Jag blev i dag intervjuad av en konsult vars firma hade fått i uppdrag av ett större IT-företag att samla in information kring IT- och tek-
nikanvändningen inom svensk sjukvård. IT-företaget var engagerat i ett seminarium som skulle hållas under årets Almedalsvecka i Visby. Anledningen till intervjun var att man ville skaffa sig information om vad svenska läkare har för funderingar kring framtida tekniska lösningar som skulle förbättra och effektivisera arbetssituationen för läkare inom sjukvården; att underlätta kommunikation, kunskapsutbyte och kanske göra oss mer mobila. Jag fick spåna fritt och blev ombedd att lyfta blicken och tänka utanför boxen, men jag måste haft lite svårt att komma loss så jag antar att han försökte hjälpa mig när han frågade mig hur jag till exempel kontaktade kollegor som jag inte hade inom räckhåll.

Ur fickan halade jag då leende fram min lilla personliga grå sökare; det är den senaste modellen sjukhuset tillhandahåller, så den är väl state-of-the-art. Man slår ett telefonnummer, den som har sökaren får pipande sökare och letar då upp en telefon i sin närhet och ringer upp numret i teckenrutan. Själva sökaren har en tvåradig LCD-ruta med plats för totalt 24 tecken; en monokrom skärm med upplösningen 60 x 14 pixlar. Ett väldigt tydligt monofont ljud gör att bäraren inte missar viktiga uppdrag. På bilden ovan är det den gråa till vänster. Jag har ju vuxit upp i svensk sjukvård och mindes hur jag med svällande stolthet i min karriärs arla ungdom tilldelades min Egen Sökare. Nästan viktigare än examensbeviset! Det var nog först då jag kände mig som en riktig doktor! Men jag sa inget om det.
Konsulten såg inte imponerad ut.
Eftersom jag är klinikens dagbakjour för sjukhuset denna vecka har jag en sökare till: dagbakjourssökaren. Jag tog fram den också; det är det gråa sökaren längst fram, under tummen.
Han sa ingenting nu heller.

Javisst ja! På operation vill man sedan några veckor ha en utsedd läkare som ska göra medicinska bedömningar och besluta vilken patient som ska strykas om det uppstått brist på operationssalar eller på grund av »överdrag«. Jag var utsedd att vara denne läkare i dag, och för att operationsavdelningen snabbt ska kunna komma i kontakt med mig ska jag bära den sökare som avdelats för detta syfte. Den är den vita sökaren till höger på bilden. Summa tre sökare på bordet!
En sak till! Vi har skaffat en mobil så att kollegorna på kliniken lättare ska kunna komma i kontakt med dagbakjouren – vår Nokia 2610 dunsade upp på bordet också (längst bak på bilden). Jag tror att det är vår klinikekonoms förrförrförra mobil som hon skänkt.
»Hur får din familj kontakt med dig då?« undrade han svagt. Min egen mobil förstås! Det är den blanka svarta.

Summa en personlig sökare, två sökare kopplade till viss funktion, en mobil för lättare intern kommunikation och slutligen min alldeles egen mobil.
Konsulten hämtade sig nog inte riktigt, men vi kom efter en stund över på lite annat: telemedicin, arbete hemifrån, smart inloggning på datorer med ID-kort och videokonferenser. Jag hoppas han har förtroende för sjukvården för övrigt, men han undrar nog hur vi får ihop det.
Jag har en känsla av att jag skämdes lite. Kan man inte lösa detta? Svensk sjukvård är måhända känd för att vara tekniskt avancerad, men den respons jag fick när jag ur rockfickan halade upp den ena urmodiga manicken efter den andra, gav mig känsla av att vi kanske befinner oss i stenåldern. En smartphone som kan ersätta sökaren men som även utifrån behov och uppgift kan aktiveras att ta emot meddelanden till vissa funktioner eller roller skulle helt kunna ersätta dagens sökare; ena dagen jour, andra dagen konsult, tredje dagen bakjour i hemmet. Jag frågade konsulten om det kanske går att lösa sådant här i framtiden. Han sa kort: »Tekniken finns och används sen länge. Mycket länge. Överallt.«
Dock inte i detta hörn av svensk sjukvård.


Tre sökare, två mobiler – en doktor. Är det en demonstration av mångsidig tillgänglighet i svensk sjukvård? Eller av kronisk oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen?