Så står det i barnmorskans första reglemente år 1711. Ingen fick idka yrket som inte var examinerad och svurit ed. Yrket räknades då som ett hantverksskrå. 2011 firade barnmorskorna 300-årsjubileum. Men yrket har längre anor än så. I själva verket är det världens äldsta kvinnoyrke, för i mycket få kulturer föder kvinnan ensam. Som traditionell barnmorska kallades hon hjälpgumma, närkvinna, jordgumma, jordemor och ljusmor, som är den äldsta benämningen på barnmorska. Jordemor skulle vara gift eller änka och ha fött egna barn. Ofta gick yrket i arv till dottern om hon visat sig ha »konstförståndiga händer«. Barnmorskehanden omnämns redan i den poetiska eddan från 900-talet. När Sigdriva väcktes ur sin långa sömn, så hälsade och hyllade hon gudar och gudinnor, Moder Jord och läkehanden. Barnmorskehanden kopplades till speciell visdom, runor:

»Hjälprunor skall du kunna
om du hjälpa vill
och lösa livsfrukt från
födande kvinna.
I handen skall du dem rista
och om handlederna fatta
och be så diserna hjälpa«

Jordemor skulle kunna besvärjelser och följde ritualer och ceremonier som hade till syfte att underlätta förlossningen, garantera ett välskapt barn och inordna kvinnan i ett nytt normsystem som mor. Ritualerna kanaliserade också rädslan i förlossningsrummet. Jordemor var främst rituell expert.
Barnsängskvinnan »låg utom kyrka«, det vill säga ansågs rituellt oren fram till kyrktagningen sex veckor efter förlossningen, då hon upptogs i församlingen igen. Likaså betraktades barnet som hedning fram till dopet. Kvinnorna i förlossningsrummet »vakade hedning« och såg till att en eld brann dag och natt, sommar som vinter för att hålla trolltyg borta. Som en röd tråd i förlossningskulturer världen över är uppfattningen att det farligaste för en födande kvinna är kyla och ensamhet. Grannkvinnorna kom med förning, »barnsängsgröt« – näringsrik mat. Det var en sedvänja som höll sig kvar in på 1900-talet.
Män var vanligtvis inte tillåtna i det slutna barnsängsrummet och därmed inte heller prästen. Svaga barn riskerade att dö odöpta och därmed dömda till evig osalighet. Genom Kungl Maj:ts kyrkolag, år 1686, fick därför jordemodern rätt att nöddöpa. Men för detta måste hon förhöras i sina kristendomskunskaper och blev skyldig att rapportera alla födslar och förmå kvinnan att yppa barnafaderns namn om kvinnan var ogift.
Genom bildandet av Collegium medicum (nuvarande Socialstyrelsen), år 1663, kom läkare i maktposition att ta sig an jordgummorna »till lydnad och beskydd«. Johan von Hoorn (1641–1724) – »den svenska förlossningskonstens fader«, kallade jordgummorna för samvetslösa fyllebyttor och förfasade sig över deras härjningar i barnsängsrummen. Han påpekade att av 100 dödfödda barn i Stockholm hade alla utom 5 dött vid förlossningen. Därför startade han barnmorskeutbildning i egen regi och bekostade själv utgivningen av Sveriges första bok om förlossningskonst »Den svenska wäl-öfwade jord-gumman«, år 1697. Hoorn var mästare i handgreppet att vända barn i livmodern från huvud till fotbjudning och på så sätt få ut barnen och rädda liv.
1700-talsbarnmorskan Helena Malhiem skrev också en barnmorskelära år 1756 och hade på eget bevåg utbildat några allmogekvinnor. Att en barnmorska skrev var en sådan märklig händelse att hon inledde sin bok med: »Den gunstlige läsaren lär väl i förundran komma när olärda könet vill och om lärda saker skriva …« Hon förbjöds utbilda och fick inte sin bok tryckt. (Undertecknad gav ut hennes bok 200 år efter hennes död, 1995.)

