Hur är det att för första gången vara ansvarig läkare och möta patienter?
Min ingång i läkaryrket var oväntad. För många år sedan fick jag mitt första läkarvikariat som ung medicine kandidat utan några som helst psykiat­riska kunskaper. Vikariatet var på den somatiska avdelningen på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala. Dit skickades patienter från övriga sjukhuset för vidare utredning och behandling.
Avdelningen var liten, belägen i bottenvåningen på en vit tvåvåningslänga, till synes utslängd i den vackra sjukhusparken. Patienterna hade egna rum målade i gulbeige eller dovgrönt. Möbleringen var torftig – en järnsäng och några pinnstolar.
Överläkaren gav mig en kort introduktion om patienternas somatiska tillstånd. Jag gick ensamrond två gånger om dagen. Klart i mitt minne står efter alla år mötena med några av patienterna. De lärde mig mycket.

I ett rum låg en kataton, ganska ung kvinna. Hon låg på sidan med mycket blekt ansikte, slutna ögon och en svart hårslinga över halva kinden. Ett täcke skyddade allt utom huvudet. Hon var helt okontaktbar, rörde sig inte och sa ingenting. Jag satte mig försiktigt på en stol några meter ifrån henne utan att säga något.
Så småningom fick jag en mycket stark kroppskänsla av att jag var död. Eftersom jag visste att jag inte var död tänkte jag att känslan kom från patienten. Jag gick försiktigt närmare henne, sträckte ut min vänstra arm och lade lätt knogen på ett finger på hennes kind och sa stilla: »Du är inte död. Du känner mitt finger.«
På något sätt märkte jag att hon kände det. Jag gick tillbaka till stolen och började försiktigt, då och på följande ronder, tala med henne. Hon vaknade till liv och kunde ganska snart, utan andra åtgärder, i sitt sedvanliga kroniska tillstånd sändas tillbaka till sin gamla avdelning.
När jag långt senare läste om upptäckten av hjärnans spegelneuronceller tänkte jag på denna patient.

En yngre kvinna och jag stod lugnt och talades vid i hennes dovgröna rum. Då rycks dörren upp. En kvinna ur personalen kommer hastigt in, stannar, stirrar rätt fram, tvärvänder och går utan ett ord ut ur rummet. Vi ser förvånat på henne. Efter några minuter rycks dörren återigen upp. In kommer en neger, stannar, vänder om och går ut utan ett ord. Detta var på den tiden då ordet neger bara betecknade en person med mycket mörk hudfärg. Patienten hade troligen aldrig i hela sitt liv sett en livs levande neger.
Jag såg hur förskräckt hon blev och förstod att hon trodde att hon hallucinerade. Så jag sa: »Jag såg dem också.« Hon drog en lättnadens suck. Vi såg lite roat på varandra, och jag gick ut ur rummet.

I ett lite större rum fanns en 40-årig kvinna. Jag fick veta att hon hallucinerade att hon var en häst. Hon låg bunden i sin järnsäng, som ställts mitt i rummet, och hon kämpade av alla krafter för att komma loss.
När jag kom in i rummet såg jag att hon utöver det vanliga breda läderbältet om midjan också var bunden med tjocka läderband i kors över bröstet. Jag sa: »Du är inte en häst, men du är selad som en häst.« Hon slappnade långsamt av. Jag bad personalen ta bort bältena, som hon sedan inte längre behövde, och började tala med henne. Hon berättade ganska snart att hon före sitt psykotiska genombrott haft en mycket smärtsam konflikt med sin man. Ju friskare hon blev, desto mindre talade hon om konflikten, och vid utskrivningen till hemmet mindes hon inte någon osämja. Och i min okunskap blev jag besviken på henne.

I ett litet smalt gult rum inhystes en »känd och älskad« skald, som missbrukade heroin. Jag blev tillsagd att ge honom en serie injektioner och säga att de innehöll en minskande andel av heroin. Men de innehöll bara fysiologisk koksaltlösning. Jag lydde och jag skämdes. Vi sa just inget, såg bara lite sorgset in i varandras ögon. Han skrevs snart ut till hemmet och tog inom kort sitt liv. Nu efteråt tror jag att han förstod vad som skedde och med viss ömhet såg min vånda.
Det föll mig inte in att tala med min överläkare om vad som hände. Det föll inte heller denne in att tala med mig om något utöver de rutinuppdrag han gav mig. Vi gjorde båda vad vi skulle, och det var gott nog. I hela systemet fanns en tafatthet, som inte är underlig när man arbetar med lidande människor.
Denna sommarmånad på Ulleråker var mina förs­ta steg på läkarbanan. De visade in mot psykiatrin. Dessa fyra patienter blev mina första lärare.


GENI OCH GALENSKAP Namnlös målning av okänd patient på Ulleråkers sjukhus. Kan symbolisera närheten mellan geni och galenskap. De brinnande ljusen i håret kan uppfattas både som ett brinnande helvete och som geniets låga. Bilden finns i »Plats för brutna själar« av Leif Åberg, en nyutkommen bok om sjukhuset Ulleråkers historia. Foto: Eva Ahlsten