Kurt Haijby var en brottsling. Den bedömningen gjorde i varje fall slutligen Svea hovrätt 1953. Han hade gjort sig skyldig till grov utpressning genom att tvinga till sig stora penningbelopp av hovet under hot om att annars skandalisera Gustav V för den homosexuella förbindelse som han påstod sig ha haft med kungen. Likväl var han också ett offer för politisk psykiatri.
Den 4 december 1938 fördes Haijby med polis till Beckomberga. Polismästare Fontell i Göteborg hade gjort ansökan om intagning för observation på sinnes­sjukhus. Till ansökan bifogades en observationsattest, utfärdad av andre stadsläkaren i Göteborg, Carl Fällström, och en polisrapport som redogjorde för Haijbys antecedentia – bland annat hade han dömts för olika tillgreppsbrott och 1923 för grovt vållande till annans död – samt de brott han nu var misstänkt för: otukt mot två pojkar, 14 och 12 år gamla, på Särö sommaren 1938. Haijby nekade till anklagelsen.
Det mest sensationella i polisrapporten var emellertid Haijbys utförliga berättelse om sin roll som kungens älskare; särskilt känslig, eftersom även sexuellt umgänge mellan vuxna män var ett brott. Det hade börjat 1933, när Haijby sökte kungens hjälp för ett utskänkningstillstånd (på grund av sitt kriminella förflutna hade han nekats ett sådant) till sin och hustruns restaurang i Stockholm. Kontakten fortsatte därefter en tid. Men det fanns en förhistoria från 1909, då den 14-årige Kurt Johansson hade besökt slottet för att sälja majblommor och väckt kungens närgångna intresse. Själv förnekade Haijby egna homosexuella böjelser. 1936 hade hustrun fått reda på hela historien och sökt skilsmässa på grund av makens otrohet, vilket kom till hovets kännedom. Genom dess advokat lyckades man mot ersättning få makarna att i stället gemensamt ansöka om hemskillnad, som efter ett år övergick i äktenskapsskillnad på grund av lång och varaktig söndring. Eftersom hustrun erhöll merparten av parets tillgångar, gick hovet med på att särskilt gottgöra Haijby. Man försökte få honom att emigrera till Amerika, men han återkom snart. Sedan hade hovet betalat ut höga belopp till Haijbys olika misslyckade affärsprojekt.
Observationsattesten präglades av fördomsfullhet och moralism. Fällström antog att Haijby var sinnessjuk: »Den sjukliga rubbningen hos H. yttrande sig i homosexuella handlingar förbunden med etisk defekt av gravaste art yttrande sig i bl. annat en moralisk hållningslöshet och patologisk lögnaktighet, som lett till trakasserier av oförvitliga personer.«
Även om homosexualitet vid tiden, som i professor Viktor Vigerts introduktionsbok i psykiatri från 1931, uppfattades som en patologisk abnormitet – ett tecken på psykopati – var det knappast ett tillstånd som i sig krävde vård på sinnessjukhus. Den ansvarige överläkaren, Harald Rabe, kunde snart utesluta sinnessjukdom och den 21 december 1938 skrevs Haijby ut som det står i patientsedeln – »frisk«. Vad som emellertid inte framgår av journalhandlingarna är spelet på hög nivå runt Haijbys intagning på Beckomberga och utskrivningen därifrån.

