När min dotter, Vera, gick i fjärde klass hade hon tenta i geografi. Eleverna hade fått en blank karta över Asien och skulle sedan pricka in så många namn på floder, länder och städer de kunde. Vera prickade in flest namn och muttrade för sig själv: »Där hade jag tur för min pappa säger att vi inte samlar på andraplatser i vår familj.« Veras fröken tyckte synd om Vera med en pappa som hade sådana förväntningar på sitt barn.
I det följande ska jag diskutera vad det är för ett problem som ligger bakom strävandet att inte samla på andraplatser samt vad det kan få för konsekvenser om det tillämpas vid bemötandet av patienter, läkarstudenter, doktorander och forskningspersoner.
När man uttalar att man inte samlar på andraplatser så är innebörden att det endast är förstaplatser som gäller. Bara det bästa är gott nog, och när bara det bästa är gott nog så strävar vi efter det perfekta, något som Aristoteles skulle benämna excellens. Excellens kan ses som en dygd som den med fallenhet kan utveckla och förfina vid utövningen av både intellektuella, praktiska och moraliska färdigheter.
Vid idrottstävlingar där man kan premieras med guld-, silver- och bronsmedaljer finns ofta speciella prispallar. Guldmedaljören står högst och silver- och bronsmedaljörerna förväntas se upp till den förstnämnde. Och generellt ser vi upp till personer som är speciellt dugliga. Om skickliga kvinnliga sångare använder vi ibland ordet diva som i sin ursprungliga innebörd refererar till det gudomliga. Vi uppskattar med andra ord yrkesutövare, även forskare och läkare, som utvecklat sina färdigheter till excellens.
Om regeringen anser att Sverige bör få fler guldmedaljer vid OS, stödjer man elitidrotten finansiellt. Om regeringen anser att fler svenska forskare borde få Nobelpriset så ger man ökat finansiellt stöd till elitforskare. Det skedde nyligen, och universiteten fördelade medlen till »distinguished professors«. Även inom andra delar av universitetens verksamhet strävar man efter excellens, exempelvis inom pedagogiken.
Excellensbegreppet innebär alltså strävan efter perfektion. Det finns dock två former av perfektionism och det är endast den formen som är förknippad med excellens som hittills diskuterats. Enligt Aristoteles har vissa personer anlag för att utveckla sina talanger till fullkomlighet, medan andra inte har samma förutsättningar. Att göra sitt bästa är också en form av strävan efter perfektionism, men inte detsamma som excellens. Salieri var en kompositör som strävade efter att göra sitt bästa. Men jämfört med Mozart var Salieri medioker. Vi som likt Salieri är medelmåttiga är hänvisade till att göra vårt bästa.

Inom forskarvärlden kan man acceptera udda personligheter om de är kreativa och originella. Det ska finnas plats för den socialt obegåvade nörden som bedriver excellent forskning. Men problemet med en sådan forskare är att han/hon kan ha svårigheter att fungera som en god förebild för en forskarstuderande.
Många patienter har säkert överseende med en läkares divalater om läkaren i övrigt är skicklig i sin yrkesövning. Men det finns risker med läkare som uppfattar sig själva som excellenta, och det gäller beteendet gentemot såväl vårdpersonalen som patienterna. Om läkarens beteende upplevs som kränkande kan det bli ett hot mot patientsäkerheten, och inte heller kan det upplevas som ett föredöme i undervisningen av läkarstuderande.
Den forskande läkaren som anser sig excellent kan börja ställa krav på excellens hos sina medarbetare, doktorander, läkarstudenter, patienter och forskningspersoner. Excellensidealet kan innebära att läkaren kommer att se ner på patienter som inte lever upp till idealet, exempelvis patienter som inte går ner i vikt eller som inte stoiskt står ut med sitt lidande.
Vi kan möjligen försvara att vi drillar våra barn så att de lär sig utnyttja sina talanger och anstränger sig för att göra sitt bästa. Det kan även vara försvarbart att ställa krav på läkarstuderande i syftet att de ska prestera sitt bästa. Men det skulle vara bekymmersamt om vi ouppmanade började behandla beslutskapabla patienter och forskningspersoner som om de vore barn som ska uppfostras.

När man talar om ett vetenskapligt förhållningssätt brukar man ofta lyfta fram ödmjukhet inför uppnådda resultat. Vetenskapliga resultat betraktas vanligen som provisoriska sanningar i den meningen att det vi håller för sant i dag kan visa sig vara felaktigt i morgon. Man talar om ett fallibilistiskt förhållningssätt. Men forskare som uppfattar sig som excellenta kan ju i princip inte göra fel och därför knappast omfatta ett sådant förhållningssätt. Det finns tvärtom risk att den som uppfattar sig som excellent också tror sig ha hittat den slutgiltiga sanningen, och därmed finns risk för dogmatism.
En forskare som anser sig excellent kan inte heller be om ursäkt. En ursäkt förutsätter nämligen att man inser att man har gjort fel och att man är ansvarig för felet. Eftersom en person som anser sig vara excellent inte anser att han/hon kan göra misstag finns ingen anledning att be om ursäkt. Detta var fallet med några forskare som avstod från att informera forskningspersoner om att de deltog i ett forskningsprojekt. Man var medveten om att det fanns en risk att enskilda individer kunde identifieras och hade därför ändrat på personuppgifterna. Men trots detta kände en av dem igen sig i en vetenskaplig publikation, kände sig kränkt och förväntade sig en ursäkt. De berörda forskarna var beredda att beklaga det inträffade, men vägrade be om ursäkt. De ansåg att eftersom studien var mycket betydelsefull och dessutom godkänd av en etikprövningsnämnd, så var saken inte deras ansvar och därför fanns inget att be om ursäkt för.
Om den aktuella forskningspersonen hade gått till medierna hade risken varit stor att förtroendet för både denna typ av forskning och sannolikt all annan forskning hade minskat. Excellenssträvande kan alltså bli kontraproduktivt. Det tycks därför finnas anledning att beakta avigsidan av excellenssträvandet: akademisk högfärd – vilket inte precis är en aristotelisk dygd.


Den forskande läkarens inneboende ödmjukhet sätts ständigt på hårda prov. Risken att falla till föga för högfärdens demon växer i direkt proportion till forskningsresultatens reella eller inbillade akademiska värde. »Nyutnämnd överläkare går ronden« Illustration: Magnus Stenstam.