Det var bara i Stockholm barnmorskor kunde få utbildning. Sockenmännen förväntades skicka sina hjälpgummor från skogarna i norr och över Östersjön, men få kom;
»Ifrån Rikets städer och orter hava icke mer än 19 personer uppå 4 års tid sig anmält till undervisning uti Barnmorskekonsten«, konstaterade David Schultz (1732–1823), första professorn i obstetrik, år 1765, men fortsatte att vänta ändå. Århundraden av sockenprotokoll vittnar om att sockenmän för det mesta prioriterade annat än sina kvinnors väl och ve under förlossningar. Inte förrän 1908 beslöts att det måste anställas en utbildad barnmorska i varje kommun.
Drottning Ulrika Eleonora gav år 1682 sin livläkare Urban Hiärne (1641–1724) i uppdrag att utarbeta en plan för förlossningsvården. »Varför upprättas här icke sådana Barnsängs Hospitaler som man ser vara i andra länder?«, frågade han och redovisade en noggrann ekonomisk kalkyl för sådana.
År 1775 öppnades det första Allmänna barnbördshuset i Stockholm, främst som en fristad för ogifta fattiga barnaföderskor. Till Allmänna BB förlades läkar- och barnmorskeutbildningen. I barnmorskereglementet år 1777 fick barnmorskan tystnadsplikt och kvinnan rätt att föda »i lönn«, i hemlighet. I och med detta och det så kallade Barnmordsplakatet (1778) minskade barnamorden och självmorden bland de ogifta mödrarna.
I 1777 års reglemente fick barnmorskan inte använda »järnverktyg«, instrument, utan måste kalla på »sådana personer som däruti övade äro«. Gustaf Cederschjöld (1782–1848) undervisade barnmorskor och skrev flera läroböcker. Genom hans förtjänst fick den svenska barnmorskan den unika rätten, år 1829, att bruka instrument (förlossningstång och skarpa instrument). Efter 9 månaders grundutbildning fick de i så fall gå en 3-månaders instrumentkurs. Anna Svensdotter, arbetarkarlsänka från Dalarna, blev den första barnmorskan med tång. Hon hade 13 mil till närmaste läkare.
Barnmorskans sociala ställning och villkor försämrades under 1800-talet trots att hennes förutsättningar att utöva yrket professionellt ökade. Detta ansågs bero på att ogifta mödrar kunde bli barnmorskor och att de rekryterades från de »lägre« sociala klasserna »utan sällskapsvana« (till skillnad från senare sjuksköterskor). Trots att barnmorskorna uppskattades av barnaföderskorna så fick de smyga in bakvägen till herrgårdarna, och många hamnade till sist på fattigstugan efter att ha tjänat socknen under hela sina liv.
Mellan åren 1814 och 1840 dog i genomsnitt 1 av 20 intagna i barnsängsfeber på Allmänna BB i Stockholm. Under en epidemi 1840 dog en av fem. Golv, tak och väggar tvättades och målades om. Rummen vädrades, allt linne tvättades och taglet i madrasserna kokades osv, men »mordängeln« kom alltid tillbaka och pekade ut sina offer. Läkarna vägrade länge att inse att deras händers beskaffenhet hade något med barnsängsfebern att göra trots att en doktor i Wien, Ignaz Semmelweis (1818–1865) i mitten av 1800-talet lagt fram och publicerat övertygande bevis om handhygienens betydelse.

Under slutet av 1800-talet genomgick förlossningsvården en hygienisk revolution i och med antiseptikens genombrott. Hösten 1877 infördes handtvätt med karbolsyrelösning på Allmänna BB. Dödsfallen i barnsängsfeber sjönk från 4,2 procent år 1877 till 0,32 procent 1878. Medicinalstyrelsens cirkulär 13 juni 1881 om hygienföreskrifter tillfogades barnmorskornas journalböcker. Barnmorskorna tvättade sig med såpa och rotborste upp till armbågarna i 20 minuter och doppade sedan händerna i den frätande karbolsyran. De var tvungna att själva bekosta »syran« på sin knappa lön. Handskar kom inte i allmänt bruk förrän i mitten av 1900-talet. Innan dess satt alltid en nyskrubbad barnmorskeelev i barnbördshusens korridorer med händerna i vädret, beredd att ta emot ett brådskande fall. Än i dag kan äldre barnmorskor berätta om hur ovant det kändes att använda handskar, som gjorde att det nyfödda barnet halkade ur deras händer.
Den stridbara 1800-talsbarnmorskan Johanna Hedén (1837–1912) tog initiativet till bildandet av Barnmorskeförbundet. Till det första riksmötet i Stockholm, sommaren 1886, kom 191 barnmorskor från hela landet. Herrar fick inte närvara, men några stolar hade ställts fram för kvinnosakskvinnor, men de flesta förblev tomma. »Varför får vi inget understöd av våra bildade damer? Vi är ju ändå till för deras, deras döttrars och sonhustrurs nytta?« frågade Johanna vid detta möte. Kvinnorörelsens/feminismens förhållande till barnmorskeväsendet är fortfarande ett outforskat område. Under långa tider fick barnmorskorna själva strida en bitvis bitter kamp för att förbättra förhållandena för de födande kvinnorna och sig själva. Johanna Hedén beskrev detta i sina så kallade Storkbrev till Barnmorskeförbundets tidning Jordemodern.
1921 fick barnmorskorna sin efterlängtade 2-åriga utbildning, och på 1940-talet beslutades att de skulle ha en grundläggande sjuksköterskeutbildning, något som gjorde att de medicinska aspekterna på barnafödandet stärktes. I dag är utbildningen högskoleutbildning med forskningsområdet sexuell och reproduktiv hälsa. Beprövad erfarenhet och empiri har tonats ned till förmån för faktorer som kan föras i bevis – evidens i omvårdnadsforskning. Detta har varit en nödvändig utveckling men riskerar att ske på bekostnad av det vårdande hantverket.

Den högtekniska medicinska vården under barnafödandet ifrågasätts av många barnmorskor i dag. De menar att det inte alltid främjar det naturliga födandet. Med övervakningsapparatur förläggs kvinnokroppen – så att säga – utanför kvinnan, och utan möjlighet för henne själv att tolka. Kan detta leda till ett främlingskap inför den egna kroppen? Med en kejsarsnittsfrekvens på 23 procent (Södersjukhuset, Stockholm) och där hälften utförs på icke medicinska indikationer (för det mesta på grund av förlossningsrädsla) kan man fråga sig vad som händer med barnafödandet. Förr i tiden kanaliserade ritualerna rädslan i förlossningsrummen. Vad kanaliserar rädslan i dag?


Kvinnor i romerska riket födde sittande, visar reliefen i sten från tiden mellan första och tredje århundradet i vår tideräkning. Foto: Erich Lessing/IBL



Johanna Hedén, stridbar barnmorska i senare delen av 1800-talet, tog initiativet till bildandet av Barnmorskeförbundet.



Barnmorskan Siri Sundström hjälper till vid en förlossning i Arjeplog. Bild ur boken »Lennart Nilsson: hans livs bilder«. Foto: Lennart Nilsson/Scanpix