Listan på fältskärer ombord på svenska ostindiefarare

Vem är mer lämpad att sammanställa en matrikel över Swenska Ost-Indiska Compagniets (SOIC) skeppsläkare på 1700-talet än den som själv har gjort resan till Kina ombord på en ostindiefarare, låt vara mer än två sekler senare? Kardiologen S Bertil Olsson var en av skeppsläkarna ombord på »Götheborg«, en replik av kompaniets första fartyg med samma namn, som mellan åren 2005 och 2007 gjorde en omskriven expedition till Kina. Hemkommen från resan bestämde sig den moderne skeppsläkaren att »ta reda på vilka som en gång i tiden haft motsvarande uppdrag och vad de hade varit med om«. Resultatet av hans forskning har blivit en vacker och rikt illustrerad volym: »Swenska Ost-Indiska Compagniets fältskärer«, utgiven av Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg (2012). 

– När jag kom hem från Kina skrev jag färdigt min reseberättelse om tiden ombord på »Götheborg«, berättar S Bertil Olsson. I den boken finns ett kort kapitel om hur det var att vara skeppsläkare förr i tiden, och det gav mig uppslaget att ta reda på så mycket som möjligt om de gamla kollegerna. Rätt vad det var hade jag samlat ihop så mycket material att det räckte till en ny bok. 

Det mesta av den seriösa forskning som finns om Ostindiska kompaniet berättar om verksamheten ur ekonomisk synvinkel. S Bertil Olssons strävan att samla material om de gamla skeppsläkarna och om förhållandena ombord skeppen krävde en del extra möda eftersom faktauppgifterna fanns utspridda på olika håll. Han började letandet genom att gå igenom handlingar i Landsarkivet i Göteborg, på universitetsbiblioteken i Göteborg och Uppsala, i Krigsarkivet i Stockholm och även på Göteborgs museum. 

Infallet att försöka hitta material i arkiv i städer som låg i närheten av ställen där en och annan ostindiefarare havererat gav många intressanta uppgifter. Spåren ledde till platser som Kapstaden och Orkneyöarna där lokala experter och entusiaster – marinarkeologer, dykare, historiker – hjälpte till att samla fakta. Ett värdefullt bidrag var material från en kinesisk forskare som publicerat fakta om ostindiefararnas förehavanden i Kanton (Guangzhou) i närheten av Hongkong. 

– I Karlskrona kom jag över mycket intressanta handlingar, bland annat åtta tidigare helt okända skeppsjournaler – mycket noggranna redogörelser för vad som hände under de här expeditionerna. Bara det fyndet utökade mitt ostindiska material med mer än tjugofem procent, berättar S Bertil Olsson.

Men forskningen kunde också leda till blindspår och besvikelser. Ett tips om ett arkiv hos ett ordenssällskap med anor från 1700-talet föranledde ett telefonsamtal till Helsingfors. Där kunde man bekräfta: »… jo, vi hade ett arkiv men vi skickade det till Stockholm – och båten gick under.«  

– Mitt mål med forskningen har varit att beskriva de olika skeppsläkarnas personligheter, familjebakgrund och utbildning så gott det går av de uppgifter som finns kvar, och jag ville också ge så mycket information som möjligt om de medicinska förhållandena på de expeditioner dessa medicinare deltog i, förklarar S Bertil Olsson. De källor som finns att tillgå saknar tyvärr ofta all information utöver antalet personer som avlidit under respektive seglats, och för ungefär var fjärde resa är inte ens detta känt. 

Skeppsläkare i tjänst hos SOIC kallades omväxlande fältskär, doctor eller medicus, oavsett om vederbörande var utbildad inom »fältskärsyrket« eller var »läkare« med examen från ett universitet. Skeppsläkarna fick, oberoende av yrkeskategori, ansvara för vården av skadade och sjuka ombord. Det innebar ansvar för behandling av såväl kirurgiska som internmedicinska åkommor enligt nutida indelning. Varje ostindiefarare från Sverige (med två troliga undantag) hade minst en och oftast två skeppsläkare ombord. Den överordnade skeppsläkaren kallades 1:e fältskär (ibland opperfältskär), den underordnade benämndes 2:e fältskär eller underfältskär. Enligt några besättningslistor kunde det också hända att fältskärerna fick handräckning av en särskild »fältskärsdräng«.

Bristen på fältskärer var stor vid den tid då SOIC bildades. Kompaniets första skeppsläkare saknade ofta formell utbildning, och många rekryterades från utlandet, till exempel Skottland och Tyskland. Först vid expeditionerna under senare hälften av 1700-talet kom skeppsläkarna uteslutande från Sverige, och var också i genomsnitt äldre än de som verkade under SOIC:s första år.   

Sjukvården ombord på en ostindiefarare bedrevs enligt humoralpatologins principer som fastslog att kroppens och själens sjukdomar orsakas av störningar i jämvikten mellan de fyra »kroppsvätskorna« blod, gul galla, svart galla och slem. Diagnos av en åkomma fastställdes vanligen genom studium av färgförändringar i patientens urin och avföring, och en eventuell behandling hade ofta som mål att »driva ut den sjuka vätskan« ur kroppen. Det kunde ske genom åderlåtning eller med hjälp av kräk- eller avföringsmedel, eller genom applicerande av »spansk fluga« – dvs plåster med krossade kroppsdelar av en insekt som innehöll ett starkt irriterande ämne och åstadkom vätskande blåsor.

De läkemedel som ansågs användbara bestod av komponenter från växt-, djur- eller mineralrikena och fanns noggrant sammanställda i den första svenska farmakopén »Pharmacopoeia Holmiensis«, publicerad 1686. Den publikationen var skeppsläkarnas läkemedelsbibel under större delen av SOIC:s verksamhet – ända tills Carl von Linné initierade en modernisering av läkemedelsarsenalen, och nästa officiella svenska farmakopé, »Pharmacopoea Svecica«, gavs ut 1775. 

En stor utmaning för skeppsläkarna på 1700-talet var kampen mot diverse sjukdomar, ofta epidemiska, som spreds bland besättningen till följd av den dåliga hygienen och trångboddheten ombord. Fläckfeber, »Bataviafeber« och rödsot (dysenteri) tog många liv utan att man visste hur man skulle bekämpa dem. Andra fruktade sjukdomar var smittkoppor, återfallsfeber och rötfeber, den senare ett samlingsbegrepp för olika febersjukdomar som ansågs bero på »röta« i kroppens vätskor, särskilt i blodet.  

En skeppsläkare ombord på en ostindiefarare hade också till uppgift att tillreda olika medicinska beredningar. Salvor, blandningar och dekokter måste vara färska när patienter skulle behandlas. S Bertil Olsson ger i sin bok en lista på de läkemedel och den medicinska utrustning som SOIC:s fartyg rekvirerade från apoteket Enhörningen i Göteborg. Hans källa är bland annat en handskrift från 1748 av den tonårige Johan Martin Scheele, lärling på apoteket och äldre bror till Carl Wilhelm Scheele, den sedermera världsberömde upptäckaren av grundämnet syre. Dokumentet redovisar en leverans till kompaniet av mer än 200 medel, beredningar och medicinska instrument, en del avsedda för kirurgiska ingrepp.    

– En av fältskärerna, Carl Fredrik Adler, deltog i Ostindiska kompaniets längsta expedition som gjordes av »Prins Carl« mellan åren 1753 och 1756, berättar S Bertil Olsson. Adler är den enda av kompaniets fältskärer som lämnat efter sig utförliga journalanteckningar om sina patienter. Genom hans skrift kan man få en god uppfattning om en fältskärs sysslor och om hur de olika läkemedlen användes. 

Ett kuriosum som bland annat framgår av Adlers anteckningar (och av de tennskålar som finns uppräknade bland medicinsk utrustning på Scheeles lista) är att rakningen av manskapet var ett av fältskärernas åligganden ombord. Fältskärsyrket stammar ju från barberarskrået, och Carl Fredrik Adler skriver om 2:e och 3:e fältskären på »Prins Carl« att de var »snälle rakare«. Som 1:e fältskär och universitetsutbildad läkare var Adler dock förmodligen förskonad från plikten att raka.    

S Bertil Olsson är just färdig med redigeringen av Carl Fredrik Adlers journal som han, tillsammans med Paul Hallberg, f  d överbibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, avser att ge ut som bok så småningom. 

Carl Fredrik Adler (1720–1761) deltog i tre Kinaexpeditioner i SOIC:s tjänst. Han tillhörde de skeppsläkare som hade studerat medicin vid ett universitet – i Adlers fall Uppsala, där han började 1742 och hade såväl Nils Rosén (sedermera von Rosenstein) som Carl von Linné som lärare. Hemkommen från sin första ostindieresa, som han påbörjade 1748 som 2:e fältskär ombord på »Hoppet«, försvarade Adler sin doktorsavhandling »Noctiluca marina« (mareld), med Linné som examinator. Ämnet för avhandlingen hade Adler fått från sin resa, och vid sin andra ostindieresa var han också involverad i naturvetenskaplig insamling på uppdrag av Linné. I ett brev till botanikens fader beklagar sig Adler att patientarbetet ombord delvis har hindrat honom från att ägna så mycket tid åt det vetenskapliga arbetet som han hade velat. Enligt uppgift avled 19 patienter under denna expedition.   

Sin sista Kinaresa inledde Carl Fredrik Adler den 11 februari 1761 ombord på »Prins Friederic Adolph«. Han var 1:e fältskär liksom vid förra resan men nådde inte Kinas kust denna gång. Den 3 september 1761 gick fartyget på grund i Kinesiska sjön efter att ha passerat Java. De källor som finns antyder att Adler inte längre var med ombord för att uppleva haveriet. Alla nutida handlingar anger att han avled i feber strax innan dess, vid Javas kust. Den uppgiften stämmer dock inte, enligt S Bertil Olsson, som undersökt en vattenskadad handling från seglatsen med »Prins Friederic Adolph«. Handlingen antyder att skeppets 1:e fältskär dog redan den 10 juni, då fartyget befann sig i södra Atlanten. Till Sverige återkom Adler hursomhelst aldrig. Men därhemma, den 20 maj 1762, födde hans hustru Brita Christina en son, femton månader efter att maken givit sig ut på sin sista ostindiska expedition. Detta faktum förvirrar släktforskningen och inbjuder kanske till ytterligare forskarmöda.