Herman Lundborg var förste chef för Statens institut för rasbiologi och författare till flera omdebatterade verk [1], till exempel texterna om myoklonusepilepsi [2, 3], raskaraktärer i Sverige [4] och samerna [5].
Lundborg skrev sina tidiga verk på tyska och använde sig i upplägget till en del av den tyska traditionen att dela in medicinsk litteratur i en inledande ofta omfångsrik »allmän« del och en avslutande »speciell« del. Denna text handlar om Lundborgs voluminösa publikation 1913 om myoklonusepilepsi [3], »familjeforskningsboken«. Verket väger 4,5 kilo och har över 740 sidor. Verkets innehåll i dess speciella del avseende ärftliga neurologiska sjukdomar har nyligen diskuterats av svenska forskare [6], vilket lett till en mer nyanserad bild av progressiv myoklon epilepsi (Unverricht–Lundborgs sjukdom) och ett ifrågasättande om sjukdomen bör bära Lundborgs namn.
I familjeforskningsbokens inledande del karakteriseras Blekinges befolkning med nedsättande omdömen, vilket sannolikt är mindre känt än hans utpekande av samer. Syftet med denna text är att beskriva hur Lundborg lade upp sina Listerlandstudier och att granska giltigheten av hans slutsatser om just blekingar [3].
Varför valde Lundborg just Blekinge? Det är känt att han som medicine kandidat fick ett tips från professor Ödman vid psykiatriska kliniken i Lund att det på Listerlandet skulle finnas en ovanlig ännu ej beskriven »familjesjukdom«. Lundborg tillbringade tid där i omgångar. De resulterande publikationerna om myoklon epilepsi [2, 3] gjorde honom internationellt känd.
Lundborg ville efter sin avhandling 1901 utvidga sina studier på Listerlandet. Han anger att det långsiktiga målet var att hans och andras undersökningar skulle göra det möjligt att fastställa lagar som baserades på biologi och rashygien. Dessa skulle kunna utgöra grund för socialt reformarbete och därmed leda till »rationella förbättringar i levnadsbetingelser för kommande generationer«.
Att familjeforskningsboken i sin allmänna del kom att handla om Blekinge och blekingar beror helt sannolikt på att Lundborg kunde hitta skriftlig information om dem, men inte om listerlänningarna. Detta kan åskådliggöras med exemplet offentlig statistik, som utgick ifrån län och landskap, inte små geografiska områden som Listerlandet. Beskrivningarna av blekingarna och listerlänningarna ryms i olika kapitel.
Lundborg beskriver listerlänningarna, sitt primära forskningsmål, utifrån egna iakttagelser och information som han fått från vad han anser vara tillförlitliga personer (kolleger, domare, präster och lärare). Han kommer fram till att det i listerlänningarnas karaktär finns många dåliga sidor. Paletten av nedsättande beskrivningar är stor. Han tror sig dessutom veta att listerlänningarna i sexuellt hänseende står mycket lågt. Unga flickor har en liten förmåga att kunna besinna sig. Därtill: »Incest, uttalade perversiteter såsom sodomi och pederasti, förekommer också, vilket äldre präster och andra har försäkrat mig.« Angående listerlänningarna refererar Lundborg till en endaste skriftlig källa. Den är intressant nog kyrklig och är från 1858. Präster i Lund ska ha iakttagit att listerlänningarnas religiositet hade fanatiska drag.
Om blekingarna fanns det mer skrivet, bland annat i emigrationsutredningen 1911 [7], tidiga översiktsverk över Blekinge (1792) [8] och länsledningens femårsrapporter till kungen. Lundborg anger också muntliga källor: riksdagsman Schönbeck (1856), läkare Hofberg (1872), lokala läkare och officerare vid regementet i det näraliggande Karlskrona. Blekingarna beskrivs ömsom nedlåtande (till exempel råa, grymma, stridslystna och oförbätterligt egensinniga), ömsom positivt (till exempel vackra, hurtiga, gästfria och självständiga).
Lundborg sammanställer offentlig statistik och statistik från forskningskällor för att undersöka hur blekingar står sig i socialbiologiskt hänseende i förhållande till övriga läns befolkningar. Han konstruerar ett socialbiologiskt index som en summa av åtta variabler. Om ett län ligger på riksgenomsnittet för en variabel erhåller det värdet 100, ligger det över riksgenomsnittet erhåller det ett värde som är större än 100, och så vidare. Ju högre index är, »desto sämre förhållandena«. Blekinge tilldelas det högsta indexvärdet. Ett uppenbart problem med ett index såsom Lundborgs är att samma värde kan ha olika betydelser eftersom det rör sig om en sammanläggning av till sin natur vitt skilda faktorer.
I kartform redovisar Lundborg resultaten av Retzius’ och Fürsts [9] tidigare undersökningar om den läns- och landskapsvisa andelen individer med korta skallar och personer av ren oblandad germansk rastyp. Lundborg menade att deras resultat visade att blekingarna [9] skulle ha en hög andel individer med kortskallar och en låg andel av personer av ren oblandad germansk rastyp.
Lundborg ville länka låg socialbiologisk status med stor andel kortskallighet och låg andel äkta germansk rastyp för att få stöd för sina hypoteser. Han tyckte sig kunna visa detta för Blekinge. Men när man tar respektive läns andel av dels personer av äkta oblandad germansk typ, dels personer med kort skalle, och »plottar« dessa data mot länens sociala index, så finner man inget uppenbart mönster som illustrerar något samband. Korrelationsanalys och statistisk inferens var på frammarsch vid slutet av 1800-talet [10] och hade kanske inte vunnit stor spridning. Lundborg och medarbetare använde dessa tekniker först i senare arbeten [4, 5].
En rekonstruktion av Lundborgs bevisföring skulle kunna se ut så här:

