Mumien i Falun – minne från doktor Prags kungliga resa

Marinläkaren, prinsen och korvetten

Anders Prag föddes 1873 i Nås och flyttade till Falun där familjen Prag drev en tobaksfabrik. Han tog studenten i Falun 1891 och utbildade sig till läkare i Stockholm. Under några år i början av 1900-talet var han knuten till flottan som marinläkare. Därefter var han resten av sitt liv verksam som läkare i Malmö där han avled 1947. Prins Wilhelm (1884–1965) var son till Gustaf V och drottning Victoria och bror till Gustaf VI Adolf. Carl Wilhelm Ludvig var prins av Sverige och Norge (från 1905 prins av Sverige) och hertig av Södermanland.
HM Korvett »Freja« var en svensk ångkorvett som sjösattes 25 juli 1885. Hon var då det största fartyg som någonsin byggts helt i stål i Sverige. Mellan åren 1886 och 1906 gjorde hon flera långresor. Efter att ha tjänstgjort som korvett i många år togs hon ur tjänst 1907 och byggdes om till logementsfartyg i Karlskrona.

Utdrag ur fartygsläkare Prags dagbok 1905–1906

I egenskap av marinläkare kommenderades jag hösten 1905 att tjänstgöra under HM Korvett Frejas vinterexpedition i främmande farvatten. Den 7:de november kl. 4 em lättade vi ankar för att för första gången visa vår gamla, nu pånyttfödda örlogsflagga (det var tiden strax efter unionsupplösningen) i främmande farvatten. Våra hamnar voro bestämda sålunda: Funchal, Gibraltar, Tunis, Alexandria, Konstan­tinopel, Piraeus, Neapel, Dartmouth.

Bubonpest i Funchal
Då jag morgonen den 29 nov gick i land möttes jag av ett rykte att ett par fall av den fruktansvärda bubonpesten skulle ha inträffat i Funchal. Hur här förhöll sig var ej gott att veta, men efter att ha konfererat med mig beslöt chefen att genast avbryta förbindelserna med land och att avgå snarast möjligt. Jag kunde ej annat än att ge detta råd och chefen hade ett alldeles för stort ansvar för att ej anse sig nödsagad att följa detsamma. Prins Wilhelm var misslynt, enär han gick miste om en bankett för honom i land. Jag måste erkänna att jag hade mina dispyter med honom angående det kloka och berättigade i mitt råd. Emellertid, klart sundhetspass erhölls, och den 30 nov lättade vi ankar.

Gibraltar – en avliden
I Gibraltar måste jag till sjukhus avpollettera en av kamraterna, Löjtnant Uddén, som led av blodförgiftning i samband med eczem (som han fick efter en öroninflammation). Han avled sedemera. Efter hans avgång från fartyget blevo vi tretton till bords, men dessbättre var det ingen som däröver förfasade sig. Och många år gingo, innan döden började sin skörd bland dessa tretton.

Uppför Nilen
Under resan hade order från hög­re ort kommit, att jag skulle detacheras från fartyget och medfölja prins Wilhelm och hans adjutant på en resa uppför Nilen till Assouan. Jag hade själv provocerat denna anordning genom att framhålla hur vanskligt det kunde ställa sig för ett sällskap på endast två personer och utan tillgång till läkare på en sådan färd. Att resa i furstligt sällskap och på kunglig bekostnad var ju inte fy skam.
Det är ogörligt att här göra en framställning eller uppräkna allt vad vi såg, alla dessa härliga ruiner av flertusen­åriga tempel, alla dessa städer och statyer och dessa reliefer med sina enkla, sköna linjer …

