Helena Granström är född 1983, matematisk fysiker, dramatiker och författare. Hon är inte helt okontroversiell, med en bakgrund i Fältbiologerna och plogbillsrörelsen och en samhällssyn som sammankopplats med anarkoprimitivismen, en civilisationskritisk ideologi. Hennes språkliga begåvning och halsbrytande tankesprång har dock hyllats av en enhällig kritikerkår och en mängd läsare och bloggare.
I »Det barnsliga manifestet« (Ink bokförlag; 2010) skriver hon om det bortglömda och undanträngda barnet i oss alla: om den ursprungliga och sinnesförnimmande existensen som höljts under tjocka lager av verbalisering och civilisering. Hennes språk är stundtals snårigt med mängder av referenser, men texten lyser av ömsinthet och kärlek till det mest sårbara och utsatta inom oss; det som vuxenblivandet har lärt oss att dölja så djupt att vi inte själva känns vid att det fortfarande finns. »Därvidlag är ålderdom och barndom snarast släkt, båda tillstånd av omutlig kroppslighet, skrämmande för den vuxne som vill glömma sin.« …»Skräcken inför den omättliga kroppen påminner om … vuxenvärldens rädsla för barnet som en rädsla inför barndomens bottenlösa behov. Barnet utgör liksom den gamle en påminnelse om otillfredsställelse och bortträngning, ett monument över de genom kontroll tillfogade skadorna på människors längtan – djupast ett hot om det bortträngdas återkomst.«
Avlägsnande från lyhördhet för kroppen och kroppens signaler är en del av individens anpassning till samhällets krav. Med sin beskrivning av detta lägger hon fram en förklaring till våra patienters (och vårt eget!) psykosomatiska lidande. Det är ingen ny tankemodell; det har uttryckts förut, men sällan så här vackert: »Växandet sker på bekostnad av den egna kroppsligheten: barnet lämnar sin kropp bakom sig för att inträda i vuxenhet och verbalitet. Men kroppen finns kvar, om än övergiven, och förblir en barnets bundsförvant, lagrar det tysta smärtminnet av mognandets brutalitet och barndomens trauman och kilar in det i vuxentillvaron med hänsynslös ihärdighet. I försvar för det barn som ännu inte har lämnat den bakom sig vittnar kroppen igen och igen om detta barns upplevelser, den värker om dem så länge som den vuxne inte förmår integrera dem med sin verklighet. Kroppens ibland till synes oförklarliga smärta är det övergivna barnets vittnesmål, riktat till den vuxne men på barnets språk: den talar om längtan och viljan att hållas.«
Intressant är också att läsa hennes tankar kring gränssättning och tankekontroll, i vår sjukvårdsvärld manifesterat av exempelvis rörelsen »Läkare med gränser« och framgångarna för KBT-paradigmet med sina mätbara och tydliga resultat. »När är en metod för barnuppfostran lyckad? När den ger resultat. Om metoden får barnet att klä på sig, äta eller somna, är den framgångsrik; frågan om barnets välbefinnande är inte en parameter i kalkylen av dess verkan … förståelse (har) i många moderna uppfostringsmetoder till stor del ersatts med betingning … I stället för att ses som dess sätt att ge uttryck för sin inre verklighet betraktas barnets beteende som någonting som skall modifieras så att det slutligen kan inpassas i vuxenheten. Det fokus på resultat som karakteriserar moderna metoder för barnuppfostran är dock inte begränsat till dem, snarare är det ett uttryck för ett genomgripande synsätt på människans inre och en konsekvens av en omgivning som kräver hanterlighet och effektivitet. Det är samma synsätt som till stor del utgör grund för den kognitiva beteendeterapins genomslag inom psykiatrin: det terapeutiska arbetet har varit framgångsrikt om patientens beteende efter avslutad behandling sammanfaller med det eftersträvade. Om man får barnet att göra som man själv vill har man lyckats i sin uppfostran, om man får sig själv att göra som man vill har man lyckats i sin terapi.«

