Det är en underbar morgonritual. På väg till arbetet stannar jag bilen utanför New York Bagel Deli som just öppnar. Det ser ut som taget ur en Woody Allen-film komplett med gamla judiska damer sminkade till tänderna, The Economist-läsande intellektuella och en stor trätunna med inlagd saltgurka i ena hörnet. De serverar allt från den för mig oätliga delikatessen »gehackte leber« till en helt fantastisk ostkaka. På morgonen köper jag frukost här och äter den i bilen på väg till sjukhuset som ligger trettio minuter bort. Alltid cream cheese bagel, yoghurt och en cappuccino. När jag kliver in i den svala lokalen hälsar baristan på mig med ett igenkännande leende: »Good morning, Doctor«.
I kvarteret där vi nu bor i Kapstaden vet de om att min fru och jag är läkare och vi tituleras alltid med Doctor. Samma sak när jag lämnar och hämtar min son på hans lilla dagis, på apoteket eller i mataffären. Det är en liten, obetydlig, och naturligtvis fåfäng detalj. Men det värmer. Vi har studerat länge och, i alla fall periodvis, hårt och läkaryrket är ett krävande arbete som de flesta anser är meningsfullt. Patienterna jag träffar på traumaakuten är i många fall kriminella som antingen skadats i gängslagsmål eller blivit offer för så kallad street justice. De är unga, härdade av livet och säkert inte allt igenom trevliga under andra omständigheter. Men på sjukhuset är de som söndagsskoleelever: ingen duar, utan alla säger Doctor.
En eftermiddag har jag ett möte med klinikchefen, Professor W. Den mannen ler aldrig, möter aldrig en blick och ser ut precis som Mr Burns i tv-serien »The Simpsons«. Jag skulle inte komma på tanken att dua honom utan det är »Ja, professorn«, »Tack, professorn«, »Adjö, professorn«. Han har sannolikt arbetat hårt för att nå den position han har, så varför skulle man inte vilja visa sin respekt? Att visa respekt för hans erfarenhet och kunnande förminskar inte mig eller mitt kunnande. Avståndet känns dessutom betryggande. Det görs en åtskillnad mellan respekten för individen och respekten för yrket och kunskapen. De kan vara sammanbundna, men behöver inte vara det.
I Sverige är det sällan någon patient eller sjukvårdspersonal som väljer att säga doktor, här är vi du och bror med varandra, med alla de fördelar som det innebär. Du-reformen revolutionerade det svenska samhället i grunden och jag var ännu inte född då den trädde ikraft och tog död på titelsjukan. Kanske är det därför lättare att vara nostalgisk inför något som jag själv inte upplevt? För medaljens baksida är att en alltför hierarkisk vård fungerar sämre och mindre säkert.
Prestige, och avståndsskapande, hämmar samarbetet mellan olika yrkeskategorier och leder till fler misstag. Kommunikation underlättas av prestigelöshet, inte av fåfänga. Titulerandet som fanns i Sverige tog sig stundtals absurda proportioner, med titlar som cementerade och isolerade. Trots det undrar jag ibland om vi inte backat alltför långt tillbaka. Att för mycket hierarki är skadligt för patientsäkerheten är inte samma sak som att total avsaknad är bra. För likväl som kommunikation underlättas av prestigelöshet, så förbättras den av tydlighet.
