När Nadjib Kamgar kommer hem efter en hektisk arbetsdag på Kvarnholmens hälsocentral i Kalmar finns inget bättre botemedel mot stress än att måla.
– När man jobbar under stress och ansvar får man ofta mycket adrenalin i kroppen. Energin måste jag bli av med. Den kan jag inte sova bort. Att måla är ett sätt för mig att koppla av. När jag målar känner jag mig lugn och full av glädje resten av kvällen, säger Nadjib Kamgar, 37 år.
Nadjib Kamgar har arbetat som läkare i fyra år. Det var i början av allmäntjänstgöringen han började känna sig stressad och trött när han arbetade. Nadjib Kamgar fick rådet från sin handledare doktor Ulla-Britt Andersson, som varit botaniker på fritiden, att ägna sig åt en hobby för att koppla av från jobb och patientarbete.
– Först tänkte jag att jag inte skulle hinna att både jobba och måla men det gör jag. När jag målar lite, kopplar jag av och sover bättre. Det gör att jag jobbar mer effektivt dagen efter.
Som ny läkare kände han sig stressad av nya rutiner och orolig för att göra fel.
– Det är en stress som är lättare att hantera när man är mer van vid sitt arbete och kan alla rutiner.
Nu är han mer säker och erfaren men är ofta uppe i varv efter att ha jobbat.
– Min ambition är att måla mer. Jag blir lite frustrerad när jag inte hinner.
Nadjib Kamgar rekommenderar andra att odla ett intresse.
– Många kollegor har dolda talanger som de kanske inte lägger tid på. Har man något intresse ska man inte underskatta det utan ägna sig åt det.
Nadjib Kamgar har ställt ut sina konstverk och sålt en hel del av sin konst. Det har sporrat honom att måla mer. Motiven är varierande: stadsmotiv, landskap, abstrakt konst, djur och människor.
– Jag jobbar med människor och därför blir det en del människor och känslor. Det är vackert med människor.
Han har valt bort olje- och akrylfärg och ägnar sig helhjärtat åt akvarellmålning.
– Akvareller ger en annan känsla än olja men är inte så lätt som det verkar. Målningarna lever sitt eget liv och jag vet inte förrän jag gjort färdigt hur de ska se ut. Det är svårt att kontrollera färgerna medan jag målar och målningarna blir ibland misslyckade. Ett penseldrag är som att skjuta en pil som aldrig kommer tillbaka. Det går inte alltid att korrigera som det går att göra med olje- eller akrylfärg.
Nadjib Kamgar har målat sedan barnsben i hemlandet Afghanistan.
– Jag ville bli konstnär, men det var inte så populärt i Afghanistan. Mina föräldrar ville att jag skulle bli läkare och jag har aldrig ångrat att jag blev det.
Nadjib Kamgar har läkarexamen från Medical University i Kabul, men har inte arbetat som läkare i sitt hemland. När han fick sin läkarlegitimation 2001 styrde talibanerna landet.
– Det var ingen bra arbetsmarknad för unga läkare. Jag hade utanför studierna försörjt mig på att måla tavlor och skyltar, men talibanerna förbjöd det.
Nadjib Kamgar lämnade familjen i hemlandet för att jobba i Pakistan där han målade skyltar till en butik medan han sökte uppehållstillstånd i andra länder. När talibanstyret föll kunde han ta sig tillbaka till Afghanistan, men det var fortfarande svårt att få bra betalt som ung läkare. Han jobbade i stället med mänskliga rättigheter för Förenta Nationerna, FN, och arbetet gjorde det lättare för honom att söka uppehållstillstånd utomlands. Nadjib skickade sin ansökan till flera länder, däribland Kanada, Storbritannien, USA och Sverige. Han ville helst till ett engelskspråkigt land eftersom han pratar engelska, men Sverige svarade snabbast och eftersom han och hustrun väntade ett barn till – och hade svårt att försörja sig – valde han att åka till Sverige. Första tiden i Sverige bodde han i Härnösand i Ångermanland.
– Det var mörkt och kallt och jag kände mig ensam och ångerfull. Det var en svår period innan jag kom igång med skolan och lärde känna samhället.
Måleriet skänkte honom tröst. Motiven speglade då Nadjib Kamgars familj och landet han lämnat bakom sig.
– Jag kom till ett nytt land där det fanns stora möjligheter till framgång, men jag saknade min familj och mina vänner. Det var svårt att bygga upp ett socialt nätverk. Här i Sverige träffas man inte utan att först boka tid med varandra. Så är det inte i Afghanistan där man kan komma förbi när som helst på en kopp te. Det var jobbigt för mig i början men jag har anpassat mig.
Han läste svenska för invandrare och sjukvårdssvenska. Han ville söderut och flyttade till Kalmar i Småland. Efter tre år flyttade hans hustru Najla och barnen Sofia och Josef till Sverige. Sonen hade fötts efter det att Nadjib hade lämnat Afghanistan.
– Det var första gången jag såg min son på flygplatsen i Kalmar och han kände inte igen mig. Men jag var överlycklig för att familjen kunde komma hit.
Nadjib Kamgar borde ha studerat inför TULE-provet, ett kunskapsprov för läkare med utländsk examen som vill få behörighet att utöva läkaryrket i Sverige, men med familjen på plats var det svårt att koncentrera sig på studier. Därför satt han i källaren och läste.
– Jag studerade 10–14 timmar per dygn. Det var en ganska frustrerande tid, både för mig och min familj. Men jag var tvungen att studera för att klara testet och börja jobba.
När han klarat provet sökte han allmäntjänstgöring vid Länssjukhuset i Kalmar. Han blev legitimerad läkare hösten 2009 och sökte specialisttjänstgöring inom allmänmedicin.
– Mest för att jag hade en bakgrund i det från Afghanistan där de flesta som går grundutbildningen blir allmänmedicinare. För mig som har familj är arbetstiderna viktiga, och jag tycker det är bra tider på en hälsocentral. Dessutom finns det en bredd och variation inom arbetet som allmänläkare som jag tycker om.
Tidigare hyrde Nadjib Kamgar en enrumslägenhet som han använde som konstnärsateljé. Nu målar han i lägenheten i väntan på att han och hustrun Najla Kamgar, som också arbetar som läkare, hittar ett hus att köpa och där vill han ha en ateljé. De börjar bli trångbodda eftersom tredje barnet, Caroline, nyligen kom till världen.
Nadjib Kamgar har varit pappaledig i några dagar, men är tillbaka och jobbar på hälsocentralen.
– Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och patienterna jag möter. Jag tycker det är viktigt att det blir ett bra möte mellan läkare och patient, säger Nadjib.
Att måla med vattenfärger är lugnande, tycker allmänläkaren Nadjib Kamgar i Kalmar som gärna målar en stund efter stressiga dagar på vårdcentralen. Han drömde om att bli konstnär men blev läkare i stället, ett beslut som han inte ångrar. Men behovet att måla tavlor är starkt. Foto: Kristina Wirén
»Kvinnor i mörker«
»Sofia«
