Den 4 augusti 1939 fyllde Knut Hamsun 80 år. Han hyllades som Norges störste samtida författare och var allmänt respekterad av sina landsmän. Sex år senare var han för de flesta av dem en förrädare. Han hade under ockupationsåren ställt sig på Tysklands sida. Endast en rättspsykiatrisk undersökning räddade honom från en rättegång med fängelsestraff som trolig utgång. Men han ville inte bli räddad.
Hamsun föddes i Lom i Gudbrandsdalen men växte upp under fattiga förhållanden på Hamarøy i Nordnorge, där fadern förutom att arrendera ett småbruk också var skräddare. Genom ett obändigt självhävdelsebehov och en besatthet av ordet utvecklade Hamsun ett författarskap av stort format, trots att hans formella utbildning inskränkte sig till 252 dagar i byskolan. Genombrottet kom 1890 med »Svält« – en milstolpe i den moderna romanens utveckling genom sin subjektiva berättarstil. Läsaren sugs in i den hungrande författarens (Hamsuns) hallucinatoriska medvetandeflöde. Hamsun hade dock debuterat redan 1877 med romanen »Den gåtfulle«. Sammanlagt publicerade han 36 böcker, mest romaner men också novell- och diktsamlingar samt dramer. Med tiden utvecklades hans författarskap till en mer objektiv epik med ett bredare berättarperspektiv – något som kommer till uttryck i »Markens gröda« (1917) – den roman som 1920 gav honom Nobelpriset i litteratur. Den är en hyllning till den självägande bondens hårda arbete och tidlösa heroism. Själv kom han att förverkliga något av det idealet på den herrgård, Nørholm, i Sydnorge, som han kunde köpa och underhålla för sina växande författarintäkter. 1936 publicerades hans sista roman, »Ringen sluten«, och hans författarbana tycktes till ända.
Hamsun var gift två gånger. I det första äktenskapet föddes 1902 en dotter, Viktoria. 1909 gifte han om sig med den 22 år yngre aktrisen Marie. Det blev ett konfliktfyllt äktenskap. Marie, som skrev två böcker om sitt liv med Hamsun (1954 och 1959), skildrar honom som en egocentrisk, kontrollerande och sårbar man, som krävde hennes totala hängivenhet samtidigt som han alltid satte sitt författarskap främst. Han tvingade henne att avbryta en lovande skådespelarkarriär. I äktenskapet föddes Tore 1912, Arild 1914, Ellinor 1915 och Cecilia 1917.
Tyskland väckte tidigt Hamsuns sympatier. Det var där han hade flest läsare. Under 1930-talet tog han parti för landets nazistiska styre. England, där han dessutom inte lästes särskilt mycket, avskydde han. Han föraktade USA som kulturnation. På 1880-talet hade han tillbringat några hårda år som immigrant i det landet. Hamsuns ideologi utgick från en idealiserad föreställning om det patriarkala bondesamhället. Han avskydde socialismen och var antidemokratisk men inte uttalat antisemitisk.
Med åren drabbades Hamsun av tilltagande dövhet. Mot slutet av 1930-talet och under krigsåren försämrades relationen med Marie. Han drabbades också av stroke 1942 och 1945. Efter slaganfallen hade han lättare talsvårigheter; i stort återhämtade han sig dock.
För de flesta norrmän var Hamsuns tysksympatier inte något problem före krigsutbrottet. Hans politiska åsikter skymdes av hans storhet som författare. Bilden ändrades emellertid efter Tysklands anfall på Norge den 9 april 1940. Kort därefter gick Hamsun ut med en appell till norska soldater att »kasta bössan«. Sedan följde flera offentliga uttalanden, i vilka han vädjade till sina landsmän att inte göra motstånd mot ockupationsmakten. I radion uppmanade han norska sjömän i allierad tjänst att återvända hem. Han gav också det norska nazistpartiet – Nasjonal Samling – under Vidkun Quislings ledning sitt helhjärtade stöd. Stor uppmärksamhet väckte hans personliga möten med Hitler och propagandaminister Goebbels, som han skänkte sin Nobelmedalj.
Vad som inte syntes utåt var att Hamsun också agerade för att få dödsdömda norska motståndsmän benådade och andra norrmän släppta ur tysk fångenskap. Under besöket hos Hitler kritiserade han de brutala former som ockupationen av Norge hade tagit under den tyske rikskommissarien Josef Terbovens ledning, vilket ledde till att värden lämnade rummet i raseri.
Den bisarra avslutningen på Hamsuns stöd för det nazistiska Tyskland stod att läsa i Aftenposten den 7 maj 1945 – en panegyrisk dödsruna över Hitler – där han kallade denne för »en förkunnare av evangeliet om alla nationers rätt«. Dagen därpå kapitulerade de tyska styrkorna, och Norge var åter fritt.

I familjen Hamsun drogs Knut, Marie, Tore och Arild med i den rättsuppgörelse mot landsförrädare som nu började. Den juridiska grunden var främst lagens bestämmelser om landsförräderi med tillägg av en förordning, fastställd av exilregeringen i London den 15 december 1944, med retroaktiv verkan från 8 april 1940. Enligt denna var Nasjonal Samling en illegal organisation och medlemskap i den brottsligt. Marie hade varit aktiv medlem och gjort flera propagandaresor till Tyskland. Hon fördes till kvinnofängelset i Arendal och dömdes senare till 3 års straffarbete. Också Tore hade varit medlem och dömdes till ett kortare fängelsestraff. Även Arild, som hade varit soldat i SS och krigskorrespondent, dömdes till fängelse.
För Hamsuns del började det med en husarrest, som gick över i en internering på sjukhuset i Grimstad den 14 juni 1945. Senare överfördes han till ålderdomshemmet i Landvik. Av humanitära skäl ville man inte placera honom i fängelse. Som polismästaren i Grimstad sa: »Han var dock en gång en stor man.« Så formulerades ett åtal för landsförräderi. Man menade att Hamsun stött landets angripare samt uppmanat till lagbrott med sina artiklar och offentliga uttalanden. Själv hävdade Hamsun att han var patriot; han ville hjälpa sitt land till en aktad ställning jämte Tyskland i det pangermanska rike som skulle uppstå. En viktig punkt i åtalet var Hamsuns påstådda medlemskap i Nasjonal Samling.
En förräderiprocess mot Hamsun var naturligtvis inte en bekväm sak för Norge. Han var en erkänd författare, och det fanns, med hänsyn till hans höga ålder och uppgifterna om slaganfallen, anledning att utreda hans mentala hälsa. Därför beslöt Riksadvokaten (ungefär Riksåklagaren och Justitiekanslern i en funktion) att en rättspsykiatrisk undersökning skulle genomföras. Mycket talar för att det underförstådda syftet redan från början var att med stöd i undersökningen kunna undvika ett brottmål mot Hamsun.
Den 15 oktober 1945 skrevs Hamsun in på psykiat­riska kliniken i Oslo. Ansvarig för undersökningen var professor Gabriel Langfeldt – en kraftfull företrädare för psykiatrin, som i sin iver att ge den pågående rättsuppgörelsen en mentalhygienisk dimen­sion, kom att glida över i vad vi i dag skulle kalla för politisk psykiatri. I en artikel från augusti 1945 menade han att Hitler sannolikt skulle ha uppfattats som sinnessjuk eller drabbad av varaktigt försvagade själskrafter om han blivit föremål för en rättspsykiatrisk undersökning i Norge. Han introducerade också en ny psykiatrisk diagnos, »paranoia pan-germanica«, i samma artikel. Senare skrev han en studie över Quisling (1969), där han beklagade att denne aldrig blev föremål för en fullständig rättspsykiat­risk undersökning (judiciell observasjon), eftersom en sådan skulle ha avslöjat så mycket psykopatologi att det inte hade gått att utmäta dödsstraff.
På grund av Hamsuns dövhet skedde merparten av kommunikationen mellan Hamsun och Langfeldt skriftligen. Frågorna gällde livsåskådning och politik samt hans livshistoria. Hamsun berättade bland annat att hans minne inte var lika gott som tidigare och att han efter slaganfallen hade svårare att finna ord. Langfeldt ville gå på djupet. Han ställde frågor om det äktenskapliga samlivet, som Hamsun vägrade besvara. Langfeldt begärde då att få fråga Marie direkt. Hennes vånda var stor när hon fördes från fängelset till professorns utfrågning, men hon trodde att hon hjälpte sin man genom att besvara frågorna. Hon var dock rädd för att han skulle läsa hennes svar, ty då skulle de inte längre kunna »leva under samma tak«. Hon fick, som hon uppfattade det, Langfeldts tystnadslöfte. Endast Riksadvokaten skulle få ta del av dokumentationen. I själva verket blev den allmänt spridd. Hon bad efter utfrågningen att få träffa sin man, vilket beviljades. Hamsun anade vad som hänt, och mötet mellan honom och Marie ledde till ett uppträde som slutade med att han skrek: »Vi ses inte mer.«
Langfeldt menade att man borde gå vidare med en fullständig rättspsykiatrisk undersökning. Så beslöts också. För en sådan behövdes en medbedömare, vilken blev överläkare Ørnulf Ødegård. Även han var på glid över i politisk psykiatri. Till Sosialdepartementet hade han i augusti 1945 med svepande dia­gnostik yttrat sig om den höga andelen mentalt defekta individer, psykiskt sjuka och asociala psykopater som fanns bland de norskor som hade haft förbindelser med tyska soldater. Hamsun hade dock större förtroende för honom, vilket man kan ana av de samtalsreferat som finns återgivna i det slutliga rättspsykiatriska utlåtandet från den 5 februari 1946. Slutsatsen i detta var att Hamsun inte var sinnessjuk och inte heller hade varit det vid tidpunkten för de gärningar som åtalet gällde, men att hans själskrafter var varaktigt försvagade (»varig svekkede sjelsevner«). Som ett symtom på detta nämndes bland annat att han gett en tysk sin Nobelmedalj.

