stringens i det svenska språket. Det är som en läkare som bara följer utvecklingen av ett sjukdomsförlopp men är för feg för att försöka behandla och stävja sjukdomen, med risk för biverkningar av behandlingen.

Engelskan kan vara kort och koncis. När Hillary Clinton meddelade att hon skulle kandidera i presidentvalet, gjorde hon det med fyra bokstäver: I’m in. Det finns en mängd företrädesvis korta engelska ord, som fyller en lucka i det svenska ordförrådet, såsom grill, flirt, flopp, trick, hobby, party, jogga, surfa och även teamwork, jetlag och Internet. Inom vetenskapen är engelskans dominans ännu större än i allmänspråket. Vi svänger oss med uttryck som vi blir vana vid och snart inte ifrågasätter. Varför säger alla doctor’s delay eller patient’s delay, då man kan tala om doktorns respektive patientens fördröjning? Varför är det bättre med highlights än med höjdpunkter? Höjdare vore kanske bäst? I stället för en förnyad undersökning används nästan bara second look, och i stället för en förnyad bedömning används second opinion.
När det gäller svensk-engelska termer som består av två eller flera ord, finns det delade meningar om huruvida de ska skrivas ihop som ett ord, vilket är svenskt, eller betraktas som engelska och särskrivas, t ex Gleason score och cover test. En flerordsterm som direkt lån från ett annat språk behåller i regel sitt ursprungliga skrivsätt. Man skriver t ex arthritis rheumatoides, som i svensk tappning blir reumatoid artrit. När man använder uttryck som café au lait, crème fraiche eller science fiction kryddar man med uttryck från andra språk. Det är ett krystat påstående att dessa uttryck nu blivit så vanliga att de måste anses vara svenska och därför bör sammanskrivas till ett ord. Inom marknadsföringen av olika varor har man länge dekorerat sina erbjudanden med engelska etiketter. I ett platt landskap är det säkerligen ingen större efterfrågan på bergscyklar, men om man kallar dem mountain bikes förbättras försäljningen. Där skriver SAOL och en del lydiga medborgare mountainbikar, men marknadsförare håller sig till engelskt mönster. Lika lätt som att försvenska till mountainbikar torde det då för en språkvårdare vara att kämpa för bergscyklar eller terrängcyklar. När man gör ett direkt lån av en flerordsterm som inte översätts till svenska, borde man rimligen behålla det engelska skrivsättet eftersom det är en rent engelsk term.
Beträffande hopblandningen av olika språk i samma text är det intressant att notera att barn som växer upp i tvåspråkiga hem rätt tidigt lär sig att skilja mellan språken utan att blanda in ord och grammatik från pappas språk i mammas och vice versa.

Man kan inte försvenska alla lånord från engelskan, som i sig är ett praktiskt och bra språk. Vi lånar friskt, vilket kan främja internationella kontakter. Men det finns fula och skrymmande lån. Ska vi för alltid leva med lower urinary tract symptoms och interna­tional prostatic symptom score, som rotat sig i form av förkortningar? Skulle vi inte för dagligen använda uttryck kunna konstruera egna termer? Det förstnämnda kan man förslagsvis kalla symtom från nedre urinvägarna, eller SNUV, för dem som vill ha en förkortning. Det senare kan väl kallas internationella prostatasymtomskalan och ha samma förkortning som det engelska uttrycket, IPSS? Borde inte specialistföreningarna mer än hittills engagera sig i att finna lämpliga svenska termer och benämningar? Författare av svenska läroböcker har naturligtvis en nyckelroll, liksom lärarna. Och vi kunde väl gemensamt se till att de engelska lånorden är nödvändiga, förståeliga och gärna välklingande. De ska också helst kunna böjas enligt svenskt mönster.

Kommentar

Det är nog inte språkvårdarna som är huvudansvariga för engelskans utbredning i svenskan. Snarare är det så att fler och fler uttrycker sig skriftligt i dag utan att fundera så mycket över hur de skriver. Här på Läkartidningen bedrivs ett aktivt språkvårdande arbete. Mycket ofta går det att hitta en svensk motsvarighet, även om det ­ibland krävs lite arbete och efterforskning. Dock, om det är svårt att finna ett passande svenskt uttryck går det ofta bra att i stället försvenska. Viktigt är att det nya ordet passar bra in i det svenska språkmönstret. Då krävs ibland att stavningen förändras, att kort vokal synliggörs genom dubbeltecknad konsonant och att ett engelskt flerordsuttryck blir ett hopskrivet svenskt. Här är en lista på goda försvenskningar av engelska vetenskapliga termer (den engelska formen ges inom parentes): blindning (blind­ing), kluster (cluster), dopning (doping), genomik (genomics), hospis (hospice), impaktfaktor (impact factor), skanna och skanner (scan och scanner).
Ibland kan engelska ord tas in direkt, bara de böjs på svenskt vis, tex stent (en stent, flera stentar, stenten) och poster (en poster, flera postrar). Till dem som tycker att man inte ska ägna sig åt att översätta och försvenska utan använda engelska uttryck mer eller mind­re oförändrade vill jag säga: Gör en förnyad bedömning. Glädjande nog har faktiskt förnyad bedömning och förnyad undersökning fått ganska stor spridning i vårt land på senare år, så Torvald Granfors har kanske inte riktigt fog för sin uppfattning att det bara är de engelska second opinion och sec­ond look som används.
Jarl Holmén
redaktör för »Medicinens språk«