Det finns långt framskridna planer på att kvalitetssäkra det europeiska operautbudet. Ett pilotprojekt har just avslutats, där Operan i Stockholm jämförts med La Scala i Milano. Systemet ska efter utvärdering implementeras i hela EU.
Bakgrunden är ett direktiv från EU-kommissionen 2008 om behovet av en harmonisering av musiklivet i unionen. Direktivet har i september 2012 uppdaterats. Två perspektiv framhålls:
1. Ekonomiperspektivet
Kraschen efter Lehman Brothers tvingade kommissionen att se över alla statsunderstödda verksamheter som museer, teatrar och operor. Den pågående eurokrisen, inte minst i länder som Grekland, Italien och Spanien, har ökat behovet av en gemensam kultursyn i unionen. Det är inte rimligt att i en kris som engagerar hela euroområdet, och där omfattande lån ges till sydeuropeiska länder/banker, betydande flöden går till skattesubventionerade kulturinstitutioner som operor. Inte minst i ett land som Italien sticker den tillsynes lyxiga miljön kring operahusen ut. Den kan orsaka sociala spänningar och avundsjuka när välfärdssystemen till följd av krisen måste dras ner för folkflertalet.
Ett solidariskt EU måste i ett sådant läge ompröva traditionsbundna transfereringssystem och finna nya vägar för finansiering och utbud av kulturevenemang. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso pekar så sent som den 12 september 2012 på nödvändigheten att göra EU till en federal statsbildning. Då måste också nationella kostsamma konstformer inordna sig i gemenskapens strukturer.
2. Kundperspektivet
Den musikälskande EU-medborgaren måste ha ett faktaunderlag för att kunna välja bästa operascen. I ett gränslöst Europa är inte längre närheten till ett musikutbud avgörande. På ett par–tre timmar kan oftast ett önskat operahus nås och förenas med högklassiga restaurangbesök och annat kulturutbud.
Det är en jämlikhetsfråga att alla EU-medborgare enkelt kan ta del av musi­kalisk excellens och att tillgången till accessoarer kopplade till operavärlden gäller lika för alla. Direktivet nämner krokodilväskor, briljanter och minkpälsar och betonar tillväxtfaktorn i unionen genom ett ökat resande och en ökad kulturkonsumtion. Den internationella konkurrensen i tillverkningsindustrin, inte minst från Kina, är utomordentligt hård och Europa måste hitta nischer i tjänstesektorn som förenar nöje med kommersiell utveckling. Därigenom genereras ekonomisk tillväxt.
Kundens val kommer i detta perspektiv att spela en central roll. Operahusen kommer att tävla om att dra till sig kunderna och erbjuda det bästa, och marknaden kommer därigenom sålla ut de institutioner eller fria utövare som inte håller måttet. Tiden är förbi när dyra, samhällsunderstödda operahus kunde drivas av excentriska operadirektörer och musikaliska ledare med divalater. Kundens val måste i en framsynt europeisk union bygga på vetenskapliga fakta, på en rationell, objektiv bedömning av musikkvaliteten.

Direktivet påpekar i sin kulturhistoriska analys att detta blir första gången som de stora europeiska mästarna, från Bach, Beethoven och Mozart till Puccini och Carl Orff, kan få en rättvis bedömning och ett rättvist tillträde till de europeiska musikaliska scenerna. Så mycket av hittillsvarande repertoar på operor och konserthus har styrts av rykten, av mästarnas tidsvarierande nimbus och av subjektivt tyckande hos recensenter i tidningar och i andra media. Direktivet exemplifierar med upphaussningen av Mozart efter filmen »Amadeus«, och Wagners oförtjänta miss­kreditering, då Hitler kopplade hans musik till tredje riket.