Haijby hade redan i september förhörts av Göteborgspolisen om den misstänkta otukten. Fallet hade sedan överlämnats till landsfogden för Hallands län, eftersom Särö hörde dit. Dennes bedömning var att bevisläget var svagt, eftersom misstankarna endast byggde på pojkarnas utsagor, och som minderåriga var de inte vittnesgilla. Därför lät han fallet vila. Polismästare Fontell kontaktade också överståthållaren (motsvarar delvis dagens landshövding) i Stockholm, Torsten Nothin, som bland annat var huvudstadens högste polischef med ett särskilt ansvar för att skydda majestätet, om vad Haijby yppat om sin relation med kungen. Även hovet och justitieministern informerades.
Man befann sig i en juridisk rävsax. Å ena sidan fanns en otillräckligt underbyggd misstanke om brottslig otukt; ärendet avskrevs också 1941 efter nya förhör med pojkarna. Å andra sidan ansåg man att Haijby bedrivit utpressning mot kungen, men här gjorde »diskretionsskäl« det omöjligt att väcka åtal. Trots den svaga grunden för ett brottmål anhölls Haijby efter Fontells kontakt med Nothin och förhördes på nytt av Göteborgspolisen samt läkarundersöktes och fördes till Beckomberga. Rabes kollega, Fritz Wiesel, sjukhusets styresman, blev före intagningen kallad till kriminalpolisintendent Martin Lundqvist i Stockholm, som upplyste om ett »mycket ömtåligt ärende«. Lundqvist åberopade Nothin, och Wiesel hade ett »bestämt intryck, av att det vore av intresse från ’vederbörandes’ sida att Haijby bleve intagen«. Informationen överfördes till Rabe, som senare också fick höra av Fontell att det rörde sig om ett av största utpressningsfallen i landets historia.
På Rabes inrådan anlitade Haijby en advokat som förhandlade med hovet. Nothin fungerade i praktiken som hovets ombud. Resultatet blev att Haijby dagen före utskrivningen undertecknade ett dokument, där han tog tillbaka alla uppgifter om relationen med kungen. Det skedde i Rabes tjänsterum. Han förband sig också att resa till Tyskland mot ett månatligt understöd från hovet. Först hade han accepterat USA, men det motsatte sig Nothin. Haijby ansåg att uppgörelsen tvingats fram under hot om kvarhållning. Enligt den utredning, som JK gjorde 1951–52, upplyste Rabe Haijby om att tiden på sjukhuset skulle bli kort. Men Haijby var i ett psykologiskt underläge; dessutom ville Rabe observera honom under förhandlingen för att bedöma hans psykiska tillstånd. Så blev uppgörelsen och utskrivningen i realiteten kopplade till varandra. Även Haijbys advokat, Harry Densloe, menade att utskrivningen var ett resultat av uppgörelsen. Lagen tillät annars upp till två månaders kvarhållning för observation. I sina memoarer från 1955 tonar Nothin ner sin betydelse. Han var rådgivare åt hovet; beträffande val av destination för Haijby, hade han endast framhållit att det borde vara ett land »där pressen icke kunde antagas stå till förfogande för skandalskriverier«.

