Man lär så länge man lever, men man kan inte lära gamla hundar sitta. Åldrandets effekter är komplexa och under årtusenden har människor brottats med frågan om hur man kan undvika negativa effekter av åldrandet på minnesförmågan. I denna artikel tar jag upp några exempel på hur åldrande och minne har diskuterats från antiken till våra dagar.
Försämrat minne kan bero på demens, oftast orsakad av Alzheimers sjukdom. Alois Alzheimer presenterade »sin« sjukdom första gången på en konferens år 1906 i Tübingen där han berättade om en 51-årig kvinna som avlidit i svår demens. Föredraget väckte inget intresse bland psykiatrikerna. I protokollet noterades »Kein Diskussionsbedarf«. Det skulle dröja årtionden innan diskussionen om Alzheimers sjukdom drog igång men med sin tids modernaste tekniker hade Alzheimer hittat strukturer i hjärnan som fortfarande används som kännetecken för sjukdomen.
Frågan om kopplingen mellan försvagade kognitiva krafter och åldrande kan spåras mycket långt tillbaka i historien. För över 4 000 år sedan skrev egyptiern Ptah-hotep om ålderdomens plågor. »Förfall kommer över människan och nedgång ersätter ungdom … Munnen är tyst, talet sviker, sinnet förfaller och minns inte längre gårdagen« (»The sacred books and early literature of the East«, Charles F Horne, 1917). Under antiken var det en vanlig uppfattning att åldrande oundvikligen medförde förlust av mentala krafter. Men romaren Cicero tänkte annorlunda. »Man måste göra motstånd mot åldrandet … Man måste kämpa mot åldrandet som en sjukdom: man måste tänka på sin hälsa, öva kroppen med måtta, äta och dricka så mycket att man får krafter, men inte blir förslöad« (»Om ålderdom«, översättning av Tore Janson, 1995). I Ciceros uppmaning till kamp mot åldrandet ekar vår egen tids ungdoms­kult. Fast på andra ställen var han mer försonlig. »För min del tycker jag till och med om långvariga fester på grund av min förtjusning i att konversera, inte bara med mina jämnåriga, och jag är mycket tacksam mot ålderdomen, som har ökat min lust efter samtal men tagit bort begäret efter mat och dryck.«
Det allra viktigaste för Cicero var omsorgen om intellektet. »Och man ska inte bara vårda sin kropp, utan ännu mer sin själ och sitt sinne, för om man inte bildligt talat häller olja på deras lampa släcks de också av ålderdomen.« Cicero betonade att ålder inte måste medföra mentalt förfall. »Liksom fräckhet och liderlighet finns mer hos unga än hos gamla, men inte hos alla unga, utan hos dem som uppför sig illa, så finns denna ålderdomens enfald som brukar kallas senilitet hos karaktärssvaga gamla, inte hos alla.« Ciceros bok kan ses som ett tidigt exempel på en litterär genre om kognitiv träning som numera svämmar över av titlar. Han skrev att han arbetade med olika projekt och läste mycket grekisk litteratur »… och på pythagoréernas vis går jag varje kväll, för att öva minnet, i tankarna igenom vad jag under dagen har hört, sagt och gjort. Detta är mitt intellekts övningar, mitt sinnes träning.«
Ciceros klassiker, och bokreans snabbt bortglömda självhjälpstitlar, kretsar kring fenomenet »kognitiv reserv«. Det verkar som om livsstilen kan påverka åldrandets effekter på minnesförmågan. Epidemologiska studier pekar på att till exempel lång utbildning, sociala relationer och dans kan vara skyddande faktorer men det är okänt exakt hur de skyddar hjärnan från demenssjukdom. En aspekt av den kognitiva reserven märks hos de flesta människor. I princip alla förlorar kognitiv snabbhet med åren. Men förutom i tv-frågesporter och andra situationer som kräver extremt snabb reaktionsförmåga kompenseras förlorad snabbhet effektivt av ackumulerad kunskap.