Därför föreslås utifrån kvalitetssäkrade mätetal grundade på operakundens upplevelser, samt ett antal register på teknisk grund, att ett kvalitetsindex för operamusik införs över hela Europa. Det är en omfattande uppgift att hålla samman dessa kvalitetsmått. Därför föreslår direktivet att EU-parlamentet beslutar att tillskapa en ny myndighet, Myopa, (Myndigheten för operaanalys) i Bryssel. Lokaliseringen av Myopa hålls dock öppen och direktivet nämner möjligheten att förlägga myndigheten till Stockholm. Detta som ett erkännande till Sverige och svensk sjukvård, som blivit världsledande att styra sin personal utifrån kvalitetsregister så att allt icke mätbart i vården kan rationaliseras bort och effektiviteten i vårdprocesserna maximeras. Det är denna pionjärinsats som givit internationell genklang och blivit en guldgruva, en inspiration när andra samhälleliga verksamhetsområden ska utvecklas.
Skärpan i Myopas bedömningar kommer att ge underlag, inte bara till ett index, utan till en rankningslista över operakompositörernas kvalitet. Äntligen kan alla historiens musikaliska mästare sova lugnt i sina gravar, då modern teknik med objektiva mätetal och statistisk kompetens gjort det möjligt att tillförlitligt rangordna dem. Dock kommer efter påtryckningar från feministiska lobbygrupper och institutioner för genusvetenskap, och i samklang med förväntade kommissionsbeslut om att alla börsnoterade företag måste ha minst 40 procent könsbalanserad sammansättning, en särskild kvot och rankningslista att upprättas för kvinnliga kompositörer.
Pilotprojektet redovisar en omfattande metodutveckling, där akustisk expertis från universitet, militär spetsteknologi och kompetens från upplevelseindustrin i teamwork tagit fram ett antal objektivt mätbara variabler som kan ligga till grund för ett kvalitetsregister. Svenska Musikaliska Akademin har fungerat som referensgrupp. EU-kommissionen har på basen av pilotprojektet ålagt kulturdepartementen i de olika EU-länderna att förbereda införandet av detta internationella kvalitetsregister.
Den kanske intressantaste kvalitetsvariabeln är högfrekvensregistreringen. Med särskilda mikrofoner har de akustiska forskarna kunnat utveckla ett icke manipulerbart mått, så kallade »Sopranos«. En frevensbandsanalysator mäter uthålligheten hos sångarna när tonerna överstiger trestrukna C. Detta i realtid när arior framförs på scen inför verklig publik. Tillika mäts längden på applådåskorna med en känslighet ner till 30 decibel, och vibrationerna i golvet, om publiken stampar, fångas upp i vibrationsstavar, så kallade »Musildos« instuckna i varje bänkrad.
Kundupplevelsen mäts med EQ 55, ett vidareutvecklat livskvalitetsmått från medicinen, som totalintegrerar den momentana subjektiva tolkningen hos operabesökaren. En särskild app, så kallad »Appos«, med ljudlös registrering i auditoriemiljö har tagits fram och patenterats. Enligt pilotprojektets författare är detta ett exempel på hur musik och industriell innovation kan gå hand i hand.
Nå, hur gick jämförelsen mellan Operan i Stockholm och La Scala? Då detta är en artikel i en svensk tidning förbjuder blygsamheten någon detaljerad redovisning. Dock kan sägas att Sverige totalt i en sammanvägning av de olika registren gavs ett övertag med 4 poäng, detta med en säkerhet av två standarddeviationer. Nu är inte detta det viktiga i ett pilotprojekt. Det viktiga är att grunden lagts till en enhetlig kvalitetsbedömning av operakonsten i Europa, att framtidens kulturkonsument lättillgängligt från Myopa kan välja bästa föreställning och att konkurrensen mellan scenerna kommer leda till excellens, högsta förfining i denna mänskliga yttring där sång, musik och teater sammansmälter.


Äntligen kan mästare som Beethoven, Verdi, Mozart och Puccini spelas på scener som lever upp till EU-standarden för certifierad musikvård.