Man kan invända att Helena Granström har en alltför romantisk bild av möjligheterna för människan att behålla tillgång till hela sitt känsloliv och hela sin potential i naturfolkssamhällen eller förcivilisationssamhällen. Även där fanns naturligtvis andra faktorer som snöpte och begränsade individen. Hennes tankar kring civilisationens krav är ändå läsvärda: »Från att det har legat i samhällets intresse att fostra människor med tillgång till sina egna känsloupplevelser och vilja och förmåga att tillgodose sina behov, blir en sådan individ ett hot mot en samhällsstruktur som vilar på lydnad, respekt för privat egendom och auktoritet. Medan jägar- och samlarsamhällets former för beslutsfattande förutsätter deltagare med kapacitet att uttrycka och stå fast vid sina övertygelser i diskussion med andra, kräver modernitetens indirekta, storskaliga demokrati snarast en benägenhet hos människan att foga sig i beslut som saknar förankring i hennes egen livssituation. Behovet av kreativitet och initiativförmåga avtar allt eftersom specialiseringen av arbetsuppgifter ökar och arbetet för större delen av befolkningen antar en närmast mekanisk karaktär.« I vår moderna tid är det frestande att dra paralleller till New Public Management, den »företagiseringsreform« som präglat offentlig förvaltning och inte minst sjukvården de senaste åren, med ökat fokus på mätningar, kvalitetsstyrning och riktlinjebaserad sjukvård, och med medvetna strävanden att minska professionernas inflytande och makt över sjukvårdens arbetssätt.
»Osäkerhetsrelationen«, av samma författare, (Natur och Kultur; 2009) är en lysande liten bok – ett 155 sidor långt poem om kvantfysik och matematiska ekvationer. Den moderna fysiken utgår som bekant från att den objektive betraktarens position är en chimär; att inget kan förstås utan insikten att den som iakttar också deltar och påverkar de skeenden han försöker iaktta objektivt. Inledningen har anatomiska och fysiologiska klangbottnar: »Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den. / Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup. / Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. / Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.«
Även här kan den hågade läsa in en kommentar till de som hoppas att man genom att mäta, registrera och föra statistik kan uppnå en näst intill fullständig kunskap om tingens beskaffenhet, en reproducerbarhetens utopi, en värld av flödesscheman och rationella beslut, där a leder till b men aldrig till c. »Detta trodde man sig veta: att den som mäter tillvaron får kunskap om den. Man trodde sig genom mätning kunna ta reda på hur världen är. / Så man tog reda på. Man mätte: fallande klot, åkrar, blytyngder, planeters banor. Roterande skivor och vattenvolymer. Man sade: kuben rymmer, kroppen färdas, kulan väger. / Tingens egenskaper var som människans, fasta och objektiva. Tingen hade ögonfärg och den var blå. / Finns ögonfärgen även om man blundar? Är blicken blå också när den inte möter någon annans? / Tänk om mätningar på den subatomära nivån är någonting annat? Om de är skapelseprocesser: om det som föds i mätögonblicket är forskarens och elektronens kärleksbarn. Om det mätningen ger kunskap om är själva mätningen, den relation som etableras mellan den som mäter och det uppmätta. Om det är mätprocessen som har ögonfärg, inte objektet. / Detta betyder inte att en objektiv verklighet inte existerar. Det betyder: att erfara är att delta.«

Man kan läsa Helena Granström på många sätt; inte minst som en försvarare av det komplexa och irrationella i tillvaron. Som fysiker är hon medveten om att den som bestämmer sig för att mäta elektronens position och bana samtidigt, i just det ögonblicket, påverkar inte bara dess egen bana utan även dess framtida förhållande till andra elektroner. Vetenskapsmannen har under det senaste seklet förvandlats från objektiv betraktare till medveten deltagare, och vi har i gengäld fått magnetresonanstomografer, supraledare och partikelacceleratorer. Man kan väl hoppas på att den moderna vetenskapen så småningom når även SKL och Socialstyrelsen. Fram till dess får vi nog fortsätta dras med en aldrig sinande ström av kvalitetsparametrar, ekonomiska incitament och flödesscheman, och med ihärdighet och civil olydnad fortsätta försvara det mångfacetterade i vår sjukvårdsvardag.


Det undanträngda, bortglömda barnet i oss alla söker den ursprungliga och sinnesförnimmande existensen bakom vuxenvärldens tjocka mur av verbalisering och civilisering. Författaren Helena Granström skrev en bok om allt det där. Skolgossen Markus, 14, målade en tavla.