Till Konstantinopel
Ombordkommen fick ja veta, att den tyske läkare som vikarierat för mig under min utflykt haft mycket att göra, på grund av att en epidemisk tarmsjukdom utbrutit ombord. Tillståndet var nu något bättre, de flesta hade tillfrisknat, men enär jag fann tydlig mjältförstoring på en av de sjuke, ombesörjde jag hans avpollettering till sjukhus.
Från Alexandria lättade vi för att vända stäven norrut mot Konstatinopel. Under vägen tillfrisknade flertalet av det insjuknade manskapet, men några försämrades, och symtom tillstötte som gjorde tarmtyfus sannolik. Detta var synnerligen oangenämt, men man fick ju tills vidare ta sina mått och steg så gott man kunde, och resan forcerades.
Vi förtöjde först vid mynningen av Gyllene Hornet, den långsmala, bågformigt böjda vik, som skjuter in från Bosporen och skiljer den äktturkiska stadsdelen Stambul från Galata och Pera, handelskvarteren och den europeiska stadsdelen.
Akterut skönjdes det brusande folk­livet på Galatabron, som korsar Gyllene Hornet, om styrbord hade vi Stambul med den på en utskjutande udde härligt belägna Gamla Seraljen och om babord Galata och Top Haneh, vår landstigningsplats vid arsenalen. På andra sidan Bosporen förut om fartyget avtecknade sig i blått Skutari. Jag är stark patriot och håller styvt på Stockholm, i synnerhet som man sagt mig, att det skall vara världens vackraste huvudstad. Min säkerhet om den rätta placeringen av denna hederstitel rubbades dock då jag skådade Konstantinopel.

Strid om diagnos
Jag fick strax efter ankringen avleverera mina sjuka till tyska sjukhuset, där läkaren icke ville gå med på min diagnos tyfus abdominalis utan ville sätta diagnosen epidemisk hjärnhinneinflammation.
Jag blev fullständigt bestört, ty var och en vet vad en epidemi av den sjukdomen ombord på ett fartyg vill säga. Jag begärde dock, att blodreaktion skulle utföras. Då jag kom tillbaka till sjukhuset, så var trots allt blodprov ej gjort. Den tyske läkare med professors namn, heder och värdighet, som var överläkare på medicinska avdelningen ansåg det ej nödvändigt. Nej, som sagt var, blodprov behövdes icke, tyckte professorn, ity att det var meningit. Jag blev alldeles utom mig och tog ett heligt löfte från assistentläkaren att göra blodreaktionen till dagen därpå.
(Till sist visade det sig att den svenske läkaren haft rätt. Dispyten väckte dock en del diplomatiska förvecklingar, och trots sitt rådiga agerande fick doktor Prag oförskyllt ta på sig delar av skulden för den dia­gnostiska oredan.)

Desinfektion av hela fartyget
Emellertid, vår sjukaste matros dog i sin tyfoidfeber på tyska sjukhuset och sedan ytterligare några insjuknade förts dit, framhölls nödvändigheten av en radikal desinfektion av hela fartyget. Vi hade naturligtvis under resan och sedermera vidtagit alla försiktighetsåtgärder, men i Konstantinopel blev det andra bullar av. Sultanen gav order, sundhetsmyndig­heterna gåvo order och den ena desinfektionskommissionen efter den andra kom ombord och vände upp och ner på vad de kunde, utan att ta hänsyn till vad föregående kommission gjort. Jag försökte få någon metod i det hela, men de »hade sina order«. Som ett exempel kan jag nämna att sjukhytten blev sublimatdränkt 3 gånger, utan att någon sjuk legat där efter det att den första kommissionen grasserat.

Mötet med sultanen
(Doktor Prag mötte också den enväldige härskaren i ottomanska riket, sultanen Abdul Hamid II.) Åtföljd av prins Wilhelm, som för honom presenterade »Frejas« officerare gick sultanen sedan utefter vårt led och tryckte våra händer. Då han kom till min ringhet: »Monsieur le docteur Prag« stannade han och yttrade några ord som av ceremonimästaren tolkades: »Hans majestät hoppas att Er vistelse i hans huvudstad ej blivit alldeles fördärvad av det myckna arbetet med den tråkiga epidemien.« Jag bugade djupt och nådens sol sände mig ännu en stråle: »Hans majestät ber att få uttrycka, att det för hans läkare varit en ära att ha fått samarbeta med en så framstående kollega«! Och åter bugade jag tyst, att säga något hade visst varit malplacerat.

På väg hem – med kronprinsessan Victoria och dr Munthe
I Neapel kom kronprinsessan Victoria ombord sista dagen av vår vistelse. Hon var mycket vänlig som hon alltid är, särskilt då det gäller marinen. Vi hade äran att skjutsa henne till Capri. Där kom en herre ombord, rätt slarvigt klädd, flängde av sig sin slokiga halmhatt i en rätt nonchalant hälsning för kungligheten och följde henne till Capri. Det var Dr Munthe, hennes livläkare.
Vi anlände till Karlskrona på ett datum jag glömt. Jag minnes blott hur underbart det smakade, det färska svenska vörtbrödet vi fingo ombord strax vi ankrat.