Manisk och med fokuserad blick går han igenom patienten, från topp till tå, lyssnar på hjärta och lungor, känner på den platta buken, tittar i öronen och tillbaka till hjärtat igen. Patienten är helt stabil, inget trauma har hänt och stämningen i akutrummet är lugn. Det finns en sannolik diagnos och en plan, men den unge kollegan kan inte riktigt nöja sig med vad som redan gjorts. Han går tillbaka och lyssnar på lungorna igen, känner för säkerhets skull över nacken, tittar in snabbt i hörselgången, vänder sig till undersköterskan och ber henne komplettera utredningen med ytterligare blodprover.
Det känns svårt att hindra honom utan att samtidigt genera: vi är många i rummet och läkaren är ny. Första intrycket har en märklig förmåga att bestå. Stämningen i rummet blir lite uppvarvad, obekväm: ångest har en märklig förmåga att smitta av sig. Det är inte bara hundar som kan lukta sig till rädsla.

När man går in i ett rum till en patient med panikångest känns det i själen. En kollegas ångest under ett larm lyser i blicken och då man ser karotiderna pulsera under huden går även den egna pulsen upp. Ångest är smittsam – precis som trygghet. Vissa kan lugna ett helt rum med sin närvaro eller genom att lägga en hand på patientens axel och säga: allt kommer att ordna sig. Orden är lätta att uttala, men att förmedla känslan kan vara en omöjlighet.
Senare på eftermiddagen träffar jag åter på den unge kollegan. En äldre läkare som också har varit med i akutrummet tidigare under dagen berömmer hans insats. Hans breda norrländs­ka dialekt ger en extra värme till orden och man kan nästan se spänningen hos den andre lätta.
En läkare vill man ska utstråla trygghet. Det är själva sinnebilden av Doktorn och till gagn för patienten och kollegorna, men naturligtvis även för läkaren själv. Man måste kunna fatta ett beslut, stå för det och sedan sova gott under natten. Patienterna ska kunna lita på läkarens kunskap – för läkekonst bygger på förtroende. Medarbetare och kollegor förlitar sig på att läkaren besitter kompetens och vet vad han eller hon ska göra. Panik rimmar illa med ledarskap.

Beståndsdelarna trygghet och ångest inom en läkare bestäms dels av erfarenhet, men kanske mest av personligheten. Hur orättvis är inte fördelningen av denna arvedel: vissa lever ett helt liv utan att känna av ångest. De kan inte förstå känslan, det är som att förklara färger för någon som aldrig har sett. Hos andra finns ångesten alltid där,­
ibland i skuggan, ibland fyller den upp och tar över hela rummet. Men ångesten har sitt syfte och förhoppningsvis lever en gnista av ångest kvar i bröstet på även den mest erfarna överläkare. Ångesten som viskar i örat: »Tänk om du har fel?« »Har du verkligen gjort allt?« »Försök lite mer.« Det motsatta är olidligt: den ofelbare doktorn som tycker sig ha sett och hört allt, läst och tagit in den samlade kunskapen. Ingen är så farlig som den som aldrig har fel.

När den unge kollegan är på sitt nästa larm så har ångesten kanske minskat något, men förhoppningsvis finns det lite glöd kvar under hela karriären. Det gör ont, men gott.