I början av 1939 for Haijby till Tyskland, där han snart anklagades för otukt mot två ynglingar. På uppdrag av Haijbys advokat skrev Rabe i maj 1939 ett intyg, där han framhöll att Haijby vid observationen året innan, förutom »vissa symtom av konstitutionell psykopati«, också hade »uttalade nervösa rubbningar, affektlabilitet, depression och sömnlöshet, vilka uppfattades som en psykogen reaktion på motgångar och svårigheter av ekonomisk och personlig natur, för vilka han under intagningen varit utsatt«. Haijbys tillräknelighet var »åtminstone förminskad«. Haijby dömdes till 9 månaders fängelse. Gestapo tog kontakt med Fontell; man undrade om det fanns ett intresse av att Haijby kvarhölls i skyddshäkte efter avtjänat straff. Svaret blev negativt. Men han var ändå häktad ytterligare en tid för misstanke om ekonomisk brottslighet.
1940 återkom Haijby till Sverige. Här blev han övervakad av säkerhetstjänsten; telefonsamtal avlyssnades. I ett av dessa berättade han för den skandalomsusade författaren Gustaf Ericsson om sina planer på en bok, baserad på egna erfarenheter, som skulle heta »Kungen av tennisen«. Följden blev att chefen för kriminalpolisen i Stockholm, Alvar Zetterquist – som han hävdade på Nothins uppdrag –kallade till sig Haijby för att övertala honom att skriva in sig på Beckomberga. Rabe hade sanktionerat en frivillig intagning. Haijbys exhustru deltog i samtalet; paret hade återförenats utan att gifta om sig. Enligt exhustrun sa Zetterquist att Nothin kände till samtalet med Gustaf Ericsson och önskade att Haijby skrev in sig på Beckomberga. Men han behövde inte vistas där, »utan endast ha sin hatt och rock hängande på sjukhuset«. Zetterquist medgav för JK att han kunde ha uttryck sig så. Nothin, däremot, förnekade all inblandning.
Under 1941 var Haijby inskriven på Beckomberga fem dagar från den 6 mars och sju veckor från den 24 mars. Haijby uppfattade att det egentligen rörde sig om ett vårdtillfälle. Journalen innehåller några knapphändiga avdelningsnoteringar från den första perioden, inga läkaranteckningar. För den andra perioden saknas journal. Rabe talade med Haijby före första inskrivningen; inte heller detta har journalförts. Men för JK uppgav han att Haijby var nedstämd efter allt som hänt. Rabe var sedan inkallad till militärtjänst, och hans vikarie försummade journalföringen. Haijby kunde röra sig fritt utom och inom sjukhusområdet. Under merparten av vårdtiden arbetade han på exhustruns restaurang Lido på Kungsgatan. Diagnosen blev psykogen depression. I journalmappen ingår hans två bevittnade ansökningar om frivillig intagning. Men han menade att han sökt in under hot »om något ännu värre«, underförstått tvångsintagning. I hovrätten bekräftade Rabe att intagningen skett »formellt frivilligt, reellt nog med tvång eller påstötning bakom«. För JK uppgav han att Zetterquist förklarat det underliggande syftet bakom Haijbys Beckombergavistelse med att man skulle kunna hävda, »att de publicerade uppgifterna härrörde från en person som varit intagen på sinnessjukhus«, om den planerade boken gavs ut. På Rabes fråga om det inte fanns något annat skäl, hade Zetterquist svarat att Haijby var deprimerad, »och själv ansett sig i behov av vård på sinnessjukhus«.
I fortsättningen betedde sig Zetterquist tvetydigt. Å ena sidan hade han, som han uppfattade det, ett uppdrag från Nothin att övervaka Haijby; å andra sidan var han också under några år – i varje fall framstod han så – en vän till honom, och de umgicks privat. När Haijby 1946 var färdig med manuskriptet till en nyckelroman, »Patrik Klason går igen« – som handlar om hur den oskyldige Patrik Klason hamnar på sinnessjukhus och i Gestapos klor för att myndigheterna vill tysta honom och dölja hans förbindelse med den fine gamle herrn – var Zetterquist mellanhand i förhandlingar med hovet för att få Haijby att avstå från publicering; något som även nu renderade honom stora penningsummor. När Haijby ändå lät trycka boken året därpå, tog Zetterquist en informell kontakt med Sveriges bokhandlarförening för att hindra distribution, och han köpte med pengar, som han i hemlighet fått från fru Haijby (som oroades av exmakens agerande), samt medel från hovet hela restupplagan.

Vilhelm Moberg ansåg att Haijbyaffären var »århundradets rättsskandal«. Under den pågående rättsrötedebatten i början av 1950-talet kom han »genom ett förbiseende« att läsa några hemligstämplade protokoll från JK:s utredning på ämbetet, vilka han »lånade« för fotografering. Tilltaget renderade honom böter. Protokollen rörde bland annat intagningarna på Beckomberga. Med dem kunde han belägga att det handlade om »att försöka oskadligöra en frisk person genom att påsätta honom stämpeln sinnessjukdom«, och att »det verkliga motivet för Haijbys intagning på Beckomberga såväl år 1938 som 1941 var hans förbindelse med kungen och rädslan för att denna skulle bli bekant!«. Moberg trodde alltså på förbindelsen. Haijbys påstående om dess upprinnelse 1909 kunde emellertid motbevisas under rättegången. Resten kan vi spekulera om. Men hovet och andra handlade som om förbindelsen var verklig.
I sin satiriska roman »Det gamla riket« (1954) berättar Moberg om kungariket Idyllien, vars rättsväsende nått en så hög nivå att den unge svenske juristen Urban Secretessius valt landet som mål för en studieresa. Han besöker bland annat polisprefekten (romanens motsvarighet till Zetterquist), som redogör för de två former av intagning för psykiatrisk vård som finns i landet: reell intagning och symbolisk intagning. I det förra fallet tas personen in på sjukhus, där han får vård, men i »det senare fallet är själva inskrivningen det primära, medan vårdbehovet är mera sekundärt«, och inskrivningen »tillgripes huvudsakligen ifråga om medborgare som ägnar sig åt samhällsfarlig ryktesspridning«. Detta för att kunna »vederlägga deras påståenden med det faktum, att vederbörande varit inskriven på sinnessjukhus.«

