Alla vill tänka rätt. I det kliniska arbetet liksom i forskningsarbetet vill vi tänka rätt och ställa de adekvata frågorna. Men tankefel lurar om hörnet, om vi använder fel termer. I denna artikel finns några exempel från det dagliga studiet av patientjournaler och utlåtanden.
Inom urologins domäner förekommer fortfarande hypernefrom, som grundar sig på ett missförstånd från tiden före röntgendiagnostiken, då man trodde att klarcellig njurcancer uppstod i binjuren. Av detta kom sig hyper-. Denna term ser man ganska sällan numera, men en och annan radiolog kastar fram den, och då smittar det även till andra inblandade. Nefrom förekommer väl numera enbart som mesoblastiskt ­nefrom och egentligen inte alls inom vuxenurologin.
Många icke-urologer säger prostatahypertrofi (= organförstoring genom att cellerna ökar i storlek), medan det man vill beskriva är prostatahyperplasi (= vävnadsökning på grund av ökat antal celler, cellnybildning). Hypertrofitermen ska inte alls användas för pros­tata.

Alldeles för ofta stöter man på Brickerblåsa, som ju inte är någon blåsa utan en konduktor. De engelskspråkiga har ingen eponym för detta utan säger ileal conduit, och jag tycker att vi på svenska borde gå in för ileumkonduktor. Man kan kanske inte räkna med att en eponym ska leva för evigt. När endast ett fåtal personer bryr sig om vem namngivaren var och var denna var verksam är det kanske dags att börja använda en annan term. Blåsa kan användas om Kocks blåsa, en kontinent urinreservoar av tarm beskriven av Nils Kock i Göteborg. Till min förtret har jag flera gånger i journaltexter sett Cox’ blåsa och då frågat mig vad det är för mening med eponymer, om vederbörande doktor inte ens kan stava rätt och sannolikt ännu mindre känner till ursprunget.
Hur ska vi handskas med metastatic prostate cancer? Många kollegor i Sverige, både de med svenska som modersmål och de som är inflyttade, säger och skriver metastaserande prostatacancer. I själva verket har vi i det praktiska kliniska arbetet sällan anledning att tala om metastaserande prostatacancer eftersom vi utgår från att denna tumörsjukdom är potentiellt invasivt växande och metastaserande. Det kliniskt relevanta är att känna till om patienten med prostatacancer har metastaser, om han har en metastaserad prostatacancer.

En lingvistisk plåga är det engelska ­pelvi-ureteric junction, som populärt kallas PUJ. Det är enkelt att säga PUJ-stenos, även att det finns en sten i pujen. Men är detta bra svenska? Ibland ser man det utskrivet som pelvoureteral övergång, men oftare som pelvouretral övergång, som ju är nonsens. Ett problem i dylika sammanhang är att de som använder dessa termer oftast, specialisterna på området, gladeligen svänger sig med förkortningar och engelska uttryck som de sedan länge känner sig bekväma med och aldrig ifrågasätter. Men vad tycker alla andra brukare av medicinsk svenska? Kanske bör vi använda njurbäcken–uretärövergång? Ofta räcker det faktiskt med njurbäckenövergång utan risk för missförstånd. En smidig förkortning för dagligt bruk skulle naturligtvis inte vara fel.
Den egentliga anledningen till min artikel är användningen av ordet lymfkörtel, som inte är någon körtel, vilket många tycks tro. Ordets makt över tanken är stor! Om man försöker diskutera Lymphdrüse med en tyskspråkig kollega, finner vederbörande detta ord litet skrattretande. Det är en föråldrad form, liksom det engelska lymph gland, och finns inte längre i den medicinska vokabulären. Man säger Lymphknoten respektive lymph node. Nu är det väl hög tid att med hjälp av medicinsk och språklig expertis åter en gång slå ett slag för att införa lymfknuta i de svenska patientjournalerna.

För att återknyta till prostatacancer, som föranleder en tredjedel av allt arbete på varje urologisk klinik, så vill jag även diskutera begreppet skelettmeta­staser. Metastaseringen av maligna pros­tataepitelceller torde nämligen inte ske till det kortikala benet utan snarare till benmärgen. Detta kan sekundärt aktivera osteoblaster till en skleroserande process, som så småningom upptäcks på enkla röntgenbilder. Det vore väl mer korrekt nu, när dia­gnostiken görs med mer sofistikerad teknik, att i stället för skelettmetastaser tala om benmärgsmetastaser?

Patientjournalerna datoriseras, och det finns en strävan att göra terminologin enhetlig, att komma överens om vilka begrepp, termer och klassifikationer som ska gälla i Sverige. Radiologer, patologer och övriga kollegor som ger utlåtanden spelar första fiolen, fast de kanske inte alltid inser vilken stor, vägledande roll de spelar. Det perfekta och helt färdiga begreppssystemet kommer inte att dyka upp spontant. Därför tror jag att det är viktigt att lansera de termer som bäst beskriver ett medicinskt fenomen och motarbeta och sudda ut de ord och termer ur människors medvetande som ger intetsägande och rent felaktiga associationer.