• Det finns stor släkt på Listerlandet med svåra neurologiska sjukdomar, epilepsi och Parkinsons sjukdom.
• Listerlänningar har dåliga karaktärsdrag (enligt intervjuuppgifter till Lundborg).
• Listerlänningar bor i Blekinge.
• Blekinge har ett socialbiologiskt index ad modum Lundborg som talar för att blekingar i socialbiologiskt hänseende tillhör den sämsta befolkningen i Sverige och bekräftar blekingarnas dåliga karaktärsdrag.
• I Blekinge finns en hög andel kortskallar och en låg andel personer av ren oblandad germansk typ (enligt tidigare studier av Retzius och Fürst).
• Alltså är det högst troligt att blekingarnas socialbiologiska status beror på rasblandning.
Lundborg arbetade systematiskt, lade förmodligen ner avsevärd tid på att samla in materialet, och var tidig med att för medicinska frågeställningar använda sammanställningar av officiell statistik. Beskrivningen av en recessivt nedärvd neurologisk sjukdom låg i dåtidens forskningsfront.
Lundborg uttryckte sina farhågor att den äkta germanska rasen skulle degenerera om den blandades med främmande raselement. Jag misstänker att hans ideologiska övertygelse påverkade resultaten av hans undersökningar och inte minst tolkningarna. Han satte tro till hörsägen och icke-systematiska observationer av låg validitet, brast i förståelsen av kausalitet och i förståelsen av miljöns betydelse för hälsa och sjukdom: »en aldrig så god miljö förmår ej i sitt inre höja ett dåligt eller rasodugligt folk« [11]. Materialet över blekingarna är undermåligt analyserat i statistiskt hänseende. Det är min bedömning att Lundborgs slutsatser inte hade vetenskaplig täckning i de data han presenterade.
En mycket problematisk sida med boken är att enskilda släktmedlemmar kunde identifieras redan vid bokens utgivning och därmed även deras karaktärsdrag och medicinska status.
Artikelns rubrik anspelar på den skönhet Blekinge vill bli känt för [12]. Det finns ett annat uttryck om detta län: Blekinge – Sveriges fossa Douglasi. Fossa Douglasi (Douglas’ rum) är den bukhåleficka som i upprätt kroppsläge ligger längst ner invid ändtarmen. Vätskeansamling i denna ficka kan vara ett tecken på sjukdom – jämför att sjukdomstecken visar sig »långt ner« i bukhålan med att människor med dåliga anlag ansamlas långt ner på Sveriges karta, här i betydelsen Blekinge. Det är ställt utom allt tvivel att en liknelse av ett landskap med Douglas’ rum har en nedsättande innebörd och är, enligt min mening, fult.

De senaste 20 åren har jag hört flera läkarkollegor nämna uttrycket Blekinge – Sveriges fossa Douglasi. Det har omnämnts i Läkartidningen [13, 14]. Rössner [13] antydde att uttrycket hade myntats av en professor i medicin i Uppsala, ett påstående som inte har kunnat bekräftas i skriftliga källor. Byström [14] menade att uttrycket inte avsåg Blekinge utan Listerlandet. Uttrycket förekommer bland medicinstudenter [15]. Även om vi inte säkert kan härleda liknelsen Blekinge Sveriges fossa Douglasi förefaller det mycket troligt att Lundborgs familjeforskningsbok är dess källa.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Lundborgs slutsatser avseende blekingarna inte har täckning i de data han använder. Inte minst mot denna bakgrund finns det starka skäl att avstå från att karakterisera Blekinge som Sveriges fossa Douglasi. Det vore bättre att associera Blekinge med Sveriges trädgård, även om inte det heller råkar vara vetenskapligt underbyggt.


Herman Lundborg (1868–1943) var rasbiolog, professor, förste chef för Svenska institutet för rasbiologi och författare till flera – åtminstone till vikten – tunga vetenskapliga volymer.





Ingen korrelation. Länens andel av a) personer med äkta oblandad germansk typ och b) personer med kort skalle plottade mot länens socialbiologiska index. Data från tabell 1. Figuren illustrerar att det inte finns något enkelt samband mellan a) och b) å ena sidan, socialbiologiskt index å andra.