Latin och grekiska får allt större plats i medicinspråket samtidigt som journalerna ska försvenskas och bli begripliga för patienten. Detta låter som en mot­sägelse, men den är skenbar. Det latin det här talas om är försvenskat latin, med andra ord svenska lånord från la­tinet. I dag förstår de flesta svenskar (och ofta till och med föredrar) lånord som an­emi, diabetes, dyslexi, klimakte­rium, (hjärt)infarkt, mens(truation) och pankreas i stället för de gamla hel­svenska blodbrist, sockersjuka, ordblindhet, övergångsåldern, hjärtattack eller (hjärt)slag, reglering och bukspottkörtel.

De stora fördelarna med försvenskat latin har jag framhållit tidigare i artiklar i Läkartidningen. Termerna blir internationella, precisa, och, nog så viktigt, hanterliga och lätta att förändra och utveckla efter behov. Dyslektiker, diabetolog och pankreatit skulle på »ren svenska« bli omständliga ord som person med ordblindhet, sockersjukespecialist, bukspottkörtelinflammation.
Fortsättningen på denna artikel ska handla om ett område som låter smalt men som kan vara nog så intressant, nämligen adjektivsuffix, särskilt grekiska. En anledning till ämnesvalet är en fråga som Läkaresällskapets språkkommitté nyligen fick: »Heter det myoklona eller myokloniska anfall?«
Precis som svenskan kunde latinet och grekiskan skapa adjektiv av sina substantiv medelst olika suffix. Av kropp och själ formar vi adjektiven kroppslig och själslig, med betydelserna »som har samband med kroppen eller själen«. På latin och (latiniserad) grekiska heter motsvarande corporealis och somaticus respektive mentalis och psychicus. Till skillnad från vårt språk var de klassiska språkens förråd av sådana adjektiv nästan outtömligt. Adjektiv med denna vida betydelse kunde bildas till de flesta substantiv. Svens­kans möjligheter är mycket mer begränsade. Försöker vi hitta allmänna adjektiv till mun eller näsa, alltså med innebörden »som har med mun eller näsa att göra«, så letar vi förgäves.
Det orala stadiet hos Freud går knappast att översätta till det muntliga stadiet, och ljud som går genom näsan kallas nasala, något eget adjektiv näsig har vi inte. De klassiska språken hade var sitt suffix som praktiskt taget hade monopol på denna funktion. Latinet hade sitt -alis. Tillsammans med stammar som slutar på l övergick för välljudets skull detta l till r. Av patella får vi patellaris, och fibula ger fibularis. And­ra suffix är relativt sällsynta, till exempel -inus och -arius, som känns igen i uterinus och coronarius.

Grekiskan hade ett suffix som i ännu högre grad saknade konkurrenter, nämligen -icus (i latiniserad form). De grekiska stammarna opt, ’syn’, och acust, ’hörsel’, ger välbekanta adjektiv som opticus och acusticus. Engelskan bevarar i regel detta suffix som i optic, acoustic. En engelsk specialitet är att ibland dubblera suffixen genom att förstärka det grekiska -ic med ett latinskt -al. För en grammatisk fundamentalist kan sådana tautologiska hybrider kännas som en styggelse. Många av oss har kanske försökt lära sig skillnaden mellan historic och historical, economic och economical.
Försvenskning av dessa adjektiv innebär först och främst att -ic byts ut mot -isk: optisk, akustisk, historisk, ekonomisk osv. Detta suffix är inhemskt och finns också i en rad svenska arvord som hatisk, mordisk, självisk. Men, och här kommer det intressanta, svenskan har i detta fall en variant, nästan utan motsvarighet i engelskan. I substantiv som är sammansatta av flera morfem får det sista inte så sällan tjänstgöra som adjektivsuffix. I adjektivet myoklon har -klon, ’förvirrad rörelse, kramp’, fått denna funktion. Det behöver inget -isk. Men dubbelformer är vanliga, och i allmänhet är de helt synonyma. Formen myoklonisk är väl belagd och synonym med myoklon. En anledning till användningen av den förra kan vara att den ofta förekommer i sammanhang där tonisk och klonisk används, till exempel tonisk-kloniska anfall.

Ibland har kortformen i det närmaste tagit över. De flesta känner sig nog mer hemmastadda med den första varianten i följande dubbletter: autonom –autonomisk, monogam–monogamisk, neurogen–neurogenisk, endokrin–endokrinisk. Om detta adjektivbildande morfem blir ensamt, klarar det sig däremot inte utan stöd av -isk: hydrofob men fobisk, kataton men tonisk, hypoman men manisk. Den som skriver anaboliska steroider (anabolic steroids) eller patogeniska bakterier (pathogenic bacteria) blir inte missförstådd, möjligen kland­rad för att anglisera svenskan.
Här nedan räknar jag upp några vanliga svenska kortformer utan egentligt adjektivsuffix och ger den engelska formen inom parentes. I många fall kan man här också hitta former på -isk. En sak är säker: engelskans adjektivformer behåller nästan alltid -ic. I några fall används i stället (eller parallellt) suffixet -ous, dvs den engelska formen av det latinska -os, ’full av’, som vi hittar i ulcerosus (sv: ulcerös, eng: ulcerous). Engelskan förfar som vanligt ytterst egenmäktigt, här genom att gladeligen foga detta rent latinska suffix till grekiska stammar och då bortse från dess ursprungliga innebörd. Helt suffixlösa adjektiv är i engelskan oerhört sällsynta, som endocrine och exocrine.
Alltså: brakycefal (brachycephalic), ’kortskallig’, kolinerg (cholinergic), ’som utnyttjar acetylkolin’, oxyfil (oxyphilic), ’som har dragning till sura reagens’, ­toxofor (toxophorous), ’giftbärande’, schizofren (schizophrenic), polykrom (polychromatic), ’mångfärgad’, polymorf (polymorphic), ’mångformad’, autonom (autonomic), ’icke viljestyrd’, (autonomous), ’självständig’, homonym (ho­mony­mous), ’likbenämnd’, heterotop (heterotopic), ’som inte uppträder på sin normala plats’, psykotrop (psycho­trop­ic), ’som har effekt på hjärnan’.

Ett extremt exempel på frånvaro av suffix är adjektiven trokantär och pertrokantär. Här har svenskan tagit sig friheten att använda substantivet trochanter, ’lårbensutskott’, som adjektiv och omprogrammerat den grekiska substantivändelsen -er till adjektivsuffixet -är. Engelskans trochanteric har givetvis kvar grekiskans -ic.
Ett gott råd: Glöm inte helt bort den svenska formen utan adjektivsuffix, och låt den klara sig utan engelskpåverkade bihang. Det är oftast omöjligt att finna någon funktion hos dessa appendices verbales. Häri skiljer de sig alltså något från våra appendices vermiformes, enligt modern forskning.