Efter kungens död gick Haijby till generalangrepp; han publicerade en pamflett, »Ett lysande följe« (1951), där han berättar om alla oförätter som drabbat honom. Han anmälde både sin egen och hovets advokat till Advokatsamfundet för oegentligheter. Dessutom gjorde han anmälan till JO och regeringen om myndighetsmissbruk. Den senare beseglade hans öde. Regeringen vände sig till JK (därmed rörde inte JO i saken), som genomförde den tidigare nämnda utredningen. Beträffande påståendena om att obehöriga hänsyn legat bakom intagningarna på Beckomberga, betonade JK: »Oavsett om sådana hänsyn medverkat eller ej, måste alltså beaktas att dessa intagningar av Haijby på sinnessjukhus voro medicinskt motiverade.« Endast en sammanfattning av utredningsresultatet offentliggjordes, resten hemligstämplades i 50 år. Sekretessen har sedan successivt hävts. JK överlämnade utredningen till Riksåklagaren. Så följde åtalet mot Haijby. Förhandlingarna i Stockholms rådhusrätt skedde inför lyckta dörrar, men i hovrätten var merparten av dem offentliga. Domen blev 6 års straffarbete.
Professor Gösta Rylander konstaterade i ett rättspsykiatriskt utlåtande att Haijby inte led eller hade lidit av sinnessjukdom, men att han begått de åtalade gärningarna under inflytande av en psykisk abnormitet, dock inte av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnessjukdom. 1951 skrev Rabe ett intyg, där han förnekade att Haijby var mytoman eller skulle ha lidit av sinnessjukdom.
Myndigheter – särskilt överståthållaren och polisen genom Nothin och Zetterquist – utnyttjade psykiatrin för att neutralisera Haijby när andra vägar tycktes stängda. Till stor del skedde det genom informella påtryckningar, varvid läkare som Rabe hamnade i en svår mellanställning. Hur man från ett myndighetsperspektiv kunde motivera denna maktutövning framgår av en promemoria till JK, där Zetterquist åberopar Nothin, som menat att »ärendet var av politisk natur och att man måste handla därefter«. »Själv« – förklarar Zetterquist i samma promemoria – »har jag endast betraktat mig som ett verkställande organ och sökt göra vad på mig ankommit för att skydda ett viktigt statsintresse.«
Haijby frigavs 1956. 1965 begick han självmord.


Affärsmannen och brottslingen Kurt Haijby blev minst sagt obekväm för etablissemanget i 1930-talets Sverige när han berättade utförligt för polisen om sin roll som dåvarande kungens älskare. Sexuellt umgänge mellan män var ett brott vid denna tid. Foto: Scanpix



Stadsläkaren i Göteborg gjorde observationen att Kurt Haijby led av en sjuklig rubbning förbunden med »etisk defekt«. Haijby beskrevs som moraliskt hållningslös och patologiskt lögnaktig, men ett rättspsykiatriskt utlåtande av senare datum fastslog att Haijby inte var sinnessjuk. Foto: Scanpix



Stockholms högste polischef Torsten Nothin tjänstgjorde som överståthållare vid tiden för Haijbyaffären. Han utnyttjade psykiatrin i sin strävan att oskadliggöra hovets notoriske utpressare.