Det finns otaliga anekdoter om hur hemtjänst eller anhöriga röjt ut apotekshyllor hos sina avlidna anhöriga och hittat hinkvis med tabletter, som till ingen nytta och stor samhällskostnad bara måste destrueras. Dosetten är en genialisk svensk uppfinning, som gör det möjligt att hantera läkemedel på ett rimligt rationellt sätt och ger patienten en chans att strukturera sin pillerfyllda vardag. Många undersökningar visar att läkemedel som bara behöver tas en gång om dagen medför större sannolikhet att rätt medicin intas vid rätt tillfälle, och i så fall räcker en fylld dosett en hel månad. Att ladda sin dosett med nästa omgång tabletter är ett slags ritual, där man med sitt trillande besvärjer makterna att tillhandahålla ännu en månad i livet.
Men – trots ambitiösa försök från läkemedelsindustrin att förenkla hanteringen slås man av det faktum att det finns utrymme för diverse förbättringar vid rutinmässig hantering av piller och dosett för den enskilde patienten i hemmet.
Varför är piller så olika stora? Det är lätt att förstå att tabletter som innehåller stora mängder aktiv substans måste vara större än till exempel en digitalistablett som bara innehåller ett kvarts milligram aktiv substans. Men varför en blodtryckstablett på 8 mg ska behöva vara en 10 gånger större blaffa än en blodfettssänkare som innehåller 5 gånger mera aktiv substans är svårt att förstå.
Vissa tabletter har tydlig markering, men det fordras ofta förstoringsglas för att man ska kunna tyda bokstavskoden på tabletterna. Andra är helt anonyma och kan i bästa fall särskiljas genom skiftningar i färgen. Färgglada tabletter är enklast att känna igen. Tappar man likartade piller på golvet kan det vara svårt att veta var de hör hemma. Sortering på en bricka är ett smart sätt att begränsa tabletternas rörlighet.
För att man ska komma ihåg hur man tagit sina tabletter förpackas många nu i så kallade blisterförpackningar. Många reumatiker torde ha lika svårt att knäcka dessa blisterförpackningar som att öppna julnötterna. Och om det ska vara någon logik i det hela borde väl rimligtvis alla blisterförpackningar innehålla lika många tabletter så att man kan synkronisera tänkandet när man laddar sin dosett. Nu finns det förpackningar med sju tabletter i, vilket innebär en per dag i veckan och innehåller en viss logik. Men i asken bredvid ligger tio förpackningar i varje blister. Vad tänkte man?
Och varför är vissa förpackningar svårknäckta som nötter? Finns det konservöppnare att knäcka aluminiumlådan med för folk med artros i händerna? Man blir glad för den gamla hederliga burken, ur vilken man skakar ut nödvändigt antal piller och fördelar.
I dessa tider av miljömedvetenhet kan man förvåna sig över att vissa blisterförpackningar är onödigt stora och innebär åtgång av både plast och aluminiumfolie.

Stora tabletter är naturligtvis svårare att svälja än mindre. Från min kandidattid på S:t Erik [S:t Eriks sjukhus i Stockholm, red:s anm] minns jag den gamle mannen som kom in och opererades akut för tarmvred på grund av ett komplett stopp. Han hade blivit ordinerad att ta sina tabletter mycket noggrant intill den allra sista. Men det sista som låg kvar i burken var den fuktabsorberande kapsel som ska hålla tabletterna i burken torra. Om man avslutar sin medicinkur med att svälja denna större »tablett« kommer den att svälla upp när den gör sitt jobb i tarmen och suger åt sig all närliggande vätska och täppa till ordentligt. Man kan uppenbarligen aldrig vara tillräckligt noga med att instruera patienten om allt elände som kan inträffa när man tar medicin.
Tar man kroniskt blodförtunnande medel som Waran betyder det vid god inställning ett rätt givet antal tabletter per vecka och månad. Halveringstiden är lång – blir det en för mycket endera dagen och en mindre dagen därpå spelar det nog ingen roll. De små Waranpillren är knepiga att få tag i. Vad skulle hända om man bara tog den givna månadsdosen och sprinklade pillren jämnt över dosetten? Så mycket lättare att ladda dosetten – eller är denna kreativa tanke bara receptariens mardröm?