Eponym har ju två betydelser i vårt medicinska språk, dels en term efter en person, till exempel parkinson, dels namngivaren själv. Nu gäller det James Parkinson (JP). Vem var mannen bakom syndromet? Källorna utgörs mest av äldre litteratur. Men en bok på Internet får nu anses som vår bästa samlande källa. Den innehåller ett mycket stort antal referenser utmed hela syndromet. Boken kan läsas i så gott som hela sitt innehåll (drygt 800 sidor) på Google Books .
JP (1755–1824) var en medelklassens man. Kung Georg III kom att spela en avgörande roll för honom. JP:s far var kirurg och apotekare på Hoxton Square i Shoreditch, då en förstad till London. Det uppges, att JP började medicinska studier vid London Hospital Medical College vid 20 års ålder, men detta är oklart. Han avslutade inte studierna utan gick in i faderns praktik och blev utexaminerad kirurg och »Member of the Royal Colleague of Surgeons« 1784, men han blev aldrig läkare.
På den tiden skilde man noga mellan läkare och kirurger. De förra hade teoretisk utbildning, de senare hade huvudsakligen praktisk. Latin och grekiska lärde sig JP, då tidens viktigaste läroböcker fortfarande var av Hippokrates och Galenos, på grekiska och latin och inte översatta till engels­ka. Han följde den berömde kirurgen John Hunters föreläsningar i kirurgi. Dem skrev han ned med stenografi. JP:s son gav postumt ut de nedtecknade föreläsningarna 1833 under titeln »Hunterian reminiscenses«.
John Hunter var välkänd för sin kirurgiska och pedagogiska skicklighet och var lärare till flera kända engelska läkare, till exempel smittkoppsvaccinationens Edward Jenner. JP stod kyrkan nära och var kyrkvärd i sin församling.
JP introducerades i kirurgi i faderns praktik. Redan 1777, vid 22 års ålder, blev han tillsammans med fadern medaljerad av Royal Humane Society för att lyckligen ha använt metoder att återuppliva en man som hängt sig.
Efter faderns död 1784 tog JP över praktiken, som han sedan delade med sin son, som i sin tur senare gjorde detsamma. Under 80 år fanns mottagningen inom familjen. JP hade ett starkt och aktivt socialt kännande. Han blev tillsammans med sin far filantropisk läkare på ett privat hem för sinnessjuka under drygt 30 år. Detta var i en tid utan möjlighet till medicinsk behandling. Hans önskan var att ge de sjuka en tryggad tillvaro. Ur hans penna flöt flera medicinska skrifter. Den om utbildning av blivande läkare och apotekare blev särskilt uppmärksammad. Hans mest berömda skrift är från 1817 och behandlar syndromet, som är uppkallat efter honom. Intressant är också att han 1812 tillsammans med sin son skrev en av de första rapporterna på engelska om appendicit och även om brusten blindtarm med åtföljande peritonit, vilket lett till patientens död. Han är således även en föregångsman inom engelsk kirurgi.
Eftersom JP var starkt socialt engagerad låg det nära till att ägna sig åt politik. Men plötsligt dök det upp en förvirrad konspiration där en man tänkt att man skulle mörda kung Georg III genom att på operan med en korkbössa avfyra en förgiftad pil mot kungens hals. Fem personer arresterades, och JP blev kallad till förhör. Hans radikala åsikter var kända, och han hade gjort sjukbesök i fängelset hos en av de åtalade. JP friades till sist oväntat men var mycket nära att bli fälld och slagen i bojor samt förd till Australien. Men förläggaren, som tryckt hans pamfletter, blev fälld för förräderi. JP lämnade sitt politiska engagemang.
Tillsammans med ett dussin likasinnade gentlemän mötte JP upp den 13 november 1807 på frimurarnas värdshus. De skapade då »The Geological Society of London«, vilket sedan utvecklades till att bli »The British Geological Society«, vilket fortfarande existerar. James Parkinson blev alltså en av grundarna till sällskapet. Det var vid denna tid som man fick ett vetenskapligt intresse för hur jorden bildats, därför stod intresset för geologi mycket högt.
I likhet med vad Linné gjorde tidigare på 1700-talet i Sverige tog JP med vänner och familj ut på vandringar på landsbygden. Nu letade man efter fossiler och diskuterade geologi. JP hade redan 1804 börjat skriva på sitt stora geologiska verk »Organic remains of a former world«. En andra volym kom ut 1808 och en tredje 1811. Det var den första systematiska undersökningen av fossiler på engelska. Boken avsåg att popularisera ämnet, som då kallades orycytologi. Han fick flera fossiler uppkallade efter sig, till exempel ammoniten Parkinsonia parkinsoni. Hans geologiska insatser uppmärksammades av samtiden, och han fick flera utmärkelser inklusive en från Royal College of Surgeons.

År 1817 publicerade JP en serie observationer på sex personer. Han hade slagits av likheterna i deras sjukdomsbild med typiska skakningar parade med förlamningar. Av de observerade personerna hade han haft den förste som patient och observerat två på gatan. Den fjärde behandlade han för en varbildning på bröstet men kunde inte följa upp behandlingen. Nummer fem hade han sett på avstånd, men inte kunnat undersöka, liksom den sjätte – en 72-årig man. Det förnämliga med beskrivningen är dess språkliga klarhet och elegans. Författarens intention var närmast att uppmana andra att fortsätta hans iakttagelser och bearbeta dem. Publikationen har blivit en klassiker inom medicinen. Bedömt med nutida kriterier hade en artikel baserad på sådant material dock aldrig passerat en evidensinriktad redaktion. JP:s beskrivning godtogs av samtiden, men utan entusiasm. Den store neurologen Jean-Marie Charcot i Paris studerade ingående tremor 1857. Då tillade han muskulär stelhet i shaking palsy och gav tillståndet namnet Parkinsons sjukdom, vilket det sedan har behållit. Engelsmännen var fortfarande oberörda av landsmannens insats, men vaknade upp av en artikel 1912 under titeln: »English born, English bred, forgotten by the English and the world at large, such was the fate of James Parkinson«.
Långt senare blev hans syndrom ihågkommet med en minnesplakett på platsen för hans födelsehus.


Ammoniten Parkinsonia parkinsoni är ett fossil uppkallat efter kir­urgen James Parkinson. Namnet syftar på en ammonit med karaktäristiska drag, vanligt förekommande i södra Englands strandklippor. Just detta fossil kommer dock från södra Frankrike. Foto: John Cancalosi/AGE/Scanpix