Är Alzheimers sjukdom en oundviklig konsekvens av hög ålder om man inte hinner avlida i något annat? Sista ordet är inte sagt, men det verkar som om risken planar ut efter 95 års ålder. Vid så hög ålder ses dock ofta and­ra förändringar i hjärnan, till exempel kärlsjukdom. Redan från antiken finns det förresten beskrivningar som troligen handlar om demens efter stroke. Romaren Aulus Cornelius Celsus (ca 25 f Kr –50 e Kr) skrev: »Sådana sjuka, hos hvilka samtliga lemmarna äro intensivt förlamade, pläga hastigt ryckas bort; aflida de därmot icke mycket snart, så kunna de visserligen lefva länge nog, men det är likväl sällan de uppnå full hälsa, och de föra merendels en sorglig tillvaro, då äfven minnet gått förloradt.« (»Åtta böcker om läkekonsten«, översättning av M V Odenius, 1906.) Men alla människor blir väl inte dementa? Cicero skrev ett långt stycke om berömda människor med intakt sinne i hög ålder. »Sofokles skrev tragedier upp i sin höga ålderdom. Eftersom han på grund av den sysselsättningen verkade nonchalera sina privata affärer kallades han av sina söner inför rätta, för att domarna skulle ta ifrån honom, som svagsint, förvaltningen av hans tillgångar (liksom hos oss en familjefader som missköter sin förmögenhet kan fråndömas den). Då sägs den gamle ha läst upp för domarna det skådespel som han sysslade med och just hade skrivit, ’Oidipus på Kolonos’, och han frågade domarna om de tyckte att det var en svagsint mans verk.« I Grekland fanns lagar instiftade av Solon om att en man inte kunde upprätta ett testamente i fall hans omdöme var grumlat av »smärta, våld, läkemedel, hög ålder eller en kvinnas inflytande«. Sofokles blev gammal även med våra mått mätt, han dog vid 90 eller 91 års ålder.
Förutom Sofokles hänvisade Cicero också till sagokungen Nes­tor som ska ha varit över 100 år gammal redan när det trojanska kriget började. Eftersom Odysseus inte kom hem från kriget begav sig hans son ­Telemachos ut för att söka efter sin far. Han kom till Pylos där den uråldrige Nestor härskade. Nestor hade mycket att berätta. »Alltså du kallar upp minnet, min son, av den jämmer, som/drabbat fjärran i troernas land achaiernas modiga söner/vare sig ute på blånande djup uppå skeppen vi drogo/strövande kring efter byte, varhelst som oss förde Achilles/eller i marken vi käckt kring Priamos’ mäktiga kungsstad/troerna gingo till liv« (»Odysséen«, Erland Lagerlöfs översättning, 1920.) Texten sväller till en lång utläggning om vart de grekiska kämparna tog vägen efter att Troja besegrats.
Men i Eyvind Johnsons omskrivning (»Strändernas svall«, 1946) har Nestor uppenbara minnesproblem. »– Ithaka? sade gubben. Sa ni att ni kom från Ithaka? Det brukar komma en gumma därifrån, ett riktigt rivjärn, och köpa upp lin och får och kreatur – vad heter hon nu? – jag sa det ju nyss … Evry … vänta … (triumferande) – Evry … Evry … – – – kleia, sade Telemakhos, med en artig bugning men ilskan steg inom honom.« Johnsons smått demente Nestor är i sin sociala situation, omgiven av tjänare, en relativt väl fungerande kung. Precis som den kognitiva reserven påverkar i vilket skede Alzheimers sjukdom bryter genom skyddsvallen, så påverkar männi­skans livsomständigheter vilka symptom som blir besvärande och när de blir det. Hos den med ett extremt krävande yrke märks varningssignaler mycket tidigt. Men den som har ett intellektuellt mindre krävande yrke, som kungen Nestor, klarar sig länge innan bristerna blir uppenbara. Forskningens resultat är giltiga på gruppnivå och säger lite om den som är kung i sitt rike.

Finns det någon bot för den som ändå blir sjuk? Alzheimermöss blir hjälpta av allt från kaffe till curry men ännu finns ingen bot för patienter. Men kanske finns det skäl för optimism. På 1980-talet identifierades protein­ämnen som bygger upp de strukturer som Alzheimer beskrev. (Hans observationer kan bekräftas av alla eftersom hans mikroskopiglas återupptäcktes på 1990-talet i en gammal låda på ett sjukhus i München). Det pågår nu en intensiv utveckling av läkemedel mot dessa proteinämnen. Men tills något effektivt preparat finns tillgängligt får vi fortsätta att odla våra intressen i ett tempo anpassat efter våra egna förutsättningar. Och hålla våra själars lampor välförsedda med olja.


»Upp till kamp … mot åldrande och glömska«, manade redan den romerske retorn Cicero. Problemet att bekämpa åldrandets negativa effekter har sysselsatt människan i alla tider. Foto: SPL/IBL