Sjukhusvistelsen hade varit en pina för Hamsun; den gjorde honom »till gelé«. Till Tore sa han vid ett besök: »Här är ett helvete.« Han hade varit inspärrad i fyra månader – delvis rättsvidrigt, därför att beslut om förlängning av häktningen inte hade fattats i tid. Han saknade advokat, eftersom hans familjejurist, Sigrid Stray, redan satt domare i ett landsförräderimål, och någon annan ville han inte ha.
Hamsun hämtades på kliniken den 12 februari 1946 av Tore och sin vän, författaren Christian Gierløff, som fann honom uppriven – blek och med tårar i ögonen. Han återvände till ålderdomshemmet i Landvik. Efter ytterligare någon vecka kom beslutet från Riksadvokaten: åtalet lades ned med hänsyn till Hamsuns varaktigt försvagade själskrafter. Många blev upprörda över att han undslapp bestraffning. Mest upprörd var nog Hamsun själv; han var djupt kränkt, eftersom han ansåg sig ha handlat i god tro. Nu förvägrades han att svara för sina gärningar. Men han skulle ge igen. Redan på sjukhuset i Grimstad hade han i hemlighet börjat författa. Under tiden på psykiatriska kliniken gjorde han ett tillfälligt uppehåll. Återkommen till Landvik återupptog han arbetet på vad som skulle bli hans sista bok, »På igenvuxna stigar«. Den skrevs »i självförsvar«. Tiden var knapp; han höll på att bli blind.
Även om brottmålet var nedlagt, så återstod ett skadeståndsmål, som norska staten drev mot alla som varit medlemmar i Nasjonal Samling under ockupationen. De var kollektivt skyldiga att ersätta den skada som partiet ansågs ha gjort Norge. Med stöd av Sigrid Stray, som nu kunde bistå honom, hävdade han att han aldrig tillhört Nasjonal Samling. Men häradsrätten i Sand åberopade i ett beslut från december 1947 dokument från Nasjonal Samlings arkiv, där det framgick att Hamsun hade ett medlemsnummer; han hade också fyllt i ett formulär som brukade bifogas en ansökan, även om en sådan inte hade påträffats. I formuläret intygade han bland annat sin rena ariska börd. Dessutom hade han offentligt sagt att han »alltid tillhört Quislings parti«. Hamsun dömdes att betala 425 000 kronor – en ruinerande summa. Den 23 juni 1948 minskade Högsta domstolen (Høysteretten) skadeståndet till 325 000 kronor. Samma dag avslutade Hamsun »På igenvuxna stigar«.
Boken är å ena sidan en åldrad diktares svanesång. Livets slut närmar sig; han observerar med ömhet de små tingen, fåglarna och träden under sina dagliga promenader runt Grimstad och Landvik. Han för samtal med en vandrande predikant från sin barndoms trakter som han stöter på. Å andra sidan är boken en svidande uppgörelse med Langfeldts indiskreta sätt att snoka i sin patients intima liv och hans, som Hamsun uppfattade det, stereotypa människosyn – »en psykologi i rutor och rubriker, en hel vetenskap på hån«.
Det dröjde innan »På igenvuxna stigar« kom ut, eftersom förläggarna ville låta det gå lite tid, och dessutom försökte man få Hamsun att mildra attackerna mot Langfeldt, vilket han vägrade. På hösten 1949 gavs den dock ut samtidigt i Norge, Sverige och Schweiz. En allmän reaktion var att boken motbevisade slutsatsen om varaktigt försvagade själskrafter.
Det rättspsykiatriska utlåtandet om Hamsun kastade sin skugga över resten av Langfeldts liv. Gång på gång gick han i försvar för sin bedömning, sist i den pressdebatt som följde på den danske författaren Thorkild Hansens uppmärksammade bok »Processen mot Hamsun« 1978. Langfeldt framhöll särskilt de två slaganfallen som skäl för att betrakta Hamsuns själskrafter som varaktigt försvagade. Han nekade också till sekretessbrottet gentemot Marie genom att lägga skulden på Riksadvokaten. Han avled vid 87 års ålder 1983.
Hårt skuldsatt betalade Hamsun sitt skadestånd och återvände till Nørholm. Marie var alltjämt förskjuten, men en dag 1951 bestämde han sig för att försonas och kallade henne till sig. Han somnade in stilla den 19 februari 1952. Marie vakade vid dödsbädden. Hans gravurna är inmurad i foten till sockeln som bär hans byst under gullregnet på Nørholm. Det var där han brukade sitta på en bänk och meditera.


ETT STORT FÖRFATTARSKAP. Skräddarsonen Knut Hamsun, med 252 dagars byskola som enda formella utbildning, revolutionerade den moderna berättarkonsten 1890 när han gav ut romanen »Svält«. Etsning av Johannes Lindner. Foto: Lebrecht ­Authors/Lebrecht Music&Arts/Corbis



För sina växande författarintäkter, bland annat genom Nobelpriset i litteratur 1920, köpte Knut Hamsun herrgården Nørholm i Sydnorge . Foto: Bonniers/ Scanpix



Knut Hamsun fick en stor familj. Här syns han och andra hust­run Marie tillsammans med de gemensamma barnen: Ellinor, Cecilia, Tore och Arild. Foto: SZ